dansar med hajar

Jag har lämnat Fiji. Jag vilade upp mig några dagar på Beachouse resort 40 km från Pacific Harbour och satte mig igår på bussen mot Nadi. Där shoppade jag upp mina sista fijidollar, for till flygfältet och checkade sedan in bagaget. 

Jag märkte på flygplatsen hur otroligt trött jag var. Inte på grund av sömnbrist, utan på ett djupare plan. Jag åt en sen lunch och försökte svara på ett mail som legat och väntat några dagar för länge i inboxen, men jag märkte att jag bara skrev fel ord hela tiden, så jag stängde datorlocket. När jag skulle gå genom säkerhetskontrollen stoppade den uniformerade mannen mig, pekade på mina fötter och frågade "Where are your shoes, mister?". Jag hade packat ner dem i bagaget jag checkade in och inte ägnat det hela en tanke, trots att jag vet att man inte får åka flygplan barfota. Jag fick slänga mig i en taxi och snabbt som ögat åka till första bästa supermarket och köpa ett par flip-flops. När man är så trött att man inte kan skriva och även glömmer att ta på sig skorna, då är man trött. 

Min upplevelse på den vackra ön var helt obeskrivbar, och jag skulle inte vilja byta bort den för allt i världen. Jag har njutit storligen och intensivt av att få vara en del av världens främsta hajprojekt på volontärsbasis, njutit av ett land så vackert att man bara gapar, och som dessutom har en lokalbefolkning som måste vara den trevligaste i världen. Att lära sig dyka har varit fantastiskt och jag längtar efter den dag jag får dra tuber på ryggen och dyka ner bland korallerna och havsdjuren igen. De marinforskare jag fått lära känna har varit coola, hängivna och inspirerande typer. Jag har dykt med hajar på en plats som korats som den bästa hajdykningen i världen.

Varför är jag då såhär infernaliskt trött? I ärlighetens namn vet jag inte det fullständiga svaret på den frågan, men några små svar har jag. Jag har kanske ett bättre svar om några månader när upplevelsen hunnit landa.

För det första är det jobbigt att på riktigt tvinga sig själv att inse hur dåligt vårt jordklot mår, och hur illa människan behandlar det. Det skär inombords. Jag skrev ett långt inlägg om det tidigare här.

För det andra är jag en introvert personlighet. När jag får vara ifred med mig själv och mina tankar en tid, då kommer jag i balans och då tankar jag energi. Den energin kan jag senare ge ut i interaktionen med andra människor, vilket jag älskar, eftersom jag ändå är en mycket social individ. Jag bodde dock en månad i ett hus där jag var omgiven av trettiotalet andra människor dygnet runt. Stunderna där jag kunde vara ifred och tanka kraft, vilket jag hade ett extra stort behov av på grund av det som väcktes i mig, var inte tillräckliga. Därför är jag trött.

För det tredje (och det här må låta oförskämt, men jag skriver det ändå) hade jag större förväntningar på de volontärer jag arbetat sida vid sida med. Några av dem var oerhört medvetna, hängivna och seriösa. De var där för att de brydde sig om hajsläktets och naturens överlevnad och levde också i enlighet med sin övertygelse. De hade, likt mig själv, packat med oömma arbetskläder och inte trendiga festkläder. Men det märktes också att några, särskilt deltagarna från den yngre ändan av skaran, var där för att de tyckte det var roligt och coolt. De var lika minst intresserade av Fijis nattliv som av det vetenskapliga arbetet. Eftersom det kostar en hel del att delta i hajprojektet (större summor än vad jag eller mina föräldrar kunnat lägga på att skicka iväg mig som volontär när jag var 19), var majoriteten också barn från rika familjer, som var vana med att pappa betalar för det man önskar sig. Jag kom på mig själv flera gånger med att bli genuint besviken på deras handlande. Sedan blev jag besviken på mig själv för att jag uppenbarligen hade förväntat mig för mycket av dem, och försökte intala mig att deras historia är en annan än min, och att de lär sig de läxor de behöver lära sig. Men jag kände ändå besvikelse. 

