An endless scribble.

Var smartare. Ta bättre beslut. Ta vara på tid och otid. Ge affirmationer. Tänk ett steg längre. Förvänta dig det lilla men glädjs åt mängden. Återkom alltid hem. Längta när du är frånvarande. Uppdatera de du tycker om om att du tycker om dem. Berätta högt om dina känslor och tankar. Andas tre gånger innan du reagerar. Acceptera dina nederlag. Fira dina vinster. Sjung högt. Dansa oftare. Njut när du kan.

Helt plötsligt kom det till mig. "Jag kan det! Jag kan göra precis ALLT, precis V A D J A G V I L L" Jag satte mig nöjdt ner och fortsatte göra precis ingenting

Jag bär på en sorg. En sorg som är subjektiv till mig. Jag bär den som något jag håller kärt, ibland tynger den mig och jag forcerar den framåt. Den kanske är alldeles för liten för att kallas sorg. Andra kanske inte skulle anse att den passar inom sorgfacket. Jag kan bara jämföra den med egna upplevelser och kan därför aldrig jämföra den med någon annans. Den är min och jag äger den lika mycket som den äger mig. Jag har inte valt den men jag har säkerligen orsakat den. Kanske bär någon annan på samma sorg, aldrig kommer jag få veta, aldrig kommer vi att kunna förstå. Min sorg är unik och ingen annans.

Mannen som tog stryptag på bussen i Göteborg, mannen som sa att jag hade skidåkarlår, männen som föraktade sexleksakerna men ändå stod på sig att det var fel på mig för att jag inte njöt i deras sällskap, mannen som sa sig bli mörkrädd av mitt jag, mannen som sa att jag var den elakaste någonsin, han som sa att jag är ett värdelöst stöd, killen som sa åt sin vän att ragga på någon annan - att jag var för fet, mannen som frågade om jag kunde ha sex med hans kompis också - de delar på allt och han hade aldrig varit med en svensk, mannen som ville betala när jag spillde pepsi på min ljusblå skjorta, mannen som ringde upp och tipsade om hur jag kan lära mig få orgasm, han som kallade mig hora och var stolt, han som aldrig lyssnade på ett nej, han som sa “men kom igen, jag vet att du vill”.. De män som förnimmat värdet av kvinnor.