Jag försöker skylla hur jag mår på dig. Men det var ett år sen nu. Du är bara ett minne och det är mitt egna fel att jag mår såhär. Klart som fan att jag måste kommit över dig. För du behövde aldrig ens komma över mig. Nu letar jag verkligen bara ursäkter till varför jag mår såhär. Du har ingenting med detta att göra.
Jag orkar inte vara såhär tom. Jag orkar inte känna att det är svårt att andas för att det inte finns någon mening med detta jävla skitliv. Jag kan ha tusentals vänner runtom mig, men faktumet kvarstår att mitt liv är lika meningslöst ensam som icke ensam. Jag fyller inget syfte, kanske för de som känner mig. Men hade de klarat sig utan mig? Ja. Ingen behöver mig, jag behöver inte mig själv. Att springa ifrån sina problem en hel sommar verkar som en bra idé tills festivalerna och resorna tar slut. Tomheten äter upp mig inifrån. Är inte ens ledsen, inte arg, inte rädd, inte glad, inte förväntansfull, inte levande.
Enda jag känner är fysisk smärta. Mitt huvud dunkar och huvudvärken dödar mig. Jag vill känna mer. Jag vill känna hur bladet skär igenom min tunna hud på mina armar och känna den lugnande känslan utav att se blodet rinna nerför min bleka hud. Jag vill banka mitt huvud in i varenda vägg jag ser, tills väggarna inte är färgade utav annat än min hjärnsubstans. Jag vill hoppa från höjder som jag aldrig innan nått, jag vill känna hur benen bryts i min kropp. Hur varenda millimeter av mig går sönder. Jag vill dra bort min hud från min kropp, dra bort mina naglar, mitt hår, gröpa ur mina ögon, sätta de vassaste knivarna i mina ben. Jag vill känna smärtan som jag har inombords men som inte vill visa sig.
Nej jag vill sluta existera. Jag vill känna smärtan snabbt och sen vara hel igen. Varför får jag aldrig vara hel. Varför ska alltid jag vara söndrig för. Varför ska någon någonsin behöva vara det? Ens existens är ett jävla skämt.
2087
discoholicmusic
titsay
baratheonpilled
