Skifferrök (Inaktiv)

Genom fönstret från mitt barndomsrum har jag sett samma sega träd fortleva år efter år, jag har lekt i dungarna kring min hemby och klättrat i deras stammar. Under min folkhögskoletid kunde jag alltid blicka bort mot de högvuxna träd som skuggade internatet, en betryggande påminnelse om något bortom. När jag flyttade till Lund tog jag tacksamt emot skyddet från det vakande torn som växte utanför mitt fönster; det verkade alltid vilja sträcka på sig, som att det var på väg att omvandla sig till något flyktigt och lämna sin anspråkslösa innergård. Med tiden har jag lärt mig uppskatta Lund eller kanske snarare Staden, brokiga tak, tågstationer och byggarbetsplatser har alla börjat anta en organisk form och hysa samma skönhet som Naturen. Jag har inbillat mig att i Staden är träden och blomrabatterna statiska, en slags fornminen att omsorgsfullt bevara. Krassa faktum som bostadsbrist berör inte mig med boende. Dessutom, vem skulle vilja fälla en sådan stor skönhet för några få byggnader? Nu finns det inte längre, trädet har fällts och innergården förvandlats till framtida husgrunder; jag har insett hur mycket jag aldrig var tacksam för. Tiden rycker oberört upp allt vad rötter heter och sprider dem för vinden, jag försöker tänka att det innebär att min trygghet bunden till trädet nu är frisläppt. Det känns mest plumpt och fånigt, utan tillstymmelse till symbolisk kraft. Men jag ska försöka minnas den där känslan av beskydd och fortsätta blicka bortom, kanske finns trädet där ute på stjärnhimlen med sitt vakande sken. Kanske har de där ormarna samma behov av trygghet som jag. Se himlen fatta eld. Svalor försvinner och återvänder. Jag var aldrig riktigt här, men dessa gator känner till mitt namn. Beskåda, jag är intet.*

The video makes use of hand-held camerawork paired with a grainy black and white filter. Except for the beginning where a couple of trees seem to be edited into the shot with a sculptured stone Jesus in focus, the video simply cuts from one shot to the next. Thanks to tasteful execution, all these elements come together surprisingly well in captivating imagery of nature and spirituality. Musically the same fact is just as true and I would be surprised if the process involved much more than a well-placed microphone capturing the raw emotion, because when Krawczuk sings about fire, purification and being ‘lost between their worlds’ over frantic guitarwork and pounding percussion he has nothing to hide. 

Every aspect of “I am Fire” seems sincere and honest, visually it’s a testament to simple tools and their potential to craft powerful artistic expressions, while the music succeeds at simultaneously being untamed and traditional. All this comes together in a video single where By the Spirits draw on emotion and duality to effectively portray the beauty in the bleak. It feels like a glimpse into another world and when it ends one is left longing for more; thankfully more is yet to come with We are Falling. I look forward to it whole-heartedly.

Harakiri for the Sky were the openers of the evening, with their brand of black metal they provided an emotional almost meditative experience. However, most of the audience were not that absorbed by the atmosphere and had probably attended for Draconian. This became even more obvious for Rome, though in a more polarizing fashion. Me and a few others at the front had clearly showed up for this unique project, while the back of the crowd had become noisier. The noises reached their climax with a few people who repeatedly shouted for “FanFanFan” (Which Rome has covered with partly english lyrics, since Reuter is a friend of Thåström), thankfully they stopped after a short while. Despite all this Rome put on a fantastic show performing as a trio consisting of Patrick Kleinbauer on percussions, Eric Becker on guitars and Reuter on acoustic guitar, additional percussions and vocals. Opening with “Clemency” - the closer of Hall of Thatch, they effectively set the tone for the concert, it felt as if we all had come to the end of a long journey and were just to embark on a new. Somewhat surprising “Blighter” ended up being the only other Hall of Thatch track performed. Musically Rome continued down their mellow neofolk lane and spaced this with two martial percussion tracks in the setlist. The amount of emotion and sensitivity dwelling in Reuter’s voice really came into full effect with “Celine in Jerusalem” and “The Secret Germany” (For Paul Celan), making them beatiful highlights. On songs more layered in their studio equivalent it became very apparent that the trio were doing an amazing job bringing the soundscapes to life, aided by effect pedals, electric drums and a wide range of percussions. The songs weren’t just on the sonic level of their studio versions, they were beyond. Another highlight of the concert was “One Fire”, being more uptempo and relatively speaking a ‘hit’ it managed to grab the attention of the whole audience, pulling them into the atmosphere we at the front were feeling.

