ihopskrynklat

och när vi förvånat inser att vi kommit hem, ansluter vi navelsträngen igen tills vi åter hör horisontens kall

och när vi återigen inser att vi aldrig riktigt kommit hem klipper vi navelsträngen igen men är redan då bortresta

lou, lou, lou jag önskar jag var som du världen fanns att trampa på och i smutsen låg du och drömde lou, lou, lou första gången jag hörde dina ord tysta ut slutade jag överhuvudtaget att lyssna lou, lou, lou för du fick mig att känna se skönheten i det förgängliga våra hjärtan ogenomträngliga lou, lou, lou vart tog du vägen vart tog vi vägen vart är vi på väg?

har du tänkt på det min vän hur länge sen det var vi skrattade tillsammans minns du två oskyldiga ögon som sprang genom den massiva grå cementen odödliga, oförstörbara i stunden sköra av nyfikenhet vad blev av oss vem blev landssjuk först var det du eller jag som började glida iväg men så återvände du med förändrad blick såg inte mig i ögonen försvann nerför horisonten än en gång

min kärlek till henne är sjuklig vad är detta jag gett mig in på mitt förstånd jag börjat betvivla    lidelsens hunger jag kan inte avstå min kärlek till henne är osund hennes ömhet långsamt förstenar mig slår rot i mitt bröst och förgrenar sig hårdare och djupare in i min märg min kärlek till henne är vettlös petrifierad och förstummad mitt förnuft snart försummat ner i vällustens avgrund jag sjunker min kärlek till henne är förryckt ty jag förmår inte kämpa emot för i min avfärd mot djupet är denna åkomma också min bot

ljuvt är livet en sommarnatt som denna; ty tiden vi förvisat till fjärran ljuvt är livet en sommarnatt som denna; ty i skymningen vi frigjort oss själva ljuvt är livet en sommarnatt som denna; ty i mörkret vi funnit varandra

som en klocka i vila, återupplivad; kugghjulen återigen smörjda, ärad och välkomnad av dagen själv, hör jag dagningens kall morgonljusets beröring, den tidiga gryningens sång. det är klarhetens timmar, då vi i glömskan än, ej färgats av livets förfall

ett hjärtslag i mörket (flöde in, flöde ut) ekar ut i stillheten; ett ärlighetens skall   som snabbt dissikeras av betongens struktur. en oändlig passage: paranoia, papegoja; fotsteg som springer ifrån springer ikapp. ett, två, tre slag för många, för få. för vilka, vem då? droppar av sälta som fräter sönder spåren av våra forna titaner slutstation: avstigning för samtliga trafikanter. och återigen börjar reprisen om igen.

jag tyckte mig en dag se ovanför galenskapens allé ett sken glimra förbi en dag i vardagens sceneri jag tyckte mig en dag se utanför höghusets svekfulla entré en glimt av ljus skimra förbi men det var bara den mellersta dagens bedrägeri

jag har stirrat på tidens maskineri alldeles för länge; luktat timmarnas döda doft och smakat minuternas retsamma sötma men av vilken anledning? inte är det morgondagen jag väntar på eller nästa nostalgiska sekund tiden har sovit alldeles för länge