A place of a beautiful insanity

Det var då. Jag till och med körde mina väninnor ner på hörnet där de hoppade in i främlingar bilar och utförde som sexuella tjänster. Då hade jag ett förhållande. Jag jobbade aldrig på gatan på det sättet. Utan det var hand i hand. Träffade på en tidigt på kvällen. Sen gick vi skilda vägar. Jag träffade på honom senare den kvällen då hade han inget intresse av prata med mig. Han ringde mig sen när han var på väg hem. Han kom över. Han satte sig i soffan. Jag gick in på badrummet och kom ut endast i underkläder. Han gav mig komplimanger och tyckte min kropp var fin jag mumlade Tack. Han tog upp en påse jag fick mitt han fick sitt. En sån natt där man kände sig som en prostituerad. Några är senare så ville han träffa mig igen .Det blev aldrig av..

Follk förstår inte riktigt. När så mycket har pågått så länge. Människor som har blivit offrade. Så kan man inte bara vända ryggen till. Det är så det funkar.

Han är en del av vikingarna nu. De har röstat. Blev väldigt arg på honom en gång. Sa vikingarna brukade halshugga människor. Han gav igen. Spelade in när vi hade sex. Förtjänade det efter det där med halshugga. Jag vet. Livsfarlig när jag är arg. Säger till honom det är vad vi brukar göra. Vi knullar fantastisk bra vi två. Sen det andra. Vet inte. Det är som det är.

Kanske är jag bara en hemsk kvinna. Hemsk vännina. Sitter för nära deras pojkvänner. Tänker inte efter. Menar inget med det. Är sån. Som ett barn ungefär. Gillar närhet. Kanske är jag inte menat att bli förälskad. Utan bli bara små kär i nån ny typ varje dag. En hemsk förförelska. Jag vet. Kvinnor kommer hata mig. Ingen fara. Folk kommer skrika din hora din slampa. Ingenting jag inte har hört förut. Min sensuella sida har iallafall gjort denna världen till bättre ställe. Det är jag väldigt stolt över.

Det är inte jag ignorerar hot. Det är mer ett slags lugn. Jag tror på ödet. Ödet får bestämma. Tror du på ödet så är det ingen fara 😊

Nu idag möte jag en såkallad "godfather". Jag bara log han gjorde det samma. En sak är säker. Jag är inte samma person jag var för tio år sedan. Jag tänker inte bli inblandat i killarnas politik. När de är runt mig får de komma överens. Det är ju så jag har mer ingående och längre historia med en av de. Det är inget jag kan ändra på. Den är ganska komplicerad och ganska smärtsam. Nu är det framåt som gäller.

Jag ser mig själv som en självständig kvinna. Självständig från maktens korridorer. I början kände jag mig fast. Sen så har dessa män, maktens män i min värld bara sviket. Jag vet många säger jag ska använda mitt sunda förnuft. Men låta nån ruttna bort så länge vad är det annat en ett svek mot en människa. Jag var i mitt tidiga vuxna liv när jag träffade på dem första gången. Det de gjorde var att skaka på huvudet och säga "vad ska vi göra av med en kvinna som dig". Frustrerad blick kunde man se. För de visste. Jag är inte nån som blir kontrollerad. Jag vägrar helt enkelt vika mig.

Dagar utan ögonkontakt.

Ibland kan jag känna mig apatiskt. Känner ingenting. Ingen hunger ingen aptit. Som en tomt skal. det kommer oftast efter tipparna eller topparna. När känslorna har runnit över det är inget kvar vara tomt. Som vara död inombords. Konstigt och säga det. Är ändå väldigt passionerat av mig. Gillar sjunga och dansa vet inte om jag är bra på det. Men det spelar ingen roll man ska göra det man tycker om. Älska kan jag. Det är jag bra på. Men sen allt däremellan är rörigt.

Ångesten på topp vill bara ligga i fosterställning som en unge. Jag vet patetiskt kanske. Men ibland kan jag inget annat. Det blir helt enkelt för mycket. Axlarna känns som om jag ber hela världen.

