âDu glömde vĂ„r styckeindelning, ditt pulver. UtelĂ€mnad till vad du fortfarande Ă€gt men lĂ€mnat bakom dig: det kommer fĂ€rga dig och din skapelse och dina idĂ©er och ditt sinne nĂ€r du finner dig sjĂ€lv i vad du trodde var förgĂ„nget. (Ett kolon?) Tapeterna Ă€r detsamma, den kultur som finns Ă€r densamma (du lĂ€mnade den bakom dig), dina vĂ€nner Ă€r desamma. Din dialekt Ă€r densamma, ditt sprĂ„k Ă€r detsamma. (Punkt!) Det kravlar sig in i ditt vĂ€sen, har du tillgĂ„ng till de tankar du stolt gav uttryck för eller har du lĂ€mnat de bakom dig, i den erbarmliga tystnaden som skulle ha varit fylld av vĂ„r styckeindelning? (AnvĂ€nd inte frĂ„getecken, anvĂ€nd din puls och din sjĂ€lvsĂ€kerhet, anvĂ€nd inte ord eller litteratur)â











