1/10-21
min tankebana kan knappt gÄ sÄ lÄngt. jag vet att det Àr detta jag lÀngtat efter i sÄ mÄnga Är och jag kÀnner sÄ stark lycka men jag försöker strÀcka mig efter nÄgon sorts tacksamhet men tanken tar stopp nÄnstans i bakhuvet. jag borde ÀndÄ sluta vara tacksam. de saker jag brukade vara aktivt tacksam över slutade alltid, som bra syn, bra rygg, bra mental hÀlsa. nÀ jag vill bara komma ihÄg att kÀnna lyckan extra mycket nÀr man vÀl fÄr. och det hÀr med distans Àr ju lite bra nÀstan. nÀr man ÀndÄ fÄr kÀnna denhÀr djupa sorgen trots att den inte Àr farlig. för vi trÀffas ju alltid igen. men ja jobbigt Àr det. det jag ville fÄ sagt tror jag Àr att det Àr svÄrt att hÀnga med i svÀngarna och kÀnna att livet Àr verkligt. att jag Àr samma person som e*elin i k*lix. eller e*elin i l*leÄ eller e*elin i u*eÄ. att jag varit sÄdÀr liten trots att jag inte kommer ihÄg och trots att jag inte kÀnner nÄgon som helst koppling. jaja. jag tror inte jag kan annat Àn leva i stunden det kanske Àr dÀrför jag hÄller fast vid det som varit sÄ hÄrt hela tiden. jag vet inte sjÀlv sÄ jag hÄller fast vid mÀnniskor saker dagböcker och foton. borde kanske börja skriva igen. sÄ jag inte glömmer bort denna underbara tid.
