Dikt av Harry Martinson (Passad, 1945)
Bild av William Blake (The Ancient of Days, 1794)
NÀr Euklides skulle uppmÀta Hades
fann han att det saknade djup och höjd.
Demoner plattare Àn rockor
rasade pÄ dödsslÀtten,
löpte med ekolösa hundskall
lÀngs eldlinjer och islinjer,
lÀngs med uppdragna linjer i Hades.
Utmed linjer som bröts
men Äterkom som linjer
gick linjeflock efter linjeflock av demoner i bredd, i följd och parallellt genom Hades.
VÄgor fanns inga, ej höjder, ej djup eller dalar.
Endast linjer, parallella förlopp, liggande vinklar.
Demoner gick fram likt elliptiska plattor;
klÀdde en Àndlös mark som med vandrande drakfjÀll i Hades.
PÄ utjÀmnade gravfÀlt dÀr glömskan hÀrjat med sin platthet
krÀlade ormar - sjÀlv bara grövre linjer:
skyndade, krÀlade, stungo
lÀngs löpande linjer.
En dÄnande grÀsbrand i rasande flackflykt
for utmed marken som en hyvel av eld.
Den for pÄ onda prÀrier, pÄ onda stÀpper, flack ond pusta,
fram och Äter, alltid tÀnd pÄ nytt
av hettan pÄ flacka slÀtter i Hades.
LÄga lÄg helvetets ugnar
pÄ den flacka slÀtten.
DÀr brÀndes i tegelrummen
- ytligt som i dödas gravar -
de godtyckligt dömda,
den flacka ondskans offer,
utan trösten frÄn en höjd
utan stöd frÄn djupen,
bemötta utan vÀrdighet,
bemötta utan resning,
bemötta utan mÄtten av evighet.
Deras klagan möttes blott av hÄn
pÄ ondskans flacka slÀtt.
Och Euklides, mÄttens konung, grÀt
och skriet sökte sfÀrens gud, Kronides.
Detta var Hades.
Sökande blickar flackade,
men ingen fann
stÄende skog
susande kronor.
Ingen fÄgel steg,
ingen djupens fisk
sökte bottnarnas ro.
Ingen sÀnkte
lod eller not i djupen.
Ingen nedsteg eller uppsteg.
Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade, hatade, hÀmnades
fÄngna i linjen i ytan
i den eviga flackheten,
i den onda vÀven.
Detta var Hades, ondskans flackland,
hÀrjningens valplats, hÀmndens slÀtt.
DĂ€r studsade solens ljus,
blev kallt glitter frÄn en ond spegel: de tomma blÀndverkens.
DÀr lÀmnades inte sten pÄ sten.
Detta var Hades
dÀr livet Älade sig fram
för att inte falla
för blyregn, för stÄlregn, för kopparregn
som stormade tÀtt
utmed marken i Hades.
Och Euklides föll framÄt.
Den store uppmÀtaren tryckte sig till jorden,
bet i dess mull och grÀt.
Han ropade:
vem uppstiger?
Vem nedstiger?
Vem uppstiger med den goda viljan?
Vem nedstiger pÄ djup
med sanningens sökande öga och hjÀrta?
Han lyssnade med örat till jorden.
Han lyssnade lÀnge som pÄ en brinnande prÀrie
med örat mot jorden.
Han lyssnade tusen Är. Han lyssnade Äter tusen.
Och slutligen hörde han.
Han hörde ett hav.
Han hörde en kÀlla brusa.
Han hörde hur grÀset vÀste.
Han hörde en vÀrldens vÄr, en mognadens sommar.
Han hörde en vishet som flÀktade ren.
Den hade en doft av frukt och hav
den hade Arkadiens doft.
Och han hörde av god vilja en vÄg
genom alla
och genom alla folk.
Han hörde en hög och djup ström,
en jÀmn och hög passad.
Den kom för att vÀdra,
den kom för att vÀcka.
Den kom för att vÀdra ut
till mognad och vÀxt, till höjd och djup,
till en god viljas frodiga rike för alla
den yta som sÄ honom skrÀmt;
den yta som sÄ honom plÄgat i tusen Är
och Ànnu i tusen;
den yta som rasar i Hades.