Nimberlake

“Captain America gets back up because it’s the right thing to do. Carol gets back up because ‘Fuck you.’" — Kelly Sue DeConnick

you should experience this. via

Det nyfödda barnets skrik ekar ut på tunnelbanastationen från väktarrummet. Där inne på betonggolvet ligger tonårsflickan som nyss fött sin son. En väktare irrar runt letandes efter en ren filt. Två andra står utanför och stirrar in, osäkra på vad som egentligen skett. Den ena skakar sakta på huvudet och suckar. Det skulle ju blivit en lugn helg. Flickans pojkvän sitter i andra hörnet av rummet, fortfarande med handfängsel på. Han försöker desperat hålla sig cool och lugn, men känslorna bubblar runt inom honom. Barnet hans tjej omfamnar är inte hans.

Han gjorde inte slut för nio månader sen när hon berättade att hon var gravid. Hennes snack om en ängel och Gud trodde han inte på först, men drömmarna han hade hela den månaden fick honom åtminstone att stanna hos henne trots all skit de tillsammans fick utstå. Värst var nog att deras familjer hade kastat ut dem.

De flyttade ihop i en billig miljonprogramslägenhet i förorten. Hon pluggade fortfarande i gymnasiet och han hakade sig fram på lite ströjobb och pengar från socialen. Ibland jobbade han svart för den lilla snickerifirman i kvarteret. De månaderna hade de kunnat unna sig lite justa kläder, men oftast räckte pengarna bara till mat och hyra, om ens det.

Så den natten när vattnet gick för tjejen, var det inte tal om någon taxi in till sjukhuset. Ambulanserna var alla upptagna med viktigare saker hade tanten på larmcentralen sagt. Att planka in på tunnelbanan hade varit enda alternativet, pengar till biljetter hade de inte. Några stationer senare så blev de tagna av väktarna.

På en fotbollsplan i närheten hängde ett gäng grabbar. De satt på bänkarna och huttrade lågmält i tristess. Natten var kall, men någon snö hade inte kommit än denna vinter. Gänget hade blivit utkastade från det lokala utestället efter att en av dem slagit ner mannen som kallat hans morsa för “blatte-hora”. Ingen säger så ostraffat. Det var de alla överens om. Men nu satt de där i kylan, utan något att göra.

Plötsligt stod där en vitklädd man. Killarna hoppade till men värmen som på något sätt spred sig från mannen lugnade dem. Han berättade för dem om barnet som blivit fött på tunnelbanestationen. Han sa att de skulle gå dit och att de skulle finna barnet i väktarrumnet, inlindat i en filt. När mannen berättat färdigt fylldes fotbollsplanen av ett starkt ljussken och en kör började sjunga något om Gud och fred på jorden.

You dropped down from the mountains sheer Forsook the eagle for the dove The other Gods demanded fear But you gave love

Where chiselled marble seemed to freeze Their abstract and perfected form Compassion brought you to your knees Your blood was warm

They called for blood in sacrifice Their victims on an altar bled When no one else could pay the price You died instead

They towered above our mortal plain, Dismissed this restless flesh with scorn, Aloof from birth and death and pain, But you were born.

Born to these burdens, borne by all Born with us all ‘astride the grave’ Weak, to be with us when we fall, And strong to save.