#fairclough

CDA

S. 60: 5 common traits of Critical Discourse Analysis

S. 61: Diskurs är delaktig i skapandet av sociala fenomen. DVS sociala fenomen består delvis av språk och text. Inkluderat i ”text” är även bilder och ljud.

S. 62: Diskurs är socialt konstituerande och socialt konstituerad. Den står i ett dialektiskt förhållande mellan skapande av sociala fenomen och att vara skapad av sociala fenomen. Fairclough menar att detta sker som en part av flera, där politiska och traditionella institutioner också spelar in (tror jag). Även: Språket bör analyseras inom sin sociala kontext.

S. 64: Diskurs fungerar ideologiskt. DVS: Diskurs speglar hur grupper vill behålla och förstärka ojämlikheter. Kritisk diskursanalys vill avslöja dessa. Det är som Harvey säger; ideologi i en marixistisk mening är en dold och passiv form av tyckande. Kritisk diskursanalys ser att deltagare i diskurser blir agenter och personer ”med makt”, men vill också använda konceptet om ideologi för att teoretisera kring vilka intressen som tas tillvara på i en specifik diskurs.

S 64: Kritisk diskursanalys kan därför inte vara politiskt neutral i en objektivistisk mening. Eftersom den identifierar ojämlika maktförhållanden tar den också ställning för rättvisa och försöker föra fram förfördelade gruppers behov.

S. 65: Sociala strukturer består ibland av ickediskursiva element, ibland både ickediskursiva och diskursiva element. De är sociala relationer som uppträder på alla skalor. Att bygga en bro beskriver Fairclough som icke-diskursivt. Journalistik däremot är nästan helt diskursivt. Det här är en omdebatterad ståndpunkt som Phillips och Joergensen återkommer till i slutet av kapitlet.

S. 66: CDA kan inte enbart bestå av textanalys utan innehåller även makrosociologisk analys (t ex Foucaults mer heltäckande samhälleliga analys) och mikrosociologisk analys (där forskaren tolkar vardagslivet som en produkt av ritual, tradition och sunt förnuft. Diskurs är språket som social praktik, det är också något som ringar in språket som används på ett specifikt fält (Bourdieus fältteori passar här), till sist kan man också prata om diskuren som ett konstant substantiv; ”referring to a way of speaking which gives meaning to experiences from a particular perspective”. I detta ryms alla ämnesspecifika diskurser, t ex den feministiska diskursen, eller samhällsdiskursen.

S. 67: Diskurser bidrar till att skapa sociala identiteter, sociala relationer och ”system av kunskap och mening”.

S. 68: Faircloughs tredimensionella modell: Diskurser består av text, en diskursiv praktik och en social praktik. Därför ska all diskursanalys betänka textens språkliga egenskaper (vad innebär det), hur texten produceras och konsumeras och till sist bredare sociala implikationer till vilka ”the communicative event” hör till.

S. 69: Diskursanalys kan sägas gå igenom tre steg: 1: Analysera diskurs och genres som förs fram i produktionen och konsumtionen av texten. Här står det att detta betyder en analys av nivån på den diskursiva praktiken, dvs hur texten produceras och konsumeras i relation till den sociala världen. 2: Analysera den språkliga strukturen, DVS nivån på ”texten”. Det här förstår jag inte riktigt, kan det betyda vilken slags text det är? Reklam, bild, skönlitteratur, tal? 3: Det sista stadiet är att analysera om den diskursiva praktiken, något jag skulle vilja kalla konsumtionen/användandet av diskursen (nåja inte så nyskapande), reproducerar eller förändrar/omstrukturerar ”the existing order of discourse” - och därefter även vilka implikationer det får för bredare sociala praktiker.

Phillips och Joergensen understryker att diskursanalys inte räcker för att analysera sociala praktiker – för det behövs även ”social and cultural theory”. Diskursanalys kan dock avslöja länken mellan språk och sociala praktiker (även om de sociala praktikerna inte förklaras).

S. 72: Order of discourse kan översättas till diskursen som gäller på ett specifikt fält – något som Fairclough och Chouliaraki själva redovisat 1999. Tack.

S. 74: Intertextuella kedjor uppstår där flera olika texter inkluderar text från tidigare liknande texter. Phillips och Joergensen exemplifierar med hur en vetenskaplig artikel länkas till en tidningsartikel som i sin tur länkas till ett samtal runt middagsbordet. Jag tänker mig att dessa intertextuella kedjor också går att upptäcka i fråga om policydokument i kommunen: de tillhör samma fält och tillkommer i respons till varandra.

S. 75-76: Ideologi och hegemoni. Fairclough har en, vad jag förstår, mer liberal syn på ideologi: Det finns ideologiska och icke-ideologiska diskurser, t ex. Phillips och Joergensen ifrågasätter detta. Jag förstår att en marxistisk syn på ideologi istället är en slags metakompass för deltagarna i ett samhälle – det som får allt att kännas logiskt. En rationaliseringsmekanism. Men att den i marxismen sällan är språklig, eller att man analyserar den genom språket/diskursiva praktiker. Här förefaller det mig som att den marxistiska synen går utmärkt att låta definiera Phillips och Joergensens syn på ideologi. Att alla diskurser är ideologiska; de speglar ett meningsgörande som nödvändigtvis förklarar varför samhället ser ut som det gör. Som rättfärdigar det. Fairclough skriver att ideologi är det som rättfärdigar makten (”meaning in the service of power), så definitionerna verkar ligga nära varandra.

