#acceptera

Jag tänkte försöka beskriva hur det känns just nu. 

Det har ju helt klart hänt nåt med kroppen och i början reagerade jag direkt med panik och domedagstänk. Akuten och operation och hela fadderullan. Inte dö ffs. För det kunde ju vara livsfarligt. Men akuten i coronatider och operera bort min gallblåsa? Vad är det som HÄNDER?

Så jag frågade honom vad han trodde det kunde vara. I början var det lösa svar av det är nog ingen fara, vilket inte kändes nog. Men när det mest akuta stressen och oron börjat lägga sig lite så började jag använda hjärnan igen och inte bara reptildelen. ÄR det här livshotande?

Han menade att han snarare trodde det handlade om att jag behöver göra val, äta bättre och inte vara så rädd för att klara mig på egen hand (som är på tapeten igen).

Jag började känna efter i min kropp. Hur känns det? Måste jag åka ner NU eller är det här för att jag läst något som KAN vara kopplat till det jag har? Så för några ögonblick så struntade jag i alla. Inga läkare eller någon annan utan hur kändes det i MIN kropp? Svaret jag fick var att det inte var livshotande. Jag behövde dock sköta mig och vila och äta snälla saker. Så där stod jag mellan läkares eventuella idé om mig och MIN idé om mig. Vem ska jag lyssna på? Jag valde mig. Jag valde att inte åka ner akut utan använda yoga poser (i soffan) och skonkost deluxe, plus lugnande musik och Louise Hays tankegångar. Jag började tänka mer klart igen. Oron och stressen började lägga sig. “Vi ska klara oss igenom det här kroppen” sa jag och klappade försiktigt på magen. 

Nu har det gått typ 5 dagar och jag är mer stabil i kroppen. Det sticker fortfarande till och gör lite ont då och då och det är inte lätt att balansera det här. 

Men allt det här är ytan. Varför kommer det här NU och vad vill det mig egentligen?

Det är dit jag velat. Jag tror inte på random eller elaka händelser som mest händer. Det har någon mening, något kopplat till mig långt in. 

Jag har ju märkt att när jag äter kaiko och framförallt äter i stress och tröst så fuckar det upp sig REJÄLT. Och nu gjorde jag det där igen, jag sa det högt att så länge det inte har ihjäl mig så kommer jag göra allt för att bli fri och nå mina stora mål. Jag kände det. Det sa jag en vecka innan det här drog igång. och jag tror...och känner att det här är kopplat med en annan väg till målet. Jag tvingas in i skonkost och KAN inte äta mina känslor längre, jag måste (suuuuuck) känna de och acceptera dem. Vilket i sig är rätt jäkla fantastiskt för det leder en ju liksom...rätt igen. Att inte hantera sina känslor genom att äta upp dem, dricka bort dem eller träna bort dem gör att vi bara står still. De är för att skapa förändringar och vågar vi inte möta dem så är det mer same old(!)

Jag har redan märkt att mina tankegångar och saker har skiftat. Tankar på vad fan gör jag HÄR? har dykt upp igen. Det är som om man måste igenom den där mörka otäcka källaren för att hitta rätt igen. 

Så jag har gått ner. Jag slutade sparka och hacka på berget och valde att gräva en tunnel istället. Det är svettigt, svårt och jag ifrågasätter min sanity lite sådär ett par gånger om dagen. Gör jag rätt? Dör jag av det här? Det finns inga svar utan mest en känsla. En intuition och att våga lite på...mig igen.  

En känsla av att jag behöver det här kopplet nu. För långt ifrån tårtan och jag måste hantera hungern och torrfodret. Tårtan skadar mig bara och gör mig bara för trött för att orka nåt annat än att lägga mig i min koja igen. För att orka springa på ängen är det torrfoder och hantering som gäller. Tårtan är en snabb, ELAK fix som inte leder mig rätt. Allt för att jag inte kan hantera känslor properly. 

Så det onda som gör ont är mer som kopplet. En konstant reminder om att nu är det jag som skärper mig och sköter mig. Om jag ska nordväst kan jag inte segla mot sydost. Och jag känner att vågskålen tippar kraftigt åt nordväst nu. Kommer jag klara det eller vänder jag till trygga hamnen i sydost igen? Jag vet inte. Jag känner mest att då är det hundkojan for life. och det...det går inte. Det är inget liv. Eller det är inte därför jag kom hit. 

Så jag gräver. Jag känner känslor (försöker iaf), jag försöker prata med min kropp och fråga vad den behöver. Det som var galet rätt för två dagar sen (havregrynsgröt utan något till och en bit grovt rågbröd med lite smör) var inte rätt igår eller idag. Idag smakade gröten pappersklet och istället för att tvinga i mig gegget så frågade jag vad som behövdes istället. Svaret blev sallad och framförallt brysselkål i ugn. Men jag hade neither så jag försökte med spenat istället. Så frukosten blev en halv tallrik havregrynsklet med ytte kokossocker, en halv rågmacka och en mugg med spenat (pyttesmör, svartpeppar, nån droppe citron och droppar av sockerfri ketchup) Det gick ner. Magkatarren var inte nöjd i början men nu verkar det lugnat ner sig. 

