#ebbasaurus

Heeeeeeeeeej, alla släpiga små oxar och välkomna till oxveckorna, för visst är det härligt att få kämpa på, kämpa på, kämpa på och känna att man lever genom att känna hur det liv man har sådär sipprar ur en undan för undan? JA! KANON! TOPPENKALAS! WIIIIE! <3

(Vi till vänster, oxar, med livet man vänder sig bort ifrån till höger, här illustrerat av en samling människor, vilket ju ter sig extremt bokstavligt om en bara rakt ut överför sitt sociala beteendemönster just nu till denna illustration.) Det är nytt år!

Skoja, det är fett gammalt, är ju över 2 veckor nu. (HA HA! När tror jag att vi lever egentligen -- 1882 eller? Det är digitala eran nu ju! L0L, tiden rusar -- vad har den ens för värde om den inte är snabb och i framåtrörelse? HA HA! Nej, GAMMALT är det, året.)

Närå. Nytt(ish) år, nya möjeligheter, som det sägs.

Vad göra med detta då? (Förutom det uppenbara, att vagga sig in i en våldsam existentiell kris.) Tja, jag börjar plugga, detta fick jag veta för 5 dagar sen. Började igår. Idéhistoria. Känns gött å få tänka lite, och lära mig saker. Ser fram emot att lära mig nya saker och tänka igen! 

“Vad blir man då då?”  Tja, professorn säger att man får ha “FE RUK TANS V ÄRT KUL” i ett halvår, så det känns ju toppen. Så kanske glad?

Nä, men blabedibla. Jag ska plugga idéhistoria i vår. Ska skriva. Vill -- så jag SKA väl? -- eventuellt göra film (domdera lite), och så har jag vaskat fram ett litet häfte att föra dagbok(?) i. KALLA MIG KNAUSGÅRD SKOJA gör inte det. Ska VERKLIGEN INTE skriva om att borsta tänder och rövar. Men har märkt att jag glömmer så mycket (OBS 10 år sedan jag var 15 i år, men har typ glömt allt som hänt sen dess!?) och är virrig, så jag tänker att en liten månlandning per kväll kan hjälpa mot båda de sakerna. Än så länge har jag skrivit typ 8 av 15 dagar... Så det går väl SÅDÄR med den lilla nyårsföresatsen.

NU: LITE TV-TIPS:

GODLESS, Netflix.

Goddamn. (Hade kunnat heta så pga. är SÅPASS BRA. Det är det enda man tänker.) Merritt Wever (här till vänster i bild) är magisk, och det har jag alltid sagt, punkt och slut. Basta.

TOP OF THE LAKE Jag vill ju egentligen alltid tjata på om Top of the Lake, som min bästa toalettväninna Jane Campion skapat, skrivit och delvis regisserat. Av denna UNDERBART VRICKADE JÄVLA ULTRASERIE (den enda kriminaliga grejen jag orkar bry mig om) finns 2 säsonger, varav den första heter Top of the Lake och den andra Top of the Lake: China Girl. 

(Här är mina idoler, Elisabeth Moss, Gwendolyn Christie och min bästa väninna Jane Campion på inspelning. Mys!)

Se båda serierna och båda säsongerna av Top of the Lake pga. ndfNFÖKD FÖKAjnfdöksajdköJ SDKJ !Lfskndal. (!) So good.

HEJ Å HÅ! Nåsta gång kanske jag ger komeditips? Kan väl ge ett nu direkt iofs..?

THE GOOD PLACE, Netflix Denna serie går inte att förklara... Se den ba! Ev. det mest störda på tv just nu! :):):)

Hej, där! Hej hej. Trevligt ja. Tjena.

Nu är jag här igen! Tänka sig. All denna skepsis jag burit på, riktad gentemot yrkesgruppen “bloggare” och så kan jag inte upprätthålla det ens på hobbynivå. Det är en skam! (Nää skoja ba. Jag har bara på ett respektfullt sätt låtit bli att peta på bloggen pga. varför skulle jag behöva säga & göra allt som faller mig in hela tiden? Häpp!)

Nääärå. Har, precis som jag här ovan just kom fram till, abslout ingen skam i kroppen, och därför kan jag lalla på här bäst jag vill, eller inte. Bloggen här, vet ni, är en förlängning av mitt bitvis överhettade lilla huvud, så DEN ÄR MIN! (Tribute till Matte-Anna4ever. Den som fattar fattar.) Jag gör vad jag vill och den blir som det blir.

