#animerat

kimi no na wa / your name (makoto shinkai, 2016)

staré povesti ceské / gamla tjeckiska sägner (jirí trnka, 1953)

敲敲

Alltså, jag måste bara... Out of Sight, en japansk animerad kortfilm från 2010 som jag snubblade över på youtube. 

Otroligt charmig och rörande historia om en flicka som plötsligt när hon går på gatan blir av med som väska och strax därefter sin ledhund. Utan att själv kunna se måste hon ta sig fram och leta efter hunden. Väldigt fint illustrerat hur världen kan uppfattas och skapas på egen hand av en blind, med inslag av ett barns fantasi och samtidigt förankrat i den blindes verktyg som hjälpmedel, som pinnar, blindkäppar och framförallt ledhunden.

Persepolis (2007)

Persepolis (2007) är en film jag velat se väldigt länge. Att tillsist ta mig an den var en ganska härlig upplevelse! En rörande och stark historia med en stilsäker tecknarstil.

Raphael Mabo : Filmtips – ”Loving Vincent”

Skrev en recension om ”Loving Vincent” – http://humanismkunskap.org/2017/11/01/loving-vincent/ – En poetisk och reflektiv oljeanimerad film om Vincent van Goghs sista veckor i livet. Jag tyckte om den och rekommenderar den varmt.

Raphael Mabo

Me and Earl and the Dying Girl (2015)

Me and Earl and the Dying Girl (2015), regisserad av Alfonso Gomez-Rejon, är en sån där film som jag bara snubblade över men som fångade mitt intresse. När jag började titta hade jag en förhoppning om att det kanske skulle bli en ny favorit-high school-film. Så blev dock inte fallet.

Me and Earl and the Dying Girl handlar om Greg, en 18-åring som lever ett friktionsfritt liv genom att helt enkelt inte engagera sig i saker särskilt djup. Detta har han lärt sig är det enklaste sättet att genomlida High School. En dag konfronteras han av sina föräldrar, som tycker att Greg borde erbjuda stöd för granntjejen Rachel som precis blivit diagnostiserad med leukemi och mot sin vilja börjar Greg umgås och engagera sig i Rachel och hennes liv. 

Filmen får av mig godkänt men inte mycket mer. Ploten har mycket potential men lyckas inte riktigt engagera mig. Mitt helhetsintryck är att den helt enkelt är ganska seg, och dess comic relief moments fungerar inte riktigt. Den går miste om många tillfällen som hade kunnat göras så mycket roligare och jag tror att det främst beror på icke helt fungerande tajming och dålig kemi skådisarna emellan. De klickar liksom inte.

Jag gillade ändå hur de har lekt med berättartekniken i denna film, hur de om och om igen bryter den fjärde väggen, genom att Greg talar direkt till publiken och kommenterar historiens gång, och hur filmen delas upp i kapitel med titlar, som även dem ibland till och med gör en uppmärksam på formen, hur historien följer den klassiska berättar-strukturen, med plotpoints, som point of attack, point of no return (se bild 2) och tillsist climax (se bild 10). Det skapar en slags meta-effekt som jag tycker är intressant.

Vidare blir jag tyvärr lite avtänd på hur hela filmens “indie”-uttryck känns för forcerat, för medvetet, för estetiskt tillfixat. Det gör att jag distanseras från historien istället för att ryckas med. Det finns många exempel på andra filmer som kör på samma grej när det kommer till ett estetiskt uttryck, som Wes Anderson-filmer, Napoleon Dynamite (2004) eller Eagle vs Shark (2007). Men i dessa filmer finns något annat som gör att jag känner för dem (dock inte i alla Anderson-filmer), nämligen charmiga karaktärer och starkt drama som helt enkelt griper tag. Detta uteblir tyvärr i Me and Earl, trots ett bra försök.