#dolkar

Vi bygger golvet tillsammans. Vi slipar, hamrar och skapar det lenaste golvet man kan tänka sig. Det är gjort för nyfödda kattungars ömma tassar och mjukare än silkifierad bomull.  Det ska vara så lent att man ser andarnas fotavtryck.

Men det har kommit in en inkräktare. Någon som belyser golvet högt ovanifrån och plötsligt så blir det tydligt att det är stora hål i golvet. Nästa sekund belyses soptunnan och allt det fula och otillräckliga. 

Hur jag än gör blir det aldrig ens nog och det känns som hemliga dolkar som kommer från alla håll. Jag kan inte skydda mig och kvar blir en köttig soppa på golvet. När såren än en gång läkt fortsätter jag att slipa och göra det vackraste golvet och det funkar tills jag återigen blir påmind om hålen igen. De stora bristerna som jag så vackert ignorerat och kommit undan med. Men det är som att det inte längre går. Vålnaden i taket ser till att jag aldrig får glömma.

Det är jobbigt. Det är extremt smärtsamt till och från. Men på något sätt så gör det mig mer hel. Mina håligheter har blivit rannsakade och jag har börjat göra de mindre.

När jag tror att jag är på det gröna igen så blir jag återigen påmind. Det finns ingen hemlig rast eller vila för jag syns överallt. Som att försöka gömma sin spegelbild genom att täcka över den i stormen. Det är bara en tidsfråga innan jag känner dolkarna igen. Aldrig beredd och alltid från oväntade håll. Ju mer jag ignorerar mig och min faktiska väg jag vill gå, desto fler dolkar och desto mer blod.

Den elaka vålnaden i taket som jag nästan benämnt för Djävulen, är ändå den som vågat belysa mina trasigheter på ett sätt som också pekat på var jag behöver spendera energi för att bli hel.

Mitt hus är absolut inte klart. Det kommer kanske aldrig bli det, få hus blir klara under en livstid; men att få prova dansa på golvet är ändå rätt fantastiskt. Så tack, vålnaden. Dina dolkar helar.