WHATEVER, HOMIE! Kul att du är här! Jag tänker att jag kanske ska taga till orda i egenskap av min faktiskt helt uppnådda titel “filmvetande kandidat” (till vad benämns man ens som “kandidat” ändå? Livet? Fyfan vad mörkt isåfall) och bjucka på lite filmtipz el. dyl. fr.om. nu. 

Tjaa, eller, vi får se vad det blir. Detta är som sagt en content fluid blog. Den blir vad den blir liksom.

Här kommer iallafall mitt första (steamingly hot & helt pinfärska) tips på vad du, kära läsare (sa jag hej?) ska sätta dig ned på lilla rumpetussen, helt bekvämt och utan din telefon, kanske med något varmt att dricka (pga. tröstande + det är lite kylslaget både inne & ute såhär på höstkanten) och bara gå in i.

Gå in i, ja. Den här filmen är inte egentligen något man bara “tittar på”. (Det kan nog vara så i och för sig, att en del av dess storhet är att den inte faktiskt kräver att du ska gå in i den, men den bjuder ändå artigt in till det, så klampa på så får du ut nåt av den också). Jag tycker den känns öppen på nåt vis, snarare än blottande, vilket är uppfriskande när det handlar om dokumentär/porträttfilm nuförtiden. Den är inte effektsökande på samma sätt som så mycket annat berättande idag är. Man kan ganska snart bara slappna av, sluta vara en betraktare  av filmen, och istället bara sjunka ned och vara, i den (ej dundervanligt på Netflix?). Som man gör med en bra bok. Vilket ju är en SUPERPASSANDE liknelse eftersom den handlar om Joan Didion. Och fan, vad bra hon är! Filmen handlar, obvs-cakes, om Joan Didion (amerikansk journalist och författare) och tar inte egentligen avstamp ur, men förhåller sig nånstans ändå till hennes bok “Ett år av magiskt tänkande” som kom för några år sedan. Hon skrev just den boken i och om sorg, efter att hennes make dött, sittandes vid köksbordet en decemberkväll 2003. “Han pratade. Sen gjorde han inte det.” 

Jamen, ni fattar kanske? Stringent som satan är hon. Se filmen. Läs böckerna. Hon har skrivit massor nämligen. Riktigt sjuka grejer. Och det pratas det också om. Jamen, så se den!

“ABRAKADABRA!”

NY PRINS I SVERIGE! (Consuelo Bananahammock.)

Älskar pressbilderna när prinsarna ska visa storleken på bäbisen. Är imponerad av Calle P’s ändå förvånansvärt starka ögonmått! (Enligt Daniel var som bekant hans och Vickans pöjkaspoling cirka tre meter lång, 15 bast, i målbrottet och kanske, eventuellt, en tax: Världens största – eller åtminstone längsta –bäbis någonsin, om inte annat.)

Gillar den här bilden på Calle P. Men vad säger den/han EGENTLIGEN?:

“En liter mjölk.”

“Vi startar dansskola! Här är boxen PÅ SIDAN!“ Sen nåt som typ “För Sverige i tiden!”

(Har hört rykten om att det senare, mottot alltså, är den egentliga anledningen till att Roxette lägger ner. Lösryckt kanske, men ändå helt trovärdigt.)

“Har designat ny vas! Gjord i 100% naturmaterial, kommer att säljas på NK from. hemligt datum tom. när Panamapengarna är tillbaks!” Sen väser han “Bäst marknad då.” Sedan låter han meddela att priset för vasen kommer uppgå till det för en mindre lägenhet i Stockholms närförorter. (3 milj och några nervsammanbrott). “Det känns SÅ HIMLA bra, verkligen.”

Alt. tar han fototillfället i akt och spottar lite sanning:

“Här är en klinik som antagligen snart inte finns längre!” (Pga. Lady parts.)

——

Vad kan han EGENTLIGEN ha sysslat med att förklara, EGENTLIGEN, egentligen, åh kära läsare?

Säg! Skrik! Skrik! Yttra eder! —-

NU ÄRE DAGS ATT GÖ SAKER. (Typ sova i 12 tim.) Har lite oro i kroppen efter en dag på Etnografiska museet; Sveriges kolonialsamfunds HQ(?) Är, så att säga, uneasy. Guiden ba “Här är utställningen om Nordamerikas indianer! Varför står det ‘Indianer’ tror ni?” Tystnad rådde, med undantag för beklämda fniss bland studenterna i min postkolonialt perspektivstuderande klass. “INGEN JÄVLA RIMLIG ANING” tänkte vi. Guiden förklarade att det stod “indianer” för att “de heter så på svenska” och “av kommersiella intressen” pga. de “måste ju få folk intresserade nog att gå in i utställningen” samt att “det är ju etiskt ganska skevt, men ibland måste man…” yada yada. På etnografiska museet, alltså. Där “måste man”…. (Där har de även brons och elfenbensskatter som stals från Benin för aplänge sen, som Benin vill ha tillbaks, men museet är lite tveksamt till om de vill ge tillbaks dem.) Kan någon på ett nyanserat sätt förklara varför etnografi (i synnerhet etnografiska museum och deras urval) är som de är, skulle jag gärna lyssna. För just nu mår jag lite dåligt av det.