Så där sitter jag i min lilla jordkoja, i förhoppningen om att grävandet kommer leda mig till den där stranden, det där stället, det där Karinhemma. 

Svävar jag i livsfara? Det finns ju 77 tusen saker med kroppen som det kan vara. Min kropp säger “näe men det gör lite ont”. 

Men att känna att man lever någon annans liv, att man inte får göra det man vill i livet, det kan göra...”lite ont”. Jag tror det här är gamla känslor som inte hanterats, som nu kommer upp. JAG tror att hela anledningen till att jag tvingades gräva ner mig under berget var för att det går en stig där nere och den leder mig dit jag ska. Men den KRÄVER att jag fortsätter vara sann mot mig, känna och hantera mina känslor och därmed äta det som KROPPEN behöver och inte sorgen. 

Det är svårt att verkligen våga öppna sig, lämna ut sitt innersta. Utan att veta hur landningen blir: hård och kall eller full av omtanke och kärlek.

Det som är svårast för mig är nog att acceptera att jag inte mår bra. De gånger jag trott att jag accepterat, så har jag nog också tänkt att nu ska jag börja må bra. Att det var så lätt. Så fel jag haft.

En mycket klok människa sa, att om det är så…

#GlobalNews: “Justin Trudeau fait pression sur B.C. gouvernement fédéral acceptera le pipeline Trans Mountain – National “

[ad_1]

Le premier ministre Justin Trudeau devrait exercer des pressions sur le gouvernement provincial de la Colombie-Britannique pour qu'il abandonne sa résistance à un projet de pipeline, mais il tentera d'éviter des mesures plus sévères qui pourraient aider ses électeurs à gagner le pouvoir, a déclaré mercredi une source proche de l'affaire.

Trudeau fait la course contre la…

Det trodde du inte, eller hur?

Nu är det höst. Trädens färger är underbara….

Hej min fina vän…det trodde du inte, va? Två dagar i rad…Skämt åsido. Jag behöver dig så väl. Tårarna rasar ner för mina kinder, jag sitter och lyssnar på musik. Jag är både lycklig och ledsen…hur det går ihop. Jag är så välsignad som har en man som Kent. Han gör allt för mig och jag älskar honom så otroligt mycket. Sen är jag så ledsen över hur det…

Förlåt för detta uppehållet på några dagar. Jag har inte orkat, helt enkelt. Jag har behövt dessa dagarna för att tänka över saker och ting. Jag började fundera över vem jag är? Var är jag på väg? Något annat mer än att sitta i rullstol måste jag göra. Det går ju inte så här…Grejen är att jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag skrivit sista tiden känns negativt laddat, men det har egentligen inte varit negativt hela tiden. Jag har skrivit om positiva saker men för dig som läser så har det säkert inte varit en känsla av optimism. Det har gjort mig ledsen och fundersam. Jag vill verkligen inte att allt ni läser ska vara av negativ art för så är det inte. Sedan jag föll, så har jag själv lyckats hitta tillbaka igen. Det är fortfarande upp och ner. Vissa dagar saknar jag mina ben mer än någonsin, nästa dag känns det som jag har accepterat min situation. Innerst inne så har jag inte det och därför är det också svårt att planera, fortsätta framåt. Saken är att jag inte har en aning om hur lång tid själen tänker ta på sig innan den har accepterat det fullt ut. Den dagen kommer jag kunna se framåt igen och planera för fortsättningen. Jag har tid till en kurator på Östra läkargruppen i denna veckan och det hoppas jag ska ge mig den medicinen jag behöver. Lugnande har jag inte behövt på ett tag, ångesten klarar jag av att hantera. Det är mycket av mina dagar som går åt att fundera ut vem jag är. För en sak är säker, jag har förändrats. Det är många saker som jag märker är annorlunda. Jag har helt enkelt ett annat tänk. Som jag har nämnt innan så har jag satt städningen åt sidan men det bär med sig att när det inte är som jag hade det innan så mår jag dåligt över det. Fast jag kan inte påstå att jag har varken lust eller ork att förändra det. Stackars Kent får ta den mesta städningen. Ibland tvingar jag mig själv till saker, som att diska. Variationen över vad jag kan göra har minskat markant och då känner jag mig värdelös. Trots att jag vet att den tanken är felaktig så kommer den ändå. Varenda gång jag inte lyckas med det jag försöker göra, så tappar jag lite av mig själv. Många gånger sliter och kämpar jag med en sak, sen hör Kent det och då kommer han och säger samma sak varje gång, Varför ber du inte om hjälp? Ja, varför gör jag inte det? Jo för att jag har inte accepterat fakta. Jag är handikappad och behöver mängder med hjälp. Strax kommer beslutet om ifall jag är tillräckligt sjuk för personlig assistent, enligt det jag har läst i brevet som kom ifrån biståndshandläggare så kommer jag tillhöra personkrets 3, enligt LSS och det lutar mer åt hållet att jag skulle bli beviljad assistans än inte. Jag kan inte säga om det känns bra eller inte. Det kommer kännas bra för då vet jag att Kent får avlastning. Det är inga tunga saker jag behöver hjälp med men det är många saker. Jag räknar till att jag ofta går 16 gånger på toaletten och varje gång måste det finnas någon som kan hjälpa mig. Sen är det hjälp i sängen och upp. Resten av tiden är det småsaker, koka kaffe, hjälpa mig laga lunch, städning o.s.v  Vi får väl se vart det bär hän.