Utöver detta så brukar jag alltid bli nedstämd och hängig på senhösten. Det kan hända att det också spelar in, trots att jag intalat mig att en flykt till sydliga breddgrader med sol och värme skulle förhindra det.

Jag sitter nu på ett mysigt café i Sydney. Alla väggar är klädda med dignande bokhyllor och cafeborden är omgivna av fåtöljer. Det känns som om jag sitter i ett bibliotek och dricker kaffe. Jag tillbringade natten hos en mycket trevlig, maratonlöpande couchsurfare, och har nu bokat rum på ett billigt hostel innan jag hälsar på hos nästa couchsurfare. Det finns så mycket att göra i Sydney. Museer, parker, teaterföreställningar, stränder, konserter... Mest känner jag bara för att på sin höjd ta en promenad och titta mig omkring lite, och sedan sitta på café och göra ingenting. Kanske det är helt okej. Här är 42 grader i skuggan idag.

Sammanfattningsvis är jag ändå, min trötthet till trots, väldigt tacksam för mina veckor bland hajarna i Beqa-lagunen. Det var oförglömligt, ögonöppnande och något jag verkligen rekommenderar. Dessa majestätiska havsvarelser behöver akut hjälp om de skall överleva. Jag är glad att jag kunde göra åtminstone något litet för dem. Jag undrar om Jesu ord om att "Allt vad ni gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig" även kan gälla för stora hajar? Jag hoppas det. De är också en del av Guds skapelse, och värdefulla i hans ögon.

Tack till er som följt min blogg. Jag tror jag slutar här.

Idag har jag varit på survey dive igen. Det var en helt fantastisk dyktur. Förutom mängder med white tip reef shark (som Wikipedia kunde berätta heter korallhaj på svenska), såg jag och kunde glatt skriva upp på min anteckningsplatta en spansk makrill, 70 cm lång, en mycket stor tonfisk och flera andra arter som vi inventerar.

Dessutom blev jag extra förtjust över att se en hawksbill turtle, en bra bit över metern lång. Wikipedia igen levererar och kan förtälja att den heter karettsköldpadda på svenska. Havssköldpaddor ser så finurliga ut där de viftar sig framåt genom vattnet med frambenen. Man känner igen karettsköldpaddan från de andra arterna genom att den har en spetsig liten näbb. Havssköldpaddor äter mycket maneter. Ett stort problem för dem är att de inte kan se skillnad på en smaskig manet och en genomskinlig plastpåse som rör sig med vattenströmmarna. Om man då tar i beaktande att människan producerar ca 100 miljoner ton plast i året, och att 70 % av densamma förr eller senare hamnar i havet är det inte så svårt att räkna ut varför havssköldpaddorna minskar. Deras magar fylls av plast tills de svälter ihjäl. Stackarna! Förutom detta så tjuvjagas den frekvent på grund av sitt kött och för de vackra skalens skull som människor tycker om att smycka sina hem med. Karettsköldpaddan räknas som akut utrotningshotad.

(fotot är inte mitt, utan det har jag snott från nätet i vanlig ordning...)

Mina dagar på Fiji är nu räknade. Jag har nu bara två arbetsdagar kvar, och dykningen idag var min sista. Det står antecknat 22 dykningar i min loggbok. Jag har bokat ett enskilt rum på stranden vid en lågpris beach resort 40 km härifrån. Jag längtar ingalunda bort från Fiji, havet, naturen, solen och värmen. Däremot, introvert som jag är, tar jag gärna en paus från detta hus som jag delar med ett tjugofemtal andra volontärer. Jag är van att bo i kollektiv med människor omkring mig och att vara med om att skapa överenskommelser och gemensamma spelregler så att alla kan trivas. Men man märker att ingalunda alla andra som bor här är vana med det. Det ska bli skönt med en paus.