Shortly after the show the trio that had performed as Rome walked into the bar, taking their time to sign merch and talk to those who had attended. I took the oppportunity to ask Reuter a few things, primarily about Hall of Thatch. After a one-off performance in Vietnam he ended up falling in love with the country and travelled back repeatedly. Together with a friend living in the country he begun a journey of his own, they went to sites and temples hidden from the grasp of tourists - practicing and learning about ‘the religious hinterland of Vietnam’. Reuter still has a long road ahead of him ‘It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp’ and he has sought to convey this on the album. Contrary to what several people believed when it was being made, he explains that it couldn’t be calm, because his current conclusion on the complicated matter is that ‘Zenbuddhism is pain’ and far from calming. Upon hearing this and later reading the lyrics I find it very reasonable that Rome only performed two songs off Hall of Thatch at Babel. It’s an album with every song intertwined into the other, be it conceptually or musically. It demands attention to detail and an effort to understand if the listener is not to reduce the songs to mere shells of themselves. With this realization sinking in and the first riffs of Draconian making their presence known at the stage I thanked the trio of Rome one last time for the evenening and headed towards home. I sincerely felt, both literally and figuratively, that I was embarking on yet another journey.

Oden red över Nordland för första gången i ett år stöpt i eld, blod och död. Ett och ett halvt decennium senare återvände Bathory till Nordland, för ett epos som skulle spänna över två album på en timme vardera. Med en klarare produktion än någonsin och ett gitarrljud smitt i Hammerhearts eldar. Nordland är berättelserna från en tid som aldrig som aldrig funnits, men med tillhörande musik blir den verkligare än de mest välbevarade arkeologiska fynd. Det är berättelser om evigt mörka skogar, fallna fränder, moder jord och fader åska; solens eviga färd.

‘Eagle soaring, old crow cries, This land and heaven, forever tied’

Från preludiet till förödelsens vindar finns inte en minut, en sekund som förbleknar. Riffen i titelspåret är oförglömliga, likaså de eteriska körerna som förkunnar ‘Nordland’. “Foreverdark Woods”, med sin unika folkinstrumentation avlöser obemärkt den finstämda akustiska “Ring of Gold”. Qourthons texter räcker hela färden när han målar bilder i lyssnarens fantasi. Jag vill tro på vartenda ord i “Mother Earth Father Thunder”, att Hverlgemir flödar i mina ådror och att sanningen skuren djupt i sten, kommer bestå tills själva himlen rämnar.

‘Foreverdark woods, cold winds sweep, Barren landscape, untamed and bleak’

Det är svårt att föreställa sig vad en man som Qourtohon hade åstadkommit om han levt bortom sina 38 år. Därför är det nog meningslöst att spekulera i och istället viktigare att minnas, att eftermälet aldrig dör, för envar som gott har vunnit. Om det var något album som skulle stå som sista kapitel i Bathorys diskografi var det Nordland, där Qourthon återvände till de rötter han fortfarande trodde på. Vad han odlade fram av samma rötter är närmast otroligt. Ett dubbelalbum på två timmar perfektion och en Edda för viking metal. Ett återuppvaknande.

Hail Nordland!

Hail the hordes!

Hail Qourthon!

Hail Bathory!

Blood on Ice handlar om en man som tvingas fly sin by när den attackeras av en tvåhövdad ond best och dens hantlangare. Vinden bär med sig jakten på hämnd och sagan om blod på is. Så börjar detta äventyr av superhjälte-proportioner och som vanligt har det varit ett misstag att detaljstudera Bathorys texter. Egentligen gör det inget att texterna är som dem är, det är nämligen ovanligt svårt att urskilja vad som sjungs, som en följd av produktionen, vilken i min mening är den svagaste bland Bathorys vikinga-album. Produktionen låter ofta för dovt och grötigt. På de snabbare låtarna saknas ofta det brutala och intensiva från låtar som “For All Those Who Died”. På de långsammare låtarna saknas ofta tyngden och stämningen från låtar som “Blood and Iron” eller “Shores in Flames”, bland dessa hittar vi dock några av Blood on Ice höjdpunkter. “Man of Iron” är en fin enkel akustisk låt och “The Woodwoman” samt “The Lake” hade utan problem kunnat platsa på Twilight of the Gods.

