Som Tåget Bro Bowling

Seattle, WA! Stadsdelarnas stad med ett lager stad under stad. Lite som tårta till födelsedag eller fest med flera bottnar (Björn, tänk TAARTA PAA TAARTA). Vi tittar på Major League Baseball och får se våra älskade Mariners förgöra gästande Detroit Tigers, kikar förbi festliga hästar, umgås med nya vänner med intressen i källare och framtidsdåtidsbilar samt lär oss precis allt om hur aviation egentligen går till innan man får lov att åka med hemma hos Boeing. Där har de för övrigt världens bästa hus! Och just, vi hann även kika på Tarantinos senaste världens bästa film i världens största fåtöljer. Men, vi är faktiskt stora killar nu och väljer därför att göra acklimatiseringen till moderlandet lite lättare och avslutar vår vistelse i norra Seattles ”Ballard” där våra skandinaviska förfäder byggde världens bästa båthiss för tusentals år sedan.

Mot Lill-Jansskogen!

PS. Apple hann även med att machine learna en sprillans ny frisyr till Sven. Den sista(!) frisyren?

Glacier lanes utanför Seattle har en helt magisk inredning med träBanor, interface och mjukvara som kastar oss långt bakåt i tiden. Grejerna funkar dock kanon, ansatserna glider fint och oljan låter våra bollar dansa -tumme upp! Sällskapet är knapert då vi lunchbowlar en måndag men påverkar oss inte negativt och renderar i en näve. James i repan är en äldre herre som direkt låter bowlingsugna turister börja bowla, unikt och fördelaktigt låter oss betala i efterhand samt lyhört låter oss slippa en 3:e repeat av Don’t stop believing-covern som snurrar i högtalarna. Personalen får en tumme! Priset ligger exakt på $3.5 per serie vilket givet tid och rum låter rimligt utan att överraska -näve. ”All in all” en jättefin hall värd en omväg men som kanske bör ses på annat klockslag för att göras rättvisa!

Vi lämnar Portland, OR och tar sikte på Seattle, WA. Det går jättesnabbt att byta delstat men tar lite längre att byta stad. På vägen ser vi ett UFO som snabbt blir ett IFO (”Ockhams rakkniv” manifesterad -det var en helikopter, det är det typ alltid). Halvt på hållet får vi även chans att äta Jack i låda. En två plus-upplevelse. Washingtoniterna måste älska pingis och och har sonika snott sin slogan från flerfaldige vm- och os-mästaren, Jan-Ove ”Det evigt gröna trädet” Waldner. ”Evergreen state” är naturmässigt dock inget att skriva hem om för en svensk då det ser ut typ som hemma. Tänk E4 från Norrköping till Jönköping. En rymdnål och höghus välkomnar oss sedan till stan -vi är framme i Grunschens, Boeings och Pike Place roasts hemstad!

I Portland, OR bearbetar vi brännan, Ludde hittar en ny frisyr och en hel del tater tots slinker ner. Gatubilden är smyckad av efterskänkt utbildningsmaterial, reklam för legala plantor och väldigt tydliga, hemmasnickrade informationsskyltar. Vi spelar massor av biljard med lokalbefolkningen och skaffar kontakter inom operanäringen. På ryggen av att vara BFF med Sapporo har Portland även en japansk trädgård som vi besöker. Den är sådär. Med nyvunna vänner testar vi även drive in-taco men glömmer att ta med bilen. Vilka tider! Tack för allt ”Pacific wonderland” -nu drar vi till Seattle!

Hundar och bowling! Grand Central Restaurant & Bowling Lounge bjuder på båda i och med sin välgörenhetsafton för just hundar, så att de slipper ätas upp i Kina av kinakillar.

Så till vår ”rejting”. Usch vad smutsig Banan var. Kärv ansats och discoljus. Nej hörni den får en tumme ner. Sällskapet var toppen i och med våra tre nya vänner som gillar att rita på sig själva, ta hål i sig själva och lyssna på tuff musik. Tumme upp! Samantha som serverade var väl snäll och så men kom inte förbi med grejer som hon lovat. James i baren var väl snäll och så men inget att skriva hem om. Personalen får en näve. Priset tyckte vi var alldeles för dyrt och tilldelar det därför en tumme ner.

När ni ska bowla i Portland rekommenderar vi således att ni söker er en annan hall; förutsatt att det inte är ett hundhäng i tvåfärgade skor ni är ute efter.

Pass på nu. Vi tror att vi springer från Oregon tilll Washington och tillbaka till Oregon i sökandet efter Yogi Bear. Det visar sig till slut att han jobbar i Jellystone. Där högg vi i sten.

#björntjänst #content!

Men nånting vad vi har kört. Från Boise, ID via Bend, OR till Portland OR. Allt i samma GMC Acadia; vår estetiska tvåplussare med ganska dåligt självförtroende. I Bend såg vi jättelångt tåg och drack öl som inte gick att dricka upp för den var inget god typ som att det var nåt fel på smaken som själva ölen hade. Vi har även passerat inspirerande landskap: några som sträcker sig långt, några som är resterna efter ett berg med lav(!)emang, några som bara brunnit (trots Smokey Bears idoga försök att stävja just det) och till sist andra med vilt forsande vatten, likt Carls vrede en ljum sommardag. Ludde hann gymma lite också.

Efter en minnesvärd visit tackade vi SLC för dansen och drog vidare till Boise, Idaho. Här hittar vi ett hotell med afrikanska djur och ett vattendrag att svalka sig i (till dess att en person iförd t-shirt med senapsfläckar besudlar den och vårt intresse avtar). Vi äter spicy wings (vilka gör sig påminda dagen efter..) och dricker öl i bar med Zacharias som visar sig vara pigg på att prata om livet och vi har toppentrevligt. I Idaho är man även mäkta stolt över sina potäter (delstatens slogan är kanon) vilka vi även får provsmaka i kombination med död ko -inte dumt! Tack för allt Boise -mot Oregon!

Hörni -vi har hittat vår ”prime meridian”! Emerald lanes i Boise, ID visar sig vara en hall i mängden. Sällskapet är helt ok och får en stark näve - välbesökt för att vara söndag, smala människor, en blandning av skruv och plast på banorna. Bana får en näve. Fin olja, rent och fräscht - betyget dras primärt ner av ett scoringsystem som oortodoxt summerar poäng i ruta innan ruta e slut. Personalen drar med sig en svag näve. James springer och stör på banorna, Samantha i baren är dock trevlig och har ett ”friendly face”. Priset ligger i medelkategorin för besökta hallar. Inte dyrt men givet att det är söndag i en relativt liten stad hade vi förväntat oss en bättre kurs.

Emerald får mao 4 nävar i rad och lever iom detta antagligen inte upp till sin slogan ”the best alley in the valley”. Gillar ni mellanmjölk och GMT så kommer ni trivas -annars rekommenderar vi att ni prövar annan hall i dalen.

I Salty Lake City bor massa människor som tillhör the Church of Jesus Christ of the Latter Day Saints. Vi besökte deras tempel och lärde oss massa bra grejer! Typ att det finns en glad-plan för långa familjerelationer och att guldplåtarna med Mormons lyrik är borta. Vi har också vistats mitt bland ett nätverk av 40000 pyramidspelande essential oils-tanter (som kan bota ebola!) med likadana ryggsäckar, besökt capitolen och dirigerat om trafiken på Main Street. Ludde gick en tuff match mot den stökige biljardspelaren King; en match det kommer skrivas sånger om på Salt Lake Community College under flera år framöver. I morgon drar vi norrut mot Idaho!

Vi har bowlat igen! Denna gång besökte vi Bonwood Bowl i SLC, UT. Här finner vi fräscha, väloljade Banor med fungerande handfläktar och ett styrsystem med Video Review(!) av våra slag -tumme upp! Sällskapet är blandat, piggt och högljutt samtidigt som de respekterar bangränser och bjuder på restaurangtips -mycket mer kan vi inte begära och tummen åker upp! Sen kommer vi tyvärr till hallens skav och up-yours; Personalen. Samantha i baren saknar helt känsla för regeltolkningar och nekar oss sonika att köpa sportöl. I brist på rus söker vi glädje i hallens comfort food, istället väljer då James i matluckan att krydda Hammarns burgare med grova hårstrån. Inte ens ett Pris i toppklass kan riktigt lyfta upplevelsen efter detta och trots totalt 3 tummar uppåt vill vi inte rekommendera hallen till våra Europeiska följare.

Vi lämnar Grand Junction för att köra mot det i dubbel bemärkelse ”upplyfta” livet i Utah. Vi kör genom ett våldsamt vackert landskap, fullt av tumble weed och hästar, som ter sig vara hämtat från Lucky Luke, eller vice versa. Motorcross-spår på bergen, namnet på huvudrollsinnehavaren och bekanta jätteklippformationer får oss att misstänka att detta även är skådeplatsen för introscenen till Ericson Cores storverk, eposet Point Break (remake från 2015; störtlöjlig skitfilm med 5,3 på imdb, reds. anmärkning). Halvt på hållet stannar vi hos Amerika-Pippi och äter hennes hamburgare. Då vi misstänker att vi är förföljda (UD?!) äter vi under våra hemliga mat-alias. Närmare vårt mål hittar vi Ratata oklopplad på ett släp -han är jätteglad. Vi är nu framme i USAs svar på Saltsjöbaden; Salt Lake City, UT.

Freeway Lanes i Grand Junction, CO. Var börjar man? Den här bowlingkvällen bjöd på den i särklass mest minnesvärda upplevelsen i Som Tågets resande cirkus historia. Men, det finns ett format för detta och det börjar med Banorna. De var toppen. Jättesnäll olja, ett kontemporärt scoring-system från Brunswick (inget AMF-trams!) och rent och fräscht. Tumme upp! Så till Sällskapet. Sällskapet! Det behöver en egen paragraf.

Vi blev bekanta med en kvinna som hävdade att hon var en ängel (vi kan varken bekräfta eller dementera), dollarmiljonär, samt utsatt för en konspiration som mest verkade gå ut på att tvinga henne betala sin nota. Polisen dök upp för att reda ut situationen - vilket de gjorde med den äran - och vi är ännu frågande kring huruvida dokumenten hon visade oss såväl som polisen verkligen var bevis på hennes nya förmögenhet, eller bara ett försäkringsbrev med detaljer kring hennes månatliga premie och maximala utbetalning i händelse av olycka. Tumme upp!

James och Samantha i Personalen skötte sina jobb med bravur och leenden. Tumme upp! Priset på $4.50 per person och serie ligger någonstans i mellansegmentet (tror vi). En näve.

Tack Freeway!

Precis som Peter ”Foppa” Forsberg hade Buffalo ”Mångsysslaren” Bill! en förkärlek för kullarna utanför Golden, CO. Vi besöker här hans grav och får lajva Western-show. Mäktigt. Vi drar sedan beslutsamt mot Klippiga bergen där vi kör igenom vad vi antar är Grand Canyons lillebrorsa. Vår automatväxlade GMC Acadia motorbromsar sig plikttroget ner för den branta motorvägen och vi finner här smarta lösningar för lastbilar som slutat spela efter reglerna. Vår följeslagare Coloradofloden får vara med på selfie och sedan är vi typ framme i Grand Junction, CO!

I Colorado gör man sk. ”craft beer” som helt saknar personlighet men som tur var svalkar fint i 30+ värmen. Vi lyssnar på livemusik på takbar där Sven hittar en man vars mage vuxit samman med hals och i det närmaste liknar näsan på en ”blobfish”. Vi hittar ett biljardställe där man äntligen kan beställa öl från Anheuser-Busch och mår kanon! Efter detta visar oss en cyklande taxichaufför till mer eller mindre öde barer och vi inser att staden kroknar vid 22-snåret på veckodagar. Givet att vi har fler veckodagar framför oss gör vi bedömningen att 36h i Denver får vara nog och att USA har mer att ge. Mot bergen, indianerna och Grand Junction!

Som Tågets erkända system för gradering av bowlinghallar är tillbaka. Igen! Det är dags för Monaco Lanes i Denver, CO att bedömas enligt fyra ortogonala vektorer och därmed inträda i en exklusiv skara bowlingarenor världen över.

Juryn säger:

Banor: väloljat och bra ansatser möter trasig handfläkt och lite allmänt snusk. En näve.

Sällskap: ett träningläger om en far och en dotter med för stora sockar delade våra banor. I övrigt några hågade amatörer som inte gjorde mycket väsen av sig. En näve.

Personal: James som driver proshopen Tenback tillsammans med sin kollega James gjorde allt i deras makt för att förgylla vår stund och vår utrustning. En tumme upp!

Pris: vi vet inte så kan endast spekulera i att det var på mitten av bellkurvan. Det är också, av tekniska skäl, praktiskt att tilldela Priset just detta betyg. En näve.

På Monaco Lanes i Denver hittar vi Pro-shoppen (det är bara så det kallas, amatörer får också handla, reds. anmärkning) Tenback Bowling. Utöver nya bollar och 4h kanonservice från James, finner vi här stort engagemang kring våra reseplaner. Som effekt förevigas vi på deras Facebook-sida, något vi i efterhand är måttligt imponerade av givet vår uppsyn. Hammarn säger det bäst; ”Är vi verkligen såhär fula!? Varför har ingen sagt något?”. Summa sumarum en minnesvärd upplevelse i Denvers utkanter!

För den som ännu inte hittat dit och nödtvunget vill se: https://www.facebook.com/138910592927340/posts/1368624643289256

#fulakvinnorochmänihemmagjordakläder #james #plast