På senare tid märker har jag märkt att mitt tålamod inte är lika stort som innan och det hoppas jag också kan förändras med samtal. Blir jag kanske den personen jag var innan med samtalshjälp? Ärligt? Jag tror inte det, jag tror inte att det går att fixa. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli den Mia som jag var innan. Inbunden, mer rädd för vara ute, rädd för att få besök och sen helt fixerad på städning. Från morgon till kväll, ibland dammsög jag två gånger om dagen. Helt manisk. Stackars min familj, säger jag bara. Vad är det jag har utsatt dem för egentligen? Har inte en aning om det är så mycket bättre i nuläget. Jag vet i alla fall att varenda dag så känner jag mig i vägen, har ont i min mage för att någon ska tycka jag är jobbig. Därför ber jag om hjälp så lite jag bara kan. Varje gång jag tar orden, kan du hjälpa mig, så hugger det till i magen. Ibland är jag i vägen för rullstolen tar upp sån jäkla plats. Sen gör min rullstol så att Kent får dammsuga och torka golven mycket oftare, alltså mitt fel igen. Jag har tanken på värdelös hela tiden och därför kändes det viktigt att ta ett par dagar och fundera över om det är något jag själv kan förändra här och nu. Ledsen, men jag kan inte det.

Vi har Sandra, Paddy och deras barn här hemma för de vill hitta på lite saker med barnen. Igår så var vi en lång stund i Tivoliparken och sen gick vi ut till Naturum. När vi kom ut till Naturum så blev jag kissnödig och då var vi tvungna att gå hem. Vems fel var det? Mitt, som vanligt. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. Det har jag slutat med för det är inte lönt. Det är bara ett klart konstaterande. Idag så gick vi till museum och tittade bland annat en utställning som heter Rymdresan och det gillade både ungarna och jag. Men som vanligt behövde jag hem efter två timmar och då fick de andra också avbryta. Detta livet som det är nu är jobbigt, påfrestande och fruktansvärt smärtsamt. Jag försöker hålla mitt humör uppe vad som än händer men det pågår så mycket inom och utom mig själv att det inte alltid fungerar. Jag kan inte fokusera längre, jag vet inte vad som har hänt. Det är nu en förändring måste ske. Jag tycker inte det är roligt att alltid behöva avbryta något vi håller på med för att jag behöver sticka hem för att gå på toaletten. Jag har inte kunnat hitta någon lösning och vet inte hur det ska lösas. Eller är det också en sak som jag måste acceptera, jag vet inte. Jag får fortsätta fundera över det.

Än en gång ber jag om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen som vanligt. Men nu vet ni varför. Jag kramar om er alla och hoppas att ni fortsätter att läsa den. Jag sänder ut energibollar om det är någon som behöver. Sköt om er och varandra så hörs vi snart igen. <3 <3 <3

Fotografierna som finns med i galleriet är tagna i Tivoliparken eller Naturum här i Kristianstad. Sen är det ett fotografi på en kanon och de har vi bakom oss. Det är ju ganska vanligt att bli hemblind som de kallar det.

#gallery-0-7 { margin: auto; } #gallery-0-7 .gallery-item { float: left; margin-top: 10px; text-align: center; width: 25%; } #gallery-0-7 img { border: 2px solid #cfcfcf; } #gallery-0-7 .gallery-caption { margin-left: 0; } /* see gallery_shortcode() in wp-includes/media.php */

Mor och far sade alltid att “Bengt är en djupt tänkande människa”. När jag fick min panikångest, så märkte jag allt som oftast att jag behövde vara ensam med mina tankar, fundera, ha ångest över det som hänt mm. Var jag ute med kompisar, så fick jag ofta höra “ryck upp dig”. Jag ryckte upp mig så mycket jag kunde redan innan jag gick ut, så jag kunde inte rycka upp mig mer. Jag tog illa vid mig…