#depprimerad

Jag saknar och behöver dig. Allting börjar bli dåligt igen. Ångesten äter upp mig inifrån. Du vet att du är den enda som kan få mig att må bra när det är såhär. Men att då veta att du inte saknar och behöver mig på samma sätt ger mig bara mer ångest. Att veta att jag inte längre är ditt allt. Att veta att det nu är någon annan som har den platsen i ditt hjärta som jag hoppades alltid skulle vara min. Det får mig bara att vilja dö mer. Förlåt för att jag någonsin ens har börjat prata med dig. Du hade haft det mycket bättre om jag inte fanns. Jag ångrar alla gånger jag har sårat dig. Jag vet att det inte kommer att hända igen. Du har släppt mig. Jag är inte längre flickan du älskar. Även om jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra, jag har gjort det sen första gången vi pratade. Alla minnen och känslor kommer alltid finnas kvar inom mig även om du väljer att glömma dom. Än en gång, förlåt för allting. Nu vill jag bara somna in för alltid. Jag har fått det jag ville väga sagt nu. Jag älskar dig, glöm aldrig det.

Jag saknar honom så mycket. Jag och min kompis var ute så kom han där med hans nya flickvän. Han var medveten om min närvaro, men kollade inte ens på mig. Jag fick fullständig panikångest, det var ca kl 15 på en fredageftermiddag vid ett köpcentrum. Jag kände bara hur gråten kom fram, det ända jag ville göra var att gå fram till honom, gråta, krama honom, och så skulle allt bli som det var för 3 månader sen. Men nej, han har gått vidare. Jag sitter här, med trasiga ben och armar, men inte lika trasiga som mitt hjärta är. Snälla kom tillbaka.. ):

Jag vill skära upp min kropp i små små bitar för att sedan sy ihop den med taggtråd, fyfan för livet.

När jag brutit ihop är det bara du som finns där och kan trösta mig, för ingen annan vet hur jag mår på riktigt, ibland bryr jag mig inte själv, min önskan är att vara glad och den önskan vill jag att den ska gå i uppfyllelse alla dessa gånger.

Ibland känns det som om jag inte räcker till, som om hela världen hånar mig från ovan.