Frk Wiberg

Jomenseruatt. Efter ett antal telefonsamtal med den fd chefen för mitt vallateam (eller chefen för mitt föredetta vallateam? Oavsett, tack P!) så köpte jag rätt grejer, tog bort den gamla geggan och vallade om med rätt valla, samtidigt som jag lagade en väldigt god paj till middag. Efter maten drog jag iväg igen, ut över gärdet och in i skogen i Kärrtorp/Björkhagen. Det var ännu roligare idag, med lite mer glid. Och lite mer folk ute än igår, alla glada och lite pratsugna på ett oväntat sätt. Åter - hur kul som helst!

Alltså. Det var ungefär två år sedan jag åkte skidor på längden. Det kom en liten skilsmässa i vägen och så var det ju inte så mycket snö här i Stockholm förra året. Idag var det snö. Och jag tänkte att jag istället för att bara vara arg på att det var så mycket snö o ch så oplogat, skulle försöka bejaka snön. "If you can't beat them, join them" liksom. Tyvärr lärde jag mig ingenting alls om valla när P och jag var gifta. Han gjorde ju det där så bra och jag var ju så ointresserad... Därför är inte mina skidor vallade sen P sist gjorde det, alltså typ december 2010, kanske januari 2011. Helt ospårat var det så klart också, men - allvarligt! Hur underbart är det inte att ta skidorna i handen och knata 50 m ner till Nytorps gärde och sen bara iväg? Långsamt gick det så klart och omkull gick jag också ett par gånger, men borta vid Kärrtorps IP började det ordna upp sig och hela elljusspåret sen var ju underbart. Ibland fick jag stanna och ta bort all snö under skidorna, men det gjorde inte så mycket. Det var kul, vackert och heeeelt och hållet underbart. Det skojiga var också att alla jag mötte - på väg till spåren och i spåren - hälsade och snackade lite. Det är som att folk gärna öppnar upp och pratar lite när det är extremväder eller annat. I spåren ville folk (det var inte jättemånga där, kanske fem st på åtta km) mest prata om hur underbart det var och så vackert det var. Utom killen som försökte jogga och blev överförtjust när han fick syn på min och kom på att han kunde åka skidor i stället! Kunde han inte kommit på det själv? Väldigt bekymrad blev han när han upptäckte att jag hade fel kringlor för underlaget... Jag log mest hela tiden i spåret, trots bristande teknik och utrustning, gick runt på ren entusiasm. Och ganska mycket styrka också skulle jag tro. Det här kommer att kännas i morgon, inte minst i ljumskarna, men jag ska köpa valla efter jobbet i morgon, snabbt lära mig att använda den och sen jäklar är jag på't igen. Kollade på Runkeeper att mina tider brukade ligga runt 6-7 min/km, så jag har lite att jobba på mot dagens tid, men som sagt (och förutom att det inte spelar någon som helst roll) detvar ovallat, ospårat och orutinerat idag. Men vansinnigt kul!

Just nu är mitt motto ett citat från filmen Hitta Nemo, alltså "Fortsätt simma!" som den fantastiska Dolly säger, hon som har minne som en... öh guldfisk?

För mig betyder "Fortsätt simma!" just nu att jag inte ska ifrågasätta så mycket, eller i vart fall inte ifrågasätta sådant som "Meningen med livet" eller "Vad tjänar det till?" eller annat av det slaget. Fortsätta simma bara.

Jag ska heller inte ta några stora livsavgörande beslut, inte tro att allt varar för evigt, inte tro att ingenting blir bättre.

Bit ihop, böj ner huvudet och .........

Att tända vartenda stearinljus i hela lägenheten och lyssna på Pavarotti i Nessun dorma - på maxvolym - medan man gör chips på mandelpotatis hjälper inte mot sorg och ensamhet.  

Inte ett dugg.

Men man kan låtsas att man är lite lik den Franske Löjtnantens kvinna, vacker och otröstlig i sin sorg och ensamhet, och man får ju jävligt goda chips att äta till sin club sandwich. 

Alltid något.

Antingen kan man titta på den här bilden;

från i morse, och tänka att det är förfärligt att det kan skilja sig så mycket från den här bilden, tagen i maj.

...så är det värt att göras väl.

Jo, jag är ju sådan till min natur att gör jag någonting så brukar jag göra det ordentligt, jag kan verkligen gå upp i saker, nästan bli lite besatt. Gör jag det så gör jag det fullt ut.

I söndags hemma hos Lotta & Jerka noterade jag en väldigt snygg soffkudde, och eftersom min kökssoffas kuddar behövt nya överdrag en väldigt lång tid så kilade jag iväg till Afro Art efter jobbet, där Jerka sa att deras kudde var köpt. På Afro Art har dom inte jättemycket tyger, men dom har en handfull bomullstyger i ripskvalitet på 90 cm bredd, utmärkta för inredning och i flera olika färgkombinationer, vissa ganska skrälliga, andra mer dämpade. Dom kostar 249 kr/m så det är inte lågpris med tanke på att tyget är så pass smalt, men en halvmeter räcker ju till en kudde av standardmått och då blir det ju överkomligt.

Det är lite lustigt tycker jag, att ett tyg från Afrika kan kännas så nära svenskt allmoge, och gå så fint ihop med en pinnsoffa och linnetyg, det borde ju bli någon slags exotisk krock, kan man tycka, men det blir det inte. Och förresten hade jag köpt ett tyg för att byta även den svartvita IKEA-kudden som skymtar i bakgrunden, men den blev plötsligt helt OK tillsammans med det Afrikanska, så den får vara kvar. Efter Afro Art tog jag vägen förbi Tygverket på St Paulsgatan, för att köpa dragkedjor till kuddarna, och då hade dom infört en ny regel. Man fick inte handla sybehör utan att också köpa tyg! ---- Nääää, såklart inte, men jag hittade, helt oväntat, ett mönstrat tyg som föll mig i smaken, det är det ju inte alltför ofta jag gör faktiskt.