Nu har det dykt upp lite fotobevis från gårdagens dykningar. Samtliga foton är från Projects Abroads facebooksida. Jag var nere fyra gånger. Vädret kunde inte ha varit bättre och platsen kryllade av liv. Och jag var fullständigt slut och stupade i säng kl 21 igår efter fyra dyk.

Jag har velat se en havssköldpadda ända sedan jag kom hit. Igår såg jag två. Bägge hawksbill turtles. Stickan dykaren har i handen här är en s.k. T-stick som är indelad i 10cm långa avdelningar. På så vis kan vi bättre uppskatta längden på de arter vi inventerar. Med hjälp av den ser ni att sköldpaddan på fotot är större än den verkar.

När ett stim med uppskattningsvis 700 barracudor simmar förbi en, vissa av dem så långa som en meter, så gör man inte mycket annat än stannar upp och tittar. Otroligt mäktigt!

Jag fick också göra en s.k. swin through. Denna var på 30 meters djup. Spännande!

Nu väntar två lediga dagar. Det kommer att göra mig mycket gott.

Idag har jag dykt hela dagen. Jag har sett hajar, havssköldpaddor och några jättelika stim med hundratals barracudor. Helt sanslöst obeskrivbart!

Men jag saknar bildbevis från detta, så jag bifogar istället några bilder från gårkvällen när jag lärde mig fiska med kastnät.

Vår fiskexpert Josh instruerar mig. Det var inte helt okomplicerat att placera nätet rätt.

Sedan tar man sats för att hiva iväg det hela.

Det här kastet for lite för högt men annars bra. Däremot fick jag ingen fångst. Några i vår skara fångade dock lite småfisk, så det är helt möjligt.

Avslutningsvis en bild av solnedgång över Navuafloden. De enorma fladdermössen seglade ljudlöst över oss när skymningen föll.

Allt gott!

Här på holmen rullar tillvaron på. Jobba, äta, sova...

Igår och idag har vi varit ute på Navuafloden igen och förgäves försökt fånga babyhajar. Idag fick vi upp en stor fisk, en giant trevalley, men det var också allt.

Ursäkta rubriken för detta inlägg, men jag kunde inte låta bli att skriva dit den. Anledningen är följande. När vi är ute på taggning agnar vi långrev. Sedan väntar vi på napp. Efter en timme kollar vi alla krokar på reven igen. Det är inte helt lätt att få små sprattlande, slemmiga och hala fiskar att sitta stadigt på krokarna. De har en tendens att slinka av nere i vattnet. Ännu svårare är det de gånger vi använder frusna sardiner. Om minst 60 % av betet är kvar på långreven efter en timme får den som agnat reven utmärkelsen Master Bater (bate = agna på engelska). Om 90 % av betet är kvar bli man offentligt utnämnd till Professional Hooker (hook = krok på engelska). Nivån på humorn har en tendens att sjunka när man sitter i solgasset och väntar.

Jag kan ju meddela den församlade menigheten att jag har förtjänat bägge titlarna. Tror dock inte jag kommer att sätta någondera på min CV i framtiden...

Kameran är full med foton, men de har ännu inte hittat in på datorns hårdskiva, så foton från våra äventyr ute på floden får ni vänta på lite till.

Mina survey dives går allt bättre. Vi simmade idag igenom en kanske tio meter lång vattentunnel under ett korallrev. Jag har tack och lov inga anlag för klaustrofobi, utan tyckte bara det var coolt.

Jag hade aldrig trott att jag skulle inbegripa dykning som en av mina hobbyer, men nu förstår jag inte hur jag har kunnat leva 34 år utan den här erfarenheten. Enda nackdelen är att dykning är ganska dyrt, ifall man inte äger all utrustning själv. Och de som känner mig och min aversion mot att äga mycket jordiska ägodelar kan snart räkna ut att det är föga troligt. 

