Oddities of life

Mitt blod gör silver-ringarna runt dina fingrar hala. Det luktar järn. Det är äckligt.

Ditt jävla monster. 

Jag älskar dig. Du ber om nakenbilder på snap.

Jag skickar de, men utan att ha med ansiktet: ögonen är mina.

Du kan få armarna, benen, fittan och öronen. Du kan få kroppen, men aldrig mig. 

Du kan få vara nära mig, jag vill att du är nära mig, bara inte kyssa mig.

Du säger att bara barn inte vill kyssas, att jag är gulligt naiv. Jag struntar i det och lutar huvudet mot din axel. 

Den är dock inte mjuk längre. Nu är den skarp och avvisande. Du startar ett fullt utfrågande. Du är full. Du frågar ut mig:

\- ”Varför vill du inte?”

\- ”Blev det för mycket?” 

\- ”Gjorde jag dig obekväm?”

Men jag vet inte hur jag ska svara. Jag älskar ju dig. Vill ha dig. Men jag ville bara få vara en stund, utan att behöva vara ”en tjej, en sak med två hål” som du kallade oss. 

Du hade rätt också. Jag var naiv. Men jag insåg det först när jag inte hade träffat dig på ett tag. Att hur jävla dum jag hade varit. Var. Att jag än är rätt så dålig på dethär med vad kärlek är. 

Nästa kille ska jag kyssa. 

I am sad

all the time.

I just can’t cry all the time.

It doesn’t mean that I am not sad,

if I don’t cry all the time. It doesn’t mean that I am not sad,

if I am not crying. It doesn’t mean that I am not sad,

if I am smiling. It doesn’t mean that I am not sad when I am laughing.

It means that I am broken.

And the only way I can function is if I don’t think about it.

It.

The all.

Any of it.

All of it.

I just pretend that it doesn’t exist.

I just pretend as if there is a huge chunk if me just missing.

And then I pretend that the part that is left is all of me.

And then people complain that I seem hard to get to know, because they always just get the shallow me.

But that’s the only version of me that can exist comfortably.

That is the version of me that is capable of breathing calmly.

The other version is oxygen deprived.

It is hallucinating, rambling, crying, screaming, shouting, judging, hating, raging, loving… And it desperatly wants to be seen.

It hates living in the basement with no sunlight. Only being let out for little walks now and then.

It hates the whole house and wants to burn it down so that it can exist freely.

Just so that it can exist.

It wants to be allowed to exist.

And it wants to be allowed to be seen. But I can’t bear looking at it. I can’t bear to aknowledge it.

Because if I did I would cry all the time.

And I can’t cry all the time.

It is also rude not to smile,

for some reason. For some reason, I, me, am not allowed to exist.

So I have to bury a part of me, so that I can exist. So that I can be allowed to exist. Without making others uncomfortable.

They wouldn’t know what to do with someone who cries all the time. They tell such people to cheer up and smile.

Today I didn’t want to smile,

I called in sick for work,

because all I wanted to do was cry.

I wish I would cry. I wish I could cry.

I wish I had been allowed to cry.

Nowadays my eyes are often dry, but I am still sad, all the time.