tankar
I 28år har jag aldrig känt att jag har någon jag varit så nära att jag kan prata om allt om, ingen jag kan öppna mig helt för, ingen jag kan prata om jobba saker med eller som jag känner skulle dömma mig. Istället slutar det alltid med att jag sitter själv, ångesten som är skyhög och med känslor och tankar ingen någonsin kommer få höra. Men viljan att vilja fly från ställe till ställe för att man aldrig hittar hem, för att man aldrig hittat någon. En vän, som oavsett vad, finns där. För jag kan inte öppna mig, jag kan inte. Det är för mycket historik, för mycket rädsla, för mycket ångest. Jag vågar inte, jag kan inte. Känner mig igen så jävla ensam, när en pojkvän bor 2h bort och man inte längre vågar prata om känslor med honom. Stöter bort alla som kommer nära, det är jag bäst på