Nu ska jag vila ut. Och plugga utav bara heliveti!

Jag lyckades till slut! Med att skriva C-uppsats, alltså! Lämnade dessutom in den i tid och på nåt o-troligt vänster överlevde jag också detta omöjliga uppdrag, trots allt. Det gick! Prisa Gud! (Alt. betala mig. Det var faktiskt ganska jobbigt).

Hursomhelst skrev jag om varför Mai Zetterling, detta geni, glömts bort i Sverige, i egenskap av regissör/auteur. (Auteur är i detta fall alltså en regissör som gör/anses göra ett slags konstnärligt anspråk. Typ: Bergman, Tarantino, Coppola, Coppola, Scorsese, Wes Anderson osv. osv. osv.)

Igår var det opponering. Hemskt. Jag nervsvettades i ett dygn, som en husfru i vuxenbody inför sitt första Friskis & Svettis-pass. Jag bar givetvis min bästa boss bitch-tröja (Astrid Lindgren i en power-pose). Och så hände detta magiska:

Jag:

*Har skrivit C-uppsats om varför könad utgångspunkt för analys av tjejauteur = diskriminerande*

Den manliga filmteoretikern:

“Varför har du inte använt teorier om kvinnligt auteurskap i din analys?”

NÄ, DRA PÅ TRISSOR! NI KAN TRO JAG DANSA GLÄDJEVALS INOMBORDS! En sån drömsituation! Jag känner mig både klok och stark efter att ha bidragit till denna framstående intellektuella mans intellektuella härdsmälta.  (Den andra professorn, som jag i PANIK efteråt insåg att jag hänvisat till i uppsatsen, tog strax därpå till orda och inledde SYRLIGT SOM FAN med orden: "det blir ju lätt väldigt fel när män ger sig på att prata om sånt här"!!!!!!!!! Hon är TUNG. Det var mitt finaste ögonblick.)

Länge leve Astrid och Mai! Och Maaret!

Och jag själv tamefan! 

Det bankar i skallen, bullrar mycket nu. Jag har lite svårt att tänka helt klarsynt. Ser många svartvita bilder för mitt inre, tänker att det hade kunnat vara morfar som guppade kall och stel med ansiktet nedåt i ett stort och djupt vatten någonstans i Europa, fast för 70 år sen. Han kom till Sverige då, för precis 70 år sen i år, 11 år gammal, i en vit buss med rött kors på. Jag tror att det kanske gör mig lite mer emotionell just nu än vad jag egentligen orkar.

Det var med den vita bussen mitt namn kom till Sverige. Humanismen födde det här, närde det, välkomnade det till landet, lät de som bar det växa. Nu är vi tre generationer med samma signatur. Jag har inga argument för de som tvivlar. Tycker inte det ska behövas. Det är så uppenbart nödvändigt att hjälpa varandra. Alltid. Jag har inte mycket till övers för ädla epitet som “hjälte” eller “medmänniska”. Så fort vi tänker att vi är nobla hindrar det oss från att se vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om att vara nobel, handlar inte om att utföra “en god gärning”. Det handlar om att vara en bra människa. En som de allra flesta andra. Vi är inte modiga. Vi är inte nobla. Vi är inga hjältar. Vi är människor, och förhoppningsvis är vi helt okej. Jag länkar här till en text som författaren Kerstin Ekman har skrivit, som sitt svar på frågan “Varför?”. Jag tycker hon formulerar sig fint, såsom jag önskar jag kanske kan göra någon dag. Idag går det inte. Jag uppmanar dig, kära läsare, att läsa hennes text, för att det kommer ge dig något. Jag orkar inte motivera det mer än så. Kanske förstår du det jag skrivit här lite lite bättre. Jag vet inte. Är du inte intresserad har du antagligen redan sagt nej till en massa saker som kan utveckla dig lite mer. Jag vet inte och jag orkar inte bry mig heller. Läs det om du vill. Jag hoppas du gör det.