Ibland nÀr jag vÀnder mig om och ser tillbaka pÄ mitt liv sÄ har jag svÄrt att se en driftig mÄngsysslare. Jag ser en flykting.
Mitt liv började med att vi flydde: frÄn flygplansbomber, politiska hot och en kompromisslös regim. Sen har jag bara fortsatt fly. Fortsatt leta efter en lugn plats dÀr jag kan stÀlla ner min vÀska. Komma hem.
De sÀger att din personlighet sÀtts innan du Àr tre Är gammal. Mina tre första Är var en förberedelse och ett genomförande av en flykt. SÄ det Àr alltsÄ det min personlighet domineras av. Kul.
Jag har en god vÀn, en slags bror, som har en liknande bakgrund. Vi pÄminner om varandra i utstrÄlning och Àger samma maniska behov av att stÀmma av med vÄr omgivning; Àr jag pÄ rÀtt vÀg? FÄr jag göra det hÀr? Ska jag ha den hÀr slipsen?
HÀromdagen pratade jag med min bror i telefon. Vi hörs nÀstan varje dag. Vi pratade om besattheten av att hela tiden leta efter nÄgot som ska göra dig hel. Att vi genom hela livet har letat efter personer, idéer, böcker, filosofer, yogis, gurus, platser, retreats, kurser eller andra sanningar som ska....ja... jag vet inte. Ge dig kÀnslan av att vara klar. Hemma. FÀrdigletad.
Problemet sa vi, Ă€r att om du letar hela livet efter nĂ„got eller nĂ„gon som ska göra dig hel sĂ„ kommer du alltid att se pĂ„ dig sjĂ€lv som trasig. Eller Ă€r det tvĂ€rtom? Vad tycker du som lĂ€ser? Ăr jag pĂ„ rĂ€tt vĂ€g?
Ibland nÀr jag vÀnder mig om har jag svÄrt att se den kreativa idésprutan som andra verkar se mig som. Jag ser en liten trött pojke som bara vill sÀtta sig ner, sluta springa runt med vÀskan och kartan. Bli klar. SÀga: hÀr Àr jag. Jag Àr framme nu.