Med tanke på att det gick fyra år från att Qourthon släppte ett album (med sitt soloprojekt eller Bathory) till att Blood on Ice fick sin uppföljare i Destroyer of Worlds, är det svårt att förstå varför han inte la mer tid på just Blood on Ice. Albumet är definitivt bra, men håller inte alls lika bra i 55 minuter som sina två vikinga-föregångare, både produktionen och låtkvaliten är frustrerande ojämn. Här finns massa potential som av någon outgrundlig anledning hafsats bort, kvar är ett par solida låtar på ett album jag ytterst sällan vill höra.

Den största likheten jag kan se mellan Hammerheart och Twilight of the Gods är att båda är runt 55 minuter. Skillnaden är att Twilight of the Gods känns skriven för längden, i kontrast mot Hammerheart som snarare råkat få samma längd och lika gärna kunnat bli kortare. Den mytologiska- och vikingatida tematiken finns kvar i texterna, men är mycket diskretare. Istället har Qourthon försökt sig på en mer allmängiltig och samhällskritisk vinkel. Det är gudarnas gryning, för att människan upptäckt att det inte finns några troner i skyarna. Dock uteblir slagkraften och det känns mest som att matas med plattityder om att följa sin egen väg och inte lite på övermakt. Ett annat problem är sången nästan exklusivt är rensång, ja så rent som det nu blir när Qourthon sjunger.

Trots allt är Twilight of the Gods väldigt bra, särskilt trilogin “Twilight of the Gods” / “Through Blood by Thunder” / “Blood and Iron”, som på en del versioner av albumet är ett enda långt spår. Här skiner de tidigare nämnda arrangemangen och själva låtskrivandet igenom. Twilight of the Gods må vara ett ojämnare album än sina föregångare. Men med sina vackra melodier, dramatiska partier och dunkelt storslagna komposition är den lite av ett unikum i Bathory-diskografin. Om Twilight of the Gods varit slutet på Bathory, hade det tveklöst varit ett värdigt sådant.

I dagsläget är det svårt att se att Suidakra någonsin kommer överträffa Caledonia. Lyriken är genre-typisk, men lyckas samtidigt vara emotionell i sin porträttering av såväl romerska som kaledonska krigare. Här återfinns styrkorna från Emprise to Avalon och The Arcanum. Säckpiporna som såg sin debut på föregångaren Command to Charge är tillbaks, sparsmakat använda för att behålla sin effekt. På Caledonia hittar vi också det bästa akustiska materialet av Suidakra i “The Ember Deid (Part II)”, “Ramble” och “Farewell”. Samtidigt vågade bandet experimentera och ta musiken i nya riktningar på låtar som “Highland Hills” eller “The Distant Call”, där akustiska och elektriska gitarrer dynamiskt avlöser varandra. Jag har alltid gillat Arkadius Antoniks death metal-sång, dock saknar den variation och kan bli rätt odynamisk i längden. Det känns därför synd att Marcel Schoenen skulle hoppa av bandet för andra gången efter Caledonia, hans rensång ger nämligen albumet ett stort lyft. Det Schoenens rensång saknar i teknik kompenserar den för med karaktär och bildar en mycket naturlig kontrast, som andra sångare inte kunnat ge Antonik varken förr eller senare i Suidakras diskografi.

Även den spanska nionde legionen är höljd i ett närmast mytiskt dunkel, utifrån historiska källor verkar det som att legionen plötsligt upphört att existera. En del menar att de mötte sitt öde i Kaledonien. Axel Römers säckpipor når sitt triumfatoriska klimax på “The IXth legion”, för att sedan tona ut i tystnad. Det är dags att ta farväl och reflektera på det som varit.

