#februari 33

Kanske, säger Leonard Frank, borde man försöka arrangera något slags manifestation där de mest berömda författarna gemensamt protesterade mot Hitler. [...] Dock fick man vinnlägga sig om ideologisk neutralitet, så att en sådan manifestation inte enbart lockade till sig vänsterförfattare eller borgerliga liberaler. Det bästa vore om man kunde sluta upp under ideal som alla kan bekänna sig till: "Vad som helst skulle duga, tankefriheten eller vilken annan plattityd som helst."

Det politiska utgångsläge som möjliggjorde Hitlers maktövertagande har beskrivits ur olika perspektiv av historiker med olika ideologiska övertygelser. Några faktorer återkommer i alla analyser: de extremistiska partiernas växande inflytande, som splittrade landet. En alltmer överhettad propaganda som fördjupade sprickan och förhindrade kompromisser. Därtill obeslutsamheten och svagheten i den politiska mittfåran. Den inbördeskrigsliknande terrorn från höger och vänster. Det utbredda hatet mot judar. Den ekonomiska världskrisens elände. Det växande antalet nationalistiska regimer runt om i Europa.

Hon behöver sådana tillflyktsorter undan alltför mycket verklighet.

Till sist började han på allvar tvivla på att förnuftet någonsin skulle segra, och då började han också tvivla på sin egen konst.

Allt fler vänner, bekanta och teaterkollegor lämnar landet, ofta utan att ta farväl eller meddela var man kan nå dem. De är bara borta, från en dag till en annan.

En gång fann han en tankefigur hos Nietzsche som han snabbt gjorde till sin egen: Sanna genier är alltid ensamma i sina epoker och liknar jättar som över seklernas avgrund ropar sina budskap till jättarna i andra epoker och inte störs av det oväsen dvärgarna som kryper omkring långt under dem för.

Alla är fullständig livrädda, skriver han, förlagen har börjat magasinera sina politiskt misshagliga böcker i Österrike, för att nazisterna inte ska konfiskera dem. Många författare har också redan hunnit fly till Prag eller Wien där de tänker avvakta Hitlers fall. Sådana förhoppningar kan Benn bara skratta åt: "Vilka småbarn! Vilka dövnickar! Revolutionen är här och historien talar. Den som inte ser det är sinnessvag. Varken den gamla typen av individualism eller den gamla hederliga socialismen kommer någonsin mer att återvända. Detta är det historiska varats nya epok, att ens diskutera dess värde är fåfängt, den är här. Och när den om två årtionden är över efterlämnar den en annan mänsklighet, ett annat folk."

Det är nu de tar sin början för henne, den inre emigrationens ensamma år.