#avbilden

[...] Fula änglar talade till mig. Felet, hörde jag dem säga, var mitt. De tisslade som gröna häxor i mitt huvud, lät förödelsen droppa som en trasig kran; som om förödelsen hade översvämmat min mage och fyllt din vagga, en gammal skuld jag måste axla.

Jag checkade ut för sista gången den första maj; nyutexaminerat psykfall, med min analytikers välsignelse, min bok med verser, min skrivmaskin och min väskor. Hela den sommaren lärde jag mig livet

Jag levde som en ilsken gäst, en delvis lagad sak, ett förvuxet barn. Jag minns att min mor gjorde sitt bästa.

Jag ruttnar på väggen, min egen Dorian Gray.

Jag, som aldrig var säker på hur man var flicka, behövde ett nytt liv, en ny bild för att minnas det. Och detta var min värsta skuld; du kunde varken bota eller lindra den. Jag skapade dig för att hitta mig.

Och du liknade mig; obekant med mitt ansikte bar du det. Men du var trots allt min.