#dubbning

Dubbning är ett väldigt intressant ämne att diskutera. Varför man gillar det och varför man ogillar det är ofta helt olika beroende från person till person. Personligen väljer jag oftast att inte se de engelska översättningarna men har oerhörd respekt åt dem serier som har dubbar som är subjektivt bättre än originalet som exempelvis Baccano, Cowboy Bebop och Gankutsuou. Samtidigt är det roligt att byta perspektiv på det hela, att jämföra svenska dubbar av amerikansk animation som man har växt upp med. Disney-filmer har generellt genom åren (Speciellt på 90-talet) haft fantastiska översättningar med lysande svenska skådespelare och musikalartister. Praktexemplet där har vi Peter Rangmar och Jan Rippe som med sin goa göteborgska dominerar i rollerna som Timon och Pumpa. Den engelska versionen bryter med en New York accent vilket får Simbas fosterföräldrar att låta som värsta gangsterlakejer och får mig att ha ett helt annat perspektiv på karaktärerna som från början bara utnyttjar Simba. Andra nämnvärda Disneygestaltare är Dan Ekborg, Richard Wolff och Stefan Ljungqvist. Sedan kan jag också nämna Teenage Mutant Ninja Turtles som ett ordentligt skräckexempel på hur man inte ska organisera sin dubbning. En vän till mig är ett stort fan av tonårssköldpaddorna och hittade och köpte en box med en massa gamla Turtles-avsnitt på DVD. Vi tittade igenom några avsnitt tillsammans och upptäckte till vår fasa att det endast var 3 personer som pratade genom karaktärernas munnar. 1 kvinna som agerade alla kvinnliga karaktärer och 2 män som var de manliga. Och dem försökte knappt ens variera sina röster. Sedan den kvällen har vi inte vågat se något mer av sköldpaddorna. Varför dubbningar brukar fungera beror på både tid och resurser. Vill vi ha dyra röstskådespelare som spelar in det här? Har vi tid att ta flera tagningar på dessa dialoger? Kan vi få in aktörerna i samma rum när dem spelar in rösterna? Det märks direkt när skådespelarna har spelat in sina konversationer tillsammans än att dem har stått ensamma i varsitt bås vid olika tillfällen Sedan måste arbetet att bli röstskådespelare bry sig. Att dem verkligen brinner för det dem arbetar med och inte bara anse att det är en löning som du stoppar ned i plånboken och sedan går vidare. Nej. Tänk att detta som ett passionsarbete och att detta kommer att sändas flera år i framtiden och kommer att upplevas av flera generationer av individer. Av erfarenhet så verkar inte röstskådespelaryrket särskilt attraktivt, även av dem som är i branschen. Troligtvis är har det någonting med att det är så dåligt betalt om du bara är i den industrin. Jag har träffat tjejen som gjorde rösten åt Lilo från Lilo och Stitch och för henne verkade det hela som en axelryckning, att hon inte insåg hennes kulturella roll i det hela. Hon siktar nu till att bli något större än det, vilket hon aldrig kommer att bli. Att innehava huvudrollen i en animerad Disneyfilm är tydligen inte tillräckligt meriterande längre, vilket jag tycker är oerhört tråkigt.