Landet jag lƤmnar - Sverige Ƅr 2013
Kommer alltid, alltid tillbaka till den hƤr texten. Den underbara Ƥrligheten i vartenda ord. Kristian Gidlund var mig en klok mƤnniska.
"När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmÄn för den individuella karriären. Vi sÄgar av de ben som vi behöver för att stÄ upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.
Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt ā hur de fyllt sig sjƤlva och sina resonemang med luftslott utan att ha nĆ„got konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor hƤr egentligen Ƥr smartare Ƥn att rƶsta in ett frƤmlingsfientligt parti i riksdagen.
PƄ alldeles fƶr mƄnga platser och i alldeles fƶr mƄnga sammanhang lyser den totala bristen pƄ ansvar. Jag hƶr aldrig nƄgon vuxen be om ursƤkt. Jag hƶr dem bara beklaga sig. Hƶr dem sƤga att verksamheter ska ses ƶver. Hur rutiner ska fƶrbƤttras. Men nƄgot fƶrlƄt kommer aldrig pƄ tal. Den tanken verkar kƤnnas frƤmmande. Som att en sƄdan sak enbart Ƥr begrƤnsad till barn. NƄgot som vi gjorde nƤr vi var smƄ. DƄ bad man om ursƤkt. DƄ sa vi fƶrlƄt. Hos vuxna finns bara undanflykten.
Jag ser BorlƤnge, mina drƶmmars stad.
Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra gƄr omkull eller skƤr ner i personalstyrkan. StƄlverket stƤller ett ultimatum som tvingar 200 anstƤllda att gƄ med pƄ kortare arbetstider och lƤgre lƶner.
Pappersbruket planerar att varsla 175 tjƤnster dƄ en av deras maskiner ska stƤngas.
Efter flera Ć„rs kƤmpande pĆ„bƶrjas bygget av ett Ikea ā ett bygge som till en bƶrjan visade sig ge noll lokala jobb, dĆ„ underleverantƶrerna erbjudit offerter lĆ„ngt under svenska medelavtal. SĆ„ kom inte hƤr och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfƤllen ā de rear vi ut pĆ„ egen hand.
 Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.
Det stirras blintĀ pĆ„ utgifter. Inget fĆ„r lƤngre kosta pengar. VĆ„r tids fƶrbannelse ā begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.
Jag ser mitt pensionssparande dala i vƤrde, men fƶrstƄr att det garanterat innebƤr en vinst fƶr nƄgon annan. Min trƶst ligger i det faktum att jag sedan lƤnge kommer att vara dƶd och begraven innan min egen pension blir aktuell.
Jag behƶver alltsƄ inte gƄ till historiebƶckerna fƶr att inse mƤnniskans vansinne. Det rƤcker att hastigt betrakta samtiden.
I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon Ƅdrog sig efter att ha vƄldtagits av sex fƶrƶvare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga jƤrnrƶr ha anvƤnts i ƶvergreppet.
Det kommer en rapport om att Sveriges frƤmsta klƤdfƶretag betalar sina sƶmmerskor i Bangladesh mindre Ƥn tvƄ kronor i timmen fƶr sitt arbete. Uppgifterna Ƥr givetvis ingen skrƤll, men tvƄ kronor i timmen?
Det mƄste vara nƄgot slags rekord i mƤnsklig girighet.
Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna nÄgra fÄ exempel.
Afrika plundras pƄ sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.
Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att fĆ„ en lƶsning ā jag svƤr pĆ„ alla tƤnkbara gudar och helgon.
EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska lƤsas med ett gapskratt.
Jag hƶr hur Arktis kommer att vara borta Ƅr 2050 om vi inte pƄ allvar tar tag i vƄrt sƤtt att leva. Samtidigt hƶr jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.
Och jag hƶr hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det Ƥr sƄ stƶrt att jag knappt orkar skriva om det.
Jag ringer till sjukhuset för att frÄga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra Äret. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och sÄ ställer jag den där frÄgan som för nÄgon utanför sjukdomsprocessen antagligen lÄter bisarr: Kan jag testamentera dem?
Svaret Ƥr aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp fƶr. Jag fƄr inte ha en diagnos som talar emot att jag fƄr uppleva barnets 18-Ƅrsdag.
PƄ ett sƤtt kan jag fƶrstƄ. PƄ ett annat sƤtt Ƥr det obegripligt. Resonemanget hƄller inte. Fƶr om jag hade varit brandman, polis eller en dƶmd mƶrdare, dƄ hade jag kunnat fƄ skaffa hur mƄnga barn som helst.
Kanske Ƥr det lika bra. VƤrlden Ƥr ƤndƄ pƄ vƤg Ƅt helvetet.
Vi fƄr se vem som hinner dit fƶrst."