#euklides

Öklid’in Heykeli

Eski Yunanlı bilginlerdendir. Geometri biliminin kurucusu sayılır. Hayatı hakkında çok az şey bilinir. Matematik konusundaki ilk bilgileri, Atina’da ünlü filozof Platon (Eflatun)’un öğrencilerinden elde ettiği sanılıyor. Ondan yedi yüzyıl sonra yaşamış Öklid olan İskenderiyeli filozof Proklas, Öklid’in Kral I. Ptolemaios zamanında İskenderiye’de yaşadığını orada bir okul…

int nwd ( int a, int b) { int r; while (b>0) { r=a%b; a=b; b=r; } return a; }

Dikt av Harry Martinson (Passad, 1945) Bild av William Blake (The Ancient of Days, 1794)

I

När Euklides skulle uppmäta Hades fann han att det saknade djup och höjd. Demoner plattare än rockor rasade på dödsslätten, löpte med ekolösa hundskall längs eldlinjer och islinjer, längs med uppdragna linjer i Hades.

Utmed linjer som bröts men återkom som linjer gick linjeflock efter linjeflock av demoner i bredd, i följd och parallellt genom Hades.

Vågor fanns inga, ej höjder, ej djup eller dalar. Endast linjer, parallella förlopp, liggande vinklar. Demoner gick fram likt elliptiska plattor; klädde en ändlös mark som med vandrande drakfjäll i Hades.

På utjämnade gravfält där glömskan härjat med sin platthet krälade ormar - själv bara grövre linjer: skyndade, krälade, stungo längs löpande linjer.

En dånande gräsbrand i rasande flackflykt for utmed marken som en hyvel av eld. Den for på onda prärier, på onda stäpper, flack ond pusta, fram och åter, alltid tänd på nytt av hettan på flacka slätter i Hades.

II

Låga låg helvetets ugnar på den flacka slätten. Där brändes i tegelrummen - ytligt som i dödas gravar - de godtyckligt dömda, den flacka ondskans offer, utan trösten från en höjd utan stöd från djupen, bemötta utan värdighet, bemötta utan resning, bemötta utan måtten av evighet. Deras klagan möttes blott av hån på ondskans flacka slätt.

Och Euklides, måttens konung, grät och skriet sökte sfärens gud, Kronides.

III

Detta var Hades. Sökande blickar flackade, men ingen fann stående skog susande kronor. Ingen fågel steg, ingen djupens fisk sökte bottnarnas ro. Ingen sänkte lod eller not i djupen. Ingen nedsteg eller uppsteg.

Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade, hatade, hämnades fångna i linjen i ytan i den eviga flackheten, i den onda väven.

Detta var Hades, ondskans flackland, härjningens valplats, hämndens slätt. Där studsade solens ljus, blev kallt glitter från en ond spegel: de tomma bländverkens. Där lämnades inte sten på sten.

Detta var Hades där livet ålade sig fram för att inte falla för blyregn, för stålregn, för kopparregn som stormade tätt utmed marken i Hades.

Och Euklides föll framåt. Den store uppmätaren tryckte sig till jorden, bet i dess mull och grät.

Han ropade: vem uppstiger? Vem nedstiger? Vem uppstiger med den goda viljan? Vem nedstiger på djup med sanningens sökande öga och hjärta?

Han lyssnade med örat till jorden. Han lyssnade länge som på en brinnande prärie med örat mot jorden.

Han lyssnade tusen år. Han lyssnade åter tusen. Och slutligen hörde han. Han hörde ett hav. Han hörde en källa brusa.

Han hörde hur gräset väste. Han hörde en världens vår, en mognadens sommar. Han hörde en vishet som fläktade ren. Den hade en doft av frukt och hav den hade Arkadiens doft.

Och han hörde av god vilja en våg genom alla och genom alla folk. Han hörde en hög och djup ström, en jämn och hög passad.