#hemvist

”Samtidigt ser jag någonting beklämmande, det är som om du inte hör hemma här längre. Det syns i ditt ansikte, på dina händer, i din ton och dina framställningar av vad som är äkta och vad som är rätt och vad du egentligen är. Men du är hemma nu, och åt det gläds jag, och ska, i den mån jag kan, ta vara på den tid vi är nära (kroppsligt. Du är ständigt nära på ett känslomässigt plan). Jag menar inte att vi ska göra vad vi en gång gjorde (vi var de vi var) för nu är vi de vi är och jag vill se ditt barndomshem, jag vet att du inte vill visa det (eller jag förstår om du inte vill visa det) men vad jag helst vill göra är att vara nära dig. Innan du for var jag deprimerad, du var underlig, jag begrep dig inte och jag vill tro att jag begriper dig nu, jag förstår ditt ansikte och dina händer, din ton och dina framställningar av vad som är äkta och vad som är rätt och vad du egentligen är. Nåden: du famlar, du har alltid varit mer abstraktion än vad du har varit min vän. De kan inte röra dig, eller hur var det? Jag minns vår sista natt, du minns den också, vi har talat om den tidigare, jag förstår varför vi låg med varandra men det var inte särskilt bra. Det var okej.”