NÀr jag var liten, dÄ menar jag riktigt liten, var saker vÀldigt bra. De första 6 Ären i mitt liv var sÄdÀr som man önskar att alla barns uppvÀxt ska vara. Trygg, kÀrleksfull och utvecklande. Jag hade den dÀr kÀrnfamiljen som alla drömmer om att ha. Tills mina förÀldrar valde att separera. Jag klandrar dem verkligen inte för jag vet hur livet fungerar, tillslut rinner kÀrleken ut i sanden. Trots att hela livet förÀndrades sÄ kan jag inte minnas att jag pÄverkades speciellt mycket. Jag hade fortfarande tvÄ förÀldrar som Àlskade mig och skapade en trygg miljö, fast pÄ skillda hÄll.
Det var Äret efter som de stora förÀndringarna skulle ske, som skulle pÄverka mig genom hela mitt liv. NÀr det kom in en ny fadergestalt i bilden. Till en början kÀndes allt bra och livet fortsatte som tidigare; tryggt. Tills den dagen dÄ allt bara kraschade ihop och istÀllet blev ett rent helvete. Trots att kÀrlek fortfarande kom ifrÄn mina förÀldrar som ovetandes gjorde allt de kunde, sÄ fanns det inte lÀngre en gnutta av trygghet kvar. Jag har inte kommit till den punkten dÄ jag kan gÄ in speciellt mycket pÄ det, men de var dÄ de sexuella övergreppen i hemmet började. RÀdsla och oro var en del av vardagen, vad skulle jag komma hem till? Jag vet inte vad jag tÀnkte dÄ det hÀnde första gÄngen, men jag minns att det inte kÀndes rÀtt. Jag antar att rÀdslan för att acceptera vad som verkligen hÀnde gjorde att det dröjde sÄ mÄnga Är innan jag Àntligen berÀttade det.
Det tog mig nÀrmare 6 Är innan jag var redo för att berÀtta vad som hade hÀnt alla de dÀr Ären. Jag kommer ihÄg att man alltid hade sÄ svÄrt att hÄlla hemligheter nÀr man var i de dÀr Ären, man rÄkade alltid skvallra om saker till sina tjejkompisar. Men detta var en sÄn sak som jag inte en endaste gÄng berÀttade för en levande sjÀl. Jag tror ingen förstÄr överhuvudtaget hur tungt det Àr att bÀra pÄ en hemlighet, det spelar nog ingen större roll vad de Àr för hemlighet. Bara de Àr nÄgot man kÀnner att man inte kan dela med nÄgon alls, för att bÀra nÄgot sjÀlv Àr sÄ himla tungt.
Hur som helst tog jag mig modet, berĂ€ttade först för en kompis, sedan en kompis till. Sedan var det inte lika svĂ„rt att dagen efter, med mina kompisars stöd, berĂ€tta de för en lĂ€rare pĂ„ skolan som jag kĂ€nde trygghet med. Sedan sattes maskinen i rullning dĂ„ skolan har anmĂ€lningsplikt. Jag kommer ihĂ„g att jag i det ögonblicket blev sĂ„ jĂ€vla orolig, för de var dĂ„ jag verkligen insĂ„g allvaret. Fler personer blandades in och slutligen var det dags för Ă€ven min mamma att fĂ„ reda pĂ„ det, vilket var det vĂ€rsta ögonblicket nĂ„gonsin i mitt liv Ă€n sĂ„ lĂ€nge. Ăgonblicket dĂ„ jag sĂ„g hela vĂ„r vĂ€rld rasas samman och hennes krossade hjĂ€rta. Det gĂ„r inte att beskriva hur det kĂ€ndes. Och just i det ögonblicket, sĂ„ kĂ€nde jag mig skyldig.
Dagarna gick lÄngsamt efter detta, allt hade förÀndrats och det var lÀskigt. De tog ett bra tag innan polisförhören och allt rÀttsligt kom igÄng. De vÀrsta dagarna var nÀr jag sÄg min mamma lida...
Det tog flera Är innan jag öppnade upp mig pÄ riktigt efter detta ögonblicket. Psykologer försökte, men det gick inte riktigt fram, jag var bedövad. Jag försökte öppnade upp mig för vÀnner, men det gick liksom inte. Jag hade blivit berövad pÄ sÄ mycket respekt, vÀrdighet och kÀrlek sÄ jag hade aldrig nÄgot att ge. Jag bara tog och tog och tog. Jag drÀnerade mÀnniskorna runt omkring mig pÄ allt de jag inte hade, tills de inte hade mer att ge. Tillslut var jag vÀldigt ensam. Men det fanns alltid en bunt av mÀnniskor som aldrig gav upp, ett par vÀnner, lite familj och speciellt min mamma. Hon kanske Àr biologiskt skapt för att aldrig sluta Àlska mig eller ge upp hoppet om mig, men jag kan tÀnka mig att det var vÀldigt svÄrt ibland.
Jag hade förhÄllanden, vissa bra, vissa mindre bra. Men det slutade alltid med att jag var bedövad igen. Jag kunde inte Àlska, för jag kÀnde mig aldrig förtjÀnt av det. I ett förhÄllande blev jag mer sviken och tömd Àn vad jag var innan. I de andra sÄ tömde jag alla andra pÄ det, tills det inte fanns nÄgot kvar. Jag visste inte vem jag var överhuvudtaget, men jag visste att jag inte ville ha de sÄhÀr resten av mitt liv. Jag hoppade mellan förhÄllande in till nÀsta, för jag var livrÀdd för att vara med mig sjÀlv.