Jag vill inte gå bland folk längre. Det är så obehagligt när folk försöker ta tag i dig. Män som försöker ta tag i dina handled. Folk som vill komma för nära pallar inte det är så jävla obehagligt. Jag har lust och flytta till fjällen. Ja ut i vildmarken där inga människor finns. Så illa är det. Känner mig trygg samtidigt så kan det vara illusion. Det spelar inte så stor roll när du tror på ödet. Jag är kanske gammal men är så mentalt trött vilket gör mig fysiskt trött. Jag har alltid varit en ensam varg på ett sätt. Nu börjar folk komma alldeles för nära och jag känner panik innanbords. Känner stubinen är kort. Kommer du för nära så kan jag tappa det. Så nära är jag. Vid kanten. Beredd på falla över kanten. Försöker hålla ihop. Värsta känslo dippar och toppar. Hormoner som kastats hit och dit. Det som var det som är nu det som ska komma blir som en röra en soppa av allt och inget. Snart förlorar jag förståndet om jag inte har gjort det ännu.

Jag vet inte. Det började med jag så på ett program och där var det en livlig mörkhårig fyraåring. Helt plötsligt så tänkte jag på henne. Jag tänkte hon hade säkert blivit mörkhårig som mig och hennes pappa. Det skar i hjärtat. Kan vara en blandning av längtan och sorg. Det gjorde ont. Det gör ont. Samtidigt så känner jag mig kluven. Kluven över känna som jag känner och försöka släppa taget. Som om jag inte har rätt känna de känslorna. Hon kanske aldrig borde ha funnits. Jag hade älskat henne oerhört. Det är mycket nu kanske man blir lite mer känslig då. Sen kommer ångesten inte på grund av nått speciellt utan den bara kommer. Löjligt patetiskt ligger i fosterställning. Såna dagar vill man bli fri från omvärlden man vill helst inte folk ser de sidan på dig. Den är min intim man vill kännautan tänka på vad folk tycker och tänker. Det är jobbigt. Sen kommer andra minnen upp och de vill man glömma. Det är smärtsamt. Skönt jag inte äger en pistol. Ny dag imorgon.

Jag lovar dig jag kommer aldrig försöka stjäla din man. Jag kommer kanske eventuellt tycka han är attraktiv. Jag kan inte hjälpa det tycker de flesta människor är attraktiva. Helt plötsligt så kom jag ihåg varför jag inte litar på kvinnor. För de är avundsjuka. Tycker det är hemskt tråkigt. Eftersom prata med en kvinna är mycket bättre än prata med män. Ni vet det är annorlunda. Ibland tänker jag. Kanske jag ändå väljer vara nourgorlunda ensam. För relationer för mig går inte hand i hand. Är kass på de.

De bara säger jag älskar dig sen lämnar de dig. Javisst det tror jag på. Dra åt helvete tänker jag. Alltid lika elegant. En sak är säker de kommer aldrig glömma mig. Så..

Jag förundras över folk. Över folk som lever såkallad "normalt liv". De som blir kanske inte förälskade men de vet med sitt sunda förnuft de passar ihop. De vet de kommer leva ett ganska så bra liv med ungar och Volvo så att säga. Undrar alltid hur man får det fungera. Jag vet det är ingen raket forskning hur man gör män lyckliga och nöjda i ett förhållande. Men ändå går det alltid åt skogen hos mig. Det är katastrof. Min självkänsla pendlar mer en berg och dalbana. Snacka inte om lita på min partner nästan omöjligt. Avundsjuk är jag samtidigt tänker jag varför gå till nån annan om du har mig. Gör inte det du kan få en kastrull i huvudet. Nej uppriktigt så har jag inte en anning hur man lever i ett funktionellt förhållande. Det kan oroa mig ibland. Tänk om han blir utbränd efter tre månader så jobbig kan jag vara. Ibland kan jag vara klok och ibland är det enda jag vet. Imorgon är det ny dag.

Han visade mig den. En tortyr källare vet inte om jag någonsin kommer glömma den.

Jag och konflikter har alltid gått hand i hand. Har så länge jag kan minnas haft kort stubin. Har hamnat i två slagsmål (tror inte nu jag är nån slagsmål människa är mer som en bock). Jag har blivit strypt och tryckt upp till en vägg. Jag har kastat en ölflaska i min väninnas huvud. Jag har bråkat med män fyra gånger så stora som jag. Det verkar inte finnas en knapp eller en funktion som gör att jag tänker innan jag reagerar. Sen efter all skit jag vart om í "mitt tidigare liv" så är jag ganska mycket eller ofta på spänn beredd på allt. Bryr mig inte om jag lever eller dör som nån gangster brud från 1988 som är rädd för hundar. Beredd på skydda min familj oavsett. Finns inte mycket rationellt tänkande utan mest passion. En klar röd lysande passion. Som en lojal vakthund beredd på offra sitt liv för de som betyder allt.