Men något spännande dykingsvatten bör definitivt finnas med som ett alternativ inför kommande resor. Undrar hur det vore att dyka i Medelhavet. Eller Röda Havet. Eller varför inte i kallt vatten nånstans i Atlanten? Utanför Island kanske? Nåja, det där blir en senare fråga när jag har jobbat ihop tillräckligt med pengar för att igen ta några månader ledigt från vardagslunken... Ifall den dagen nånsin kommer.

Dagens bästa var att två delfiner kom för att hälsa på oss i pausen mellan våra två dyk. De hoppade och lekte kring vår båt till allas stora förtjusning. Fantastiskt stiliga djur!

Min dator krånglar. Styrplattan fungerar kanske en gång på tre när jag öppnar locket. Så om mina blogginlägg tryter framöver så vet ni vad det handlar om. Service måste dock vänta tills jag kommer hem. Idag har jag varit på Shark Dive med Beqa Adventure Divers, den dykfirma vi använder oss av för alla våra dykningar. De har hållit på med hajdykningar i över tio år och har nyligen utnämnts till att ha världens bästa hajdykningar. 

Allting på Fiji är indelat i byar. Dessa byar bildar tillsammans större enheter. Varje by har sitt område som de basar över. Allt vatten omkring dessa holmar ägs sålunda av de lokala byarna. Förr fiskade de själva i sina vatten, men det har blivit allt vanligare att de arrenderar ut fiskevattnen åt utländska fiskerier som kommer och trålar hela området och dammsuger det på fisk, eftersom fiskarna minskar och det blir allt svårare för byns fiskare att hitta tillräckligt med fisk där. Detta har förödande effekter för korallreven, och leder till en negativ spiral där det blir ännu mindre lönsamt för byarna att fiska själva.

Beqa Adventure Divers var de första att arrendera ett korallrev från en by, och ge 20 fijidollar åt byn för varje dykning som turister gör där. Numera är Shark Reef (där dykningarna görs) ett marinreservat. Problemet med dessa reservat är övervakningen. Jag har inte sett en enda polisbil på tre veckor i landet. På havet rör de sig enligt uppgift ännu mera sällan, och tjuvfiske är vanligt. Det enda byborna kan göra är att åka ut till en inkräktande båt och säga att de inte får fiska, och ringa polisen ifall de fortsätter. För några månader sedan har dykinstruktörerna på Beqa Adventure Divers fått auktoritet att arrestera tjuvfiskare, så nu finns det för första gången på över tio år en rimlig chans att marinreservatet får vara just ett marinreservat. Detta koncept med marinreservat håller nu på att expandera på Fiji. Projects Abroad dyker i tre olika reservat och 20 dollar går oavkortat till byn som äger fiskevattnet, mot att byborna förbinder sig att vakta så att inget tjuviske äger rum. Och våra dyklärare har som sagt rätt att arrestera tjuvfiskare. Lokalbefolningen håller på att få upp ögonen för att marinreservaten är ekonomiskt lönsamma. Dels drar dykande turister in pengar till byn, och dels blir det mera fisk på de omgivande korallreven där de själva drar upp sin matfisk om några rev får vara helt orörda så att fiskarna hinner fortplanta sig ifred. Ett mycket vettigt sätt att bedriva turism på, om man frågar mig. Både naturen, lokalbefolkningen och turisterna gynnas av det här systemet.

Hajdykningarna väckte till att börja med enorma protester. Att sänka ner en grupp turister med tuber på ryggen utan burar och sedan mata hajar omkring dem var ju att bädda för olyckor, menade man. Dessutom fanns det många som menade att hajarna glömmer hur man jagar sin mat om de blir matade, och att det stör deras naturliga rytm. Tio års erfarenheter med tre dykningar i veckan har bevisat motsatsen. Hajarna matas med tonfiskhuvuden, vilka inte innehåller speciellt mycket näring. Man har också märkt att hajarna ingalunda dyker upp varje gång. En av dem kan vara där och äta tonfiskhuvuden och visa upp sig för turisternas undervattenskameror, och sedan inte komma tillbaka på en månad. 

