~ ♥ Guts in Syrup ♥ ~

Du säger att du inte orkar bära mig längre, men du var den som sa att jag får ringa mitt i natten, att jag får lägga allt hos dig. Du lovade att inte lämna mig när det blev tungt. Och nu, när jag är mitt i min sorg – när jag knappt hinner andas efter att ha förlorat min morfar – då kommer du med ett ultimatum. Sök mer hjälp, eller så kastar jag dig.

Du säger att det är för att du bryr dig, men det känns inte så när du skrattar åt mina storys efter att själv ha hotat med att blockera mig. Det känns inte så när du säger att du kan be mig dra åt helvete utan att bry dig. Och vet du vad det gör med mig? Det får mig att känna mig som nåt du bara leker med tills det blir för mycket.

Jag har kämpat så jävla mycket. Jag har sökt hjälp, vecka efter vecka. Jag har burit min ångest tyst så många gånger bara för att inte tynga dig. Men jag är inte gjord av sten. Jag är inte ett jävla projekt du kan överge när det blir obekvämt.

Att du nu kräver att jag ska låtsas må bra framför dig för att du inte orkar höra mer? Det är inte omtanke. Det är ett svek. För du har inte varit tydlig förrän nu, du har inte sagt "jag behöver distans" eller "jag börjar ta stryk" – du väntade tills du brast, och nu ska allt falla på mig.

Jag söker inte bråk. Jag söker trygghet. Bekräftelse. Mänsklig kontakt. Och jag är så trött på att ständigt behöva be om ursäkt för att jag känner något. Jag går på tå runt dig just nu för att jag är livrädd att förlora dig – men jag vägrar skämmas över min ångest.

Jag vill bara skrika snälla, lämna mig inte. Jag vill be dig att se mig, förstå hur ont du gör mig, förstå hur mycket jag fortfarande älskar dig. Men jag säger inget av det till dig längre — jag säger det här, till skärmen, till mig själv. För jag vet att du inte lyssnar längre. Och att varje gång jag försöker nå dig, så tappar jag bort mig själv lite till.

Jag saknar dig. Trots allt. Trots att du skriker på mig, trots att du pikar mig på sociala medier, trots att du trycker på mina ömmaste punkter — så finns det fortfarande en del av mig som bara vill krypa upp i din famn och höra att du inte kommer gå.

Men du går. Gång på gång. Och jag stannar kvar i spillrorna. Jag vet inte ens om du någonsin riktigt var min, eller om det bara var jag som byggde hela bilden av trygghet kring dig. Kanske såg jag bara det jag ville se. Kanske höll jag kvar i någon som aldrig höll i mig.

Jag skriver det här för att inte drunkna i impulsen att nå ut till dig. Jag skriver för att påminna mig själv om att jag också finns. Att min smärta är verklig, även om du låtsas som att den inte betyder något.