Fairclough verkar se på människor liknande den Archer framför i sin kritiska realism: Att människor är ideologiskt positionerade, men att de kan agera kreativt utifrån det.

Research framework

Phillips och Joergensen presenterar Faircloughs metod i sex steg, men rekommenderar läsaren att gå tillbaka till kapitel 8 i Discourse and Social Change (Fairclough 1992b) för ytterligare vägledning.

S. 77: 1: Att välja problemformulering.

”Kritisk” i CDA innebär att forskaren ska exponera orättvisor och söka rätta till dem. Det måste med detta vara en normativ forskningsform. Fairclough menar att detta ska göras genom en ”explanatory critique”, som innebär; ”Explanatory critique takes its starting point in problem that the reserach should help to solve”.

S. 78: 2: Att formulera forskningsfrågor: Diskurser är, som redovisats ovan, tredimensionella: De är textuella, sociala och genomföra genom praktiker. Börja utifrån de sociala praktikerna, för att sedan identifiera textuella communikativa events i dem – och därmed hitta de diskursiva praktikerna. I ett exempel använder Fairclough en arbetsplatsannons från ett universitet. ”in the light of” konsumtionskulturen i det brittiska samhället. Konsumtionskultursdiskursen blir den sociala praktiken som sätter jobbannonsen i ett sammanhang. ”the example explores how promotional discourses contribute to the spread of consumer culture to the universities”.

3: Välj material.

S. 79: 4: Transkribera om materialet innehåller tal.

S. 80: 5: Analysera: Man kan separera de tre dimensionerna, gå igenom den ett för ett:

A: Diskursiva praktiker: Analysera hur texten producerats, vilka steg går den igenom? Vad är textens livscykel? Hur konsumeras och används den? Vilken grad av interdiskursivitet förekommer?

S. 83-84: B: Text: Uppmärksamma vem som talar, hur identiteter skapas genom språket (ethos), metaforer, ordval och grammatik. Transitivity och modality redovisas på de här sidorna. Jag är skeptisk till att djupdyka i textanalysen eftersom jag saknar lingvistiska kunskaper, men de här verktygen verkar lättanvända och ligger nära den typ av analys som jag tidigare har använt mig av på universitetet. Framkommer en aktiv agent i texten? Transitivty tittar på hur subjekt/agenter och objekt kopplas eller frånkopplas händelser och processer. Modality tittar på hur nära talaren ställer sig det den säger: ”det är kallt”, eller ”jag upplever att det kan vara kallt” är olika modalitet ”by which speakers commit themselves to their statements to vaying degrees”.

S. 86: C: Sociala praktiker: Det är dags att kontextualisera de diskursiva praktikerna och texten. Vilken diskursiv ordning (vilket fält, med Bourdieus ord) tillhör de diskursiva praktikerna som vi identifierat? Till vilket socialt matrix hör diskursen? DVS; Vilka (icke-)diskursiva sociala relationer och strukturer konstituerar miljön för de diskursiva praktikerna vi studerar? Här måste vi referera till bredare sociologisk teori för att kunna svara på vilka ekonomiska och institutionella miljöer som detta är. Här kommer klassiska frågor fram: Reproducerar diskursen fältet? De blir dock svåra att svara på och måste avgränsas. Jag kan fråga mig om diskursen som framgår i dokumenten är konsekvent i fråga om boendesegregation, men inte göra analyser om hur boendesegregationsdiskursen ser ut i andra städers dokument – eftersom jag inte kommer analysera dem.

S. 88: Resultat: Studier som använder CDA ska betänka hur forskningsresultaten kan användas av samhället – de ska bidra. Det finns en risk att CDA-studier används strategiskt för att anpassa nuvarande diskurser till att bli mer ”effektiva” - det är social engineering och något som ska undvikas. Resultaten ska avslöja maktförhållanden och bör hamna i händerna på grupper som förfördelas av dessa maktförhållanden.

S. 89: Kritik: CDA-analytikern bör se upp med att objektiviera kontexten för analysen. DVS, om man identifierar en konsumtionskultursdiskurs och analyserar en jobbannons utifrån den – så visar man egentligen bara att den kulturen finns, den naturaliseras. Den utmanas inte. Den är bakgrunden för analysen.

Phillips och Joergensen kritiserar också att Fairclough menar att vissa events inte är diskursiva. Var går demarkationslinjen? Även ekonomin går att analysera diskursivt, menar de, och lutar sig mot Laclau och Mouffe. Här frågar jag mig om det inte går att bestämma detta från fall till fall. I en enskild studie kan forskaren se att ekonomin ter sig icke-diskursivt och därmed behandla den så. I min studie kan ekonomin objektivieras, kanske, genom att stänga in den diskursiva delen av ekonomi i en neoliberal diskurs – men att pengar i sig bara fungerar neutralt. Det verkar svårt. En lösning kan också vara att acceptera att allt kan behandlas diskursivt, men allt kan inte analyseras samtidigt och därmed motiverar forskaren varför endast vissa diskurser analyseras där andra lämnas därhän.

Ah, det är precis detta Phillips och Joergensen menar: Det är en fråga om analys och teori, vad man behandlar diskursivt.