Det var lÀnge sen jag tÀnkte pÄ dig nu. Pratade om dig i ett telefonsamtal i vÄras. Du hade hört av dig tidigt pÄ Äret och jag var arg och irriterad, vi visste att du ÀndÄ aldrig skulle dyka upp, du hade kunnat bespara mig de kÀnslorna.
Vet inte var det gick fel. NÀr det började bildas en spricka emellan oss. Början pÄ slutet. Fast egentligen vet jag ju. Det började nog ett Är tidigare. Eller var det samma Är? De flyter ihop. Sommar efter sommar. NÀstan hela tonÄren.
Jag visste nog redan innan att det skulle bli sÄ. Jag vet ju att jag Àr svÄr. Jag gjorde inget för att stoppa det heller. Det Àr svÄrt, man kan inte hindra andra mÀnniskor att fÄ en connection till varandra. SÀrskilt inte som det var dÄ. Men jag visste ju innerst inne hur det skulle blir. Det gick sakta i början. Men sommaren blev till höst och hösten blev till vÄr och frÄn en dag till en annan fanns det inget mellan oss lÀngre. Ni var sÄ lika varandra. Ni Àr det sÀkert fortfarande.
Det vi hade var som inget annat. Alla sÀger det. Men sÄ var det. Det fanns inget som gjorde mig tryggare Àn att höra dina andetag pÄ andra sidan luren, flera hundra kilometer ifrÄn varandra. Telefonsamtalen i timmar. Vi behövde inte ens prata. Bara höra varandras andetag. Det gjorde mig sÄ lugn.
Jag ringde dig pÄ din födelsedag. Jag brukar inte göra sÄnt. Du kunde inte prata, för hon var pÄvÀg till dig. Det var dÄ jag visste att det var över, det var kört. Hon hade redan tagit min plats.
NÀr du hörde av dig sa du att det var bÄdas beslut, att du tyckte att det var det bÀsta som kunde ske. Att du inte visste vad vi var, vad vi hade varit. Orden var sÄ frÀmmande för mig. Hur kunde vi ha sÄ olika uppfattningar om dethÀr? Vi som alltid förstog varandra i allt.
Jag minns telefonsamtalen. Mina samtal till dig i panik, i upplösningstillstÄnd, skrik, grÄt, ibland i lycka.
Jag minns gÄngen du ringde mig och grÀt.
Du grÀt aldrig inför nÄgon.
Jag tÀnkte pÄ dig idag. PÄ hur vi inte Àr vÀnner mer. PÄ hur jag inte har tÀnkt pÄ det. PÄ hur jag bara har gÄtt vidare. Inte sörjt. Inte Àltat. Inte bearbetat.
Bara lÄtsats som det inte har hÀnt. Men sÄ sviken har jag aldrig kÀnt mig förut och sÄn sorg som kan bubbla har jag inte kÀnt och jag Àr sÄ arg sÄ arg sÄ arg att jag inte var viktig mer. Att du bara lÀmnade. Att jag inte ens var vÀrd en ursÀkt, en förklaring. Och jag förstÄr för tro mig att jag vet att jag Àr den vÀrsta mÀnniskan som gÄr runt pÄ denna jord men jag Àlskade dig med hela mitt hjÀrta och du vred det som tusen nÄlar tills det gick i bitar. Tills det gick sönder.
Du tog sönder mig. Och ibland kan jag sakna dig