I 9an började mina sÄkallade "svimningar", jag kunde drutta omkull och vara borta rÀtt lÀnge, ibland krampade jag, ibland inte. LÀkarna kunde inte lista ut vad det var, de gjorde massa smÀrtsamma tester, sÄ som lumbalpunktion(spruta in i ryggen). Testerna kunde inte riktigt visa vad de var. Idag vet jag att det var epilepsi. Tillslut hörde jag Àven rykten om att jag skulle ha fejkat mina "svimningar", det krossade mig helt ocksÄ. Trots att jag visste att det verkligen inte var sÄ, sÄ var det inte sÀttet jag ville att folk skulle se mig. Jag blev mer inÄtvÀnd och skolan blev allt jobbigare att gÄ till. Jag ville inte att nÄgot skulle hÀnda inför fler mÀnniskor, för jag skÀmdes och tÀnkte att förr eller senare sÄ kommer folk lÄta mig ligga dÀr ensam. Kanske skulle jag slÄ i mitt huvud och i slutÀndan dö? Tack vare stöd frÄn vÀnner, familj och antidepressiva lÀkemedel tog jag mig igenom högstadiet. Tillslut Àven gymnasiet.
Gymnasiet var en grymt svÄr tid, mina "svimningar" fortsatte. Vid varje liten skymt av stress ville jag gÄ och lÀgga mig under tÀcket och bara sova. Jag bytte klass till ett svÄrare program mitt i gymnasiet för jag trivdes inte lÀngre och jag mÄdde inte bra av tanken pÄ att mina drömmar skulle gÄ i stöpet. Det var en riktigt jobbig tid, men ocksÄ givande. Jag gick i skolan nÀstan dubbelt sÄ mycket som innan, för nu hade jag massa kurser att ta igen pÄ kvÀllarna om jag ville klara mig. Varje gÄng jag fick MVG pÄ nÄgot sÄ drev det mig, nÀrmare och nÀrmare mitt mÄl. Det gav mig liv helt enkelt. Trots att jag fortfarande hade svÄrt att orka ta mig upp till skolan, sÄ gick jag ut gymnasiet med 19 poÀng i snitt. Det var första gÄngen jag kÀnde att jag klarat av nÄgot. Det var Àven i slutet av gymnasiet som jag gjorde min senaste operation. TÀnker inte heller gÄ in pÄ varför jag opererade mig i magen, men det var en riktigt lÀskig period. Operationen var inte speciellt stor, men det var en vÀldigt ovanlig operation, de var 1 överlÀkare pÄ kirurgen och 2 allmÀnkirurger som gjorde operationen. Jag var vÀldigt orolig innan, inte för Àrret eller smÀrtan. Men för att jag vid gÄngen innan jag vart sövd, sÄ stannade mitt hjÀrta. Jag hann precis vakna till och se min mamma vid uppvaket tills jag sedan försvann in i de sÄ kallade ljuset. Som tur var sÄ var inte mitt liv slut dÀr, min kropp tog sig tillbaka. Vilket den Àven gjorde vid min andra operation!
Att ha kommit till universitetet har varit jĂ€vligt svĂ„rt det ocksĂ„, lĂ€mnade allt jag hade hemma. För att försöka stĂ„ pĂ„ helt egna ben, i en helt ny stad. Jag flyttade in som inneboende hos en kvinna, Christina. Vilket var toppen, trots att jag var hur rĂ€dd som helst först. TrĂ€ffade mina vĂ€nner, trots att jag första dagen av skolan inte hade en endaste.Mina vĂ€nner fanns alltid dĂ€r, de hjĂ€lpte mig med mina "svimningar" och var med mig JĂMT nĂ€r jag lĂ„g inlagd. Om nĂ„gon hade sagt att jag fakeade, sĂ„ Ă€r jag sĂ€ker pĂ„ att de skulle boxat till dem haha. Det blev mĂ„nga fler sjukhusbesök dock; tarmvred, njursten, sammanvĂ€xningar, njurbĂ€ckeninflammationer. Min mamma Ă€r mitt stöd hemifrĂ„n, dĂ„ jag velat komma hem eller mĂ„tt dĂ„ligt har hon alltid pushat mig. I samband med allt detta, sĂ„ fann jag Ă€ntligen mig sjĂ€lv. Jag stod pĂ„ helt egna ben för första gĂ„ngen i mitt liv och dĂ„ hittade jag det jag letat efter. En stark, en sjĂ€lvstĂ€ndig, en rolig, en snĂ€ll vuxen kvinna.
NĂ€r jag Ă€ntligen hade hittade mig sjĂ€lv, sĂ„ kunde jag Ă€ntligen hitta nĂ„gon annan. KĂ€rlek har aldrig och kommer nog aldrig vara lĂ€tt. Att ge hela sig sjĂ€lv till nĂ„gon och hoppas pĂ„ att de inte fuckar upp det... Ă€r det svĂ„raste som finns. Inte bara om man har allt som jag varit med om i ryggsĂ€cken, utan allmĂ€nt... FĂ„tt bevisat för mig sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att man aldrig kan kĂ€nna en mĂ€nniska helt och ja de skrĂ€mmer fortfarande livet ur mig ibland. Men jag kĂ€nner inte lĂ€ngre att jag BEHĂVER nĂ„gon annan, sjĂ€lvklart vill ja ha min kĂ€ra pojkvĂ€n, men de Ă€r inte nĂ„got jag behöver för att leva. Jag drĂ€nerar inte lĂ€ngre mĂ€nniskor pĂ„ kĂ€rlek, för jag har funnit det i mig sjĂ€lv.