‘Dark and pale lies the land, In the end truth or legend no one knows, Only the standing stones, I hear the sounds still echo

Through plains and hills,Through hearts of men, For thousand years we stand, We breathe and soar, Where the wild winds roar.’

Meningslösa intron har jag muttrat en del om innan här på bloggen och frestelsen att räkna början på “Shores in Flames” till kategorin är stor. här får vi ta hänsyn till faktum att albumet släpptes 1990. Dessutom räddas introt av att själva låten är otrolig. När refrängen skrålköras, Qourthon gastar ‘FIRE’ och låtens solo bryter ut är Hammerhearts storhet obestridbar. Sen fortsätter eposet i ytterligare tre låtar med samma kvalitéer. “Song to Hall up High” bryter av innan resterande två metallåtar, här gör Qourthon sin starkaste insats rensång. Tyvärr kan detsamma inte sägas om “One Rode to Asa Bay”, här är rensången bitvis riktigt svajig och kan bli något pekoral. Precis som riffen är produktionen guld. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men något omisskänligt eget och unikt ligger över den. Kanske är det balansen mellan skitigt och rent, slamrigt och kontrollerat, i vilket fall har den alltid stått ut för mig. Texterna hade kunnat vara albumets akilleshäl, engelskan är inte den bästa, många fraser och textrader återkomer i olika tappning. Återigen är den historiska kontexten viktig, 1990 hade metalband mest gjort strölåtar om nordisk mytologi och vikingatiden.

Hammerhearts tematik var något nytt och originellt för sin tid. Eventuella grammatiska missöden samt borttappade sångtoner vägs upp av karaktär och hjärta. Det är omöligt att inte dras med i körerna på “Home of Once Brave” eller riffen på “Baptise in Fire and Ice”. Det är helt enkelt ytterligare ett mästerverk från Bathory vi har att göra med. I år har Qourthon varit död i 13 år, jag påminns om det varje gång jag ser The Funeral of a Viking eller lyssnar på Song to Hall up High. Hans arv lever vidare.

‘Northern wind take my song up high. To the hall of glory in the sky. So its gates shall greet me open wide. When my time has come to die.’

Oden rider över nordland och regnet faller, i fjärran hörs sleipner. Körer ljuder och åskan går. Ljudlandskapet fortsätter växa. Ritten slutar, akustisk gitarr och viskande sång tar vid, idag är en bra dag att dö. Nästan två minuter in släpps de distade gitarrerna loss i den populäraste låt Bathory gjort. Här gör Qourthon en av sina främsta sånginsatserna och låter ondskefull på bästa möjliga sätt, utan att bli teatralisk. Sången är rå raspig och plågad. Låtstrukturen tuggandes i mellantempo är tillsammans med titelspåret föregångare till det som kan höras på senare album; “A Fine Day To Die” är fortfarande ett av de starkaste spåren i kategorin. De tre efterföljande spåren skruvar upp tempot. Det är slamrigt, kaotiskt och snabbt i sann thrash/speed-anda. Något jag alltid slås av är hur bra gitarrerna trots detta låter, de flyter inte ihop till ett geggigt utdraget icke-ljud utan är distinkt hörbara. Med “For All Those Who Died” får vi ett litet andrum i höghastighets-kavalkaden innan “Dies Irae”. Låten förkroppsligar allt det som gjort Bathory till pionjärer inom black metal.

I teorin borde Blood Fire Death kanske inte fungera så bra som album. det är lite av ett svart får (ursäkta vits) i den tidiga Bathory-diskografin. I praktiken är kombinationen av stilar i både text och musik briljant utförd, konstrasterna är inte heller så stora. Visserligen använder sig de episka låtarna av fler musikaliska verktyg, men i grund och botten handlar det om elgitarr, sång, bas och trummor.  Blood Fire Death är lika direkt som sin titel. 45 minuter blodig, brinnande, död metal.

Bathory. Ett mytomspunnet band, pionjärer för sin tid och ett inflytande som inte bör underskattas. Ett namn som borde nämnas lika ofta som Slayer och Metallica. Med en frontman som fram till sin död var paradoxalt jordnära och irriterad på just mytbildningen kring sitt band. Det verkligt fascinerande är att samme frontman - Qourthon (‘Ace’ Börje Forsberg) i flertalet intervjuer berättade hur bandet skrev och spelade in sin sjävbetitlade debut, helt utan vetskap om annan extremmetal. Idag anses det banbrytande, det satanistiska bild- och textspråket i kombination med den ‘dåliga’ produktionen saknade motstycke när det släpptes 1984.

I och med Blood Fire Death 1988 skulle den ökända geten överges nästan helt, istället började Qourthon utforska andra text- och ljudlandskap. Introt, “A fine Day to Die” och titelspåret blev föregångare till det som kommit att kallas Viking metal. Med det här inlägget börjar min text-serie om Bathorys album tillhörande den här genren, även om Qourthon troligen inte uppskattat kategoriseringen Jag har valt att hoppa över Destroyer of Worlds, då den känns allt för spretig. Samma argument skulle faktiskt kunna appliceras på Blood Fire Death, skillnaden är att det sistnämnda har ett historiskt värde. Därför ska följande album avhandlas:

Blood Fire Death, Hammerheart, Twilight of the Gods, Blood on Ice och Nordland I & II

Hail the hordes!

Texerna på Vargstenen är skrivna av en Pierre V Wilhelmsson, som i övrigt inte medverkar på albumet. Många texter verkar handla om Oden (eller en karaktär inspirerad av honom) och prövningar han åtar sig i jakten på kunskap. Ordet Grimner återkommer med jämna mellanrum, en av många kenningar för Oden. Det är en liten detalj, men jag uppskattar verkligen användningen av en kenning* för Oden. ‘Vedergällningens tid’ är andra återkommande ord: ett tecken på att världens ödeläggelse nalkas, vilket bekräftas i låten som delar frasens namn. Albumet slutar som sig bör med den hoppfulla “Eld”, då ragnarök är ej att likställa med det i bibeln sista slaget på Har-Magedon. Det gamla har dött; andra gudar och människor reser sig för att bygga upp världen på nytt. “Eld” är också en av de bästa akustiska låtarna bandet gjort, tillsammans med “Den Gamle Talar” och “Vargbrodern Talar” är låt-trion en klar förbättring från den akustiska EP:n som släpptes 2006. Musiken gör ett fantastiskt jobb i att ge fiol lagom med utrymme, ta “Visioner på Isen” som exempel. Under låtens drygt 8 minuter får fiolen både spela tillsammans med odistad gitarr och odistad gitar, ibland driver den låten framåt och ibland ligger den i bakgrunden.

Allt som allt är Vargstenen ett otroligt genomarbetat album och har för mig sin plats som folk metal-kanon huggen i sten, så är det ju också ensamt om om att ha en själ genom vargblod bunden till en runsten på omslaget.

Termen väringar (‘de edsvurna’) påträffas först 859 i Nestorskrönikan och tros vara ett av de namn som östslaver gav nordbor, väringagardet var också namnet på den utländska truppen av livvakter som tjänade under den bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Holmgård och Miklagård var forntida skandinaviska namn för Novgorod och Konstantinopel respektive. Vi har alltså att göra med ett konceptalbum löst baserat på Ingvar den vittfarne och hans krigare som ‘foro manligen fjärran : efter guld : och österut : gåvo örnen föda’ (Gripsholmsstenen). The Varangian Way blandar och alternerar friskt med dragspel, elfiol, körer och symfonisk metal, vilket ämnet till tros ger en upplyftande ton. Vid textrader som ‘Osmo and Dalk, Kyy, Kokko and Ulf, Were glad to be off the oars, Turo had eaten too much again, Now hanging himself overboard’ är det svårt att undgå musikal-sensibiliteten det här albumet bär på, dialogen i “Five Hundred and One” är ett annat bra exempel. Allt detta ser jag som positivt då Turisas får det att funka, utan att bli för tramsigt eller skämtsamt, istället är det mycket smakfullt gjort.

I år har The Varangian Way 10-årsjubileum, det känns väldigt passande att SVT tidigare i månaden visade en dokumentär om östersjöfinnarna. Nya arkeologiska forskningsresultat bekräftar nämligen att de var centrala i att vikingafärder österut kunde bli realitet. Nu är det bara att vänta på att den där Turisas-musikalen ska bli realitet.

Agalloch släppte två demos 1997-1998 följda av Pale Folklore 1999, vilka tog stor inspiration från Tidiga Ulver och Katonia. Agalloch var aktiva tills 2016 och hann släppa en uppsjö av olika album, de inkorporerade influenser från band som Fields of Nephilim, Sol Invictus och Godspeed You! Black Emperor. Genom detta har de kommit att bli pionjärer inom en egen liten nisch i extremmetal och lett till en våg av amerikanska band i stil med Panopticon och Falls of Rauros. Ur askan in i föraktets eld bildas Pillorian, frontade av John Haughm (Agalloch). Ett år senare släpper dem vinylsingeln A Stygian Pyre och fullängdaren Obsidian Arc.

Pillorians debut har föga förvånande mycket gemensamt med Agalloch, men flera saker är också nya. Det är svårt att undgå Haughms ilska, löpandes som en magmaflod från bandnamn till texter och in i musiken. Albumet är ju uppenbarligen en nystart och Haughm verkar ha valt stigen till sina black metal-rötter, något som bör ses i kontrast till hans mer experimentella Art of the Black Blood och elektroniska projekt under eget namn. Obsidian Arc börjar med “By the Light of a Black Sun” och dess välskrivna snygga gitarrslingor gör den till det första av albumets två hödjpunkter. Öppningsspåret följs av ytterligare fyra låtar i samma anda, det positiva är att de fortsätter vara välskrivna och besitta en aggresiv skärpa. Det negativa är också uniformiteten, som gör att albumet kan kännas något grötigt. Övergångsspåret “The Sentient Arcanum” följt av “Dark is the River of Man” (vilka i princip fungerar som en låt) bildar Obsidian Arcs andra hödjpunkt. Texten skiftar fokuset från det innan dominanta jag-perspektivet, till en mer allmänmänsklig reflektion på mänsklighetens mörker.

Obsidian Arc är det mest koncisa album jag hört från John Haughm, inte en minut har gått förlorad och produktionen är perfekt. Hans sång besitter en nivå av kraft och tryck bakom sig jag inte hört i andra sammanhang. Texterna håller också koncist hög nivå, även om ilskan i gränslandet till martyrskap kan diskuteras i kontexten av Agallochs splittring. Men då Haughm i och med “Dark is the river of Man” skrivit min favorit-‘Agalloch-låt’, kan jag enkelt bortse från eventuellt storhetsvansinne. Mänsklighetens flod är dränkt i blod. Och den rinner rakt ut från en båge i obsidian.

‘I am the unmaker,The pillorian… the ending’ -Agalloch 

III. Heart of Akamon - Nechochwen

Akamon - ett av många namn på Nordamerikas östra skogsmarker, långt innan det blivit Nordamerika. Nechochwens fjärde album tar oss till dessa skogsmarkers hjärta, med sin blandning av black metal, klassisk gitarr och diverse traditionella instrument. Det är en stolt och samtidigt tragisk inblick i de stammar som levde där, långt innan sjöfarare börjat bosätta sig och verka i området. En påminnelse om stammarna som tvingades in i strider för sina liv och traditioner, men också hur deras riter, seder och minne fortfarande lever vidare.

II. Kivenkantaja - Moonsorrow

Om det är något metalband som kan skriva långa låtar (utan att skriva regelrätt progressiv musik) är det Moonsorrow, en anledning är antagligen att låtarna skrivs som hela verk och ges den känsla för detalj som sådant kräver. Kulminationen för de mer folkinfluerade albumen av Moonsorrow stavas Kivenkantaja.

I. Storm - Fejd

Fejd hör till en minoritet inom folk metal, det är nämligen ett av få band som har folkmusiken som grund istället för det motsatta. Deras debut Storm är helt utan både akustisk- och distad gitarr. Istället är det sättet låtarna skrivits och framförts på som gett dem en omisskänlig metal-kvalite, tack vare sin tyngd och intensitet. Här går det väl att hävda att ett sådant album omöjligen kan klassas som metal, jag är av motsatt åsikt, oavsett vilket är Storm ett album värt att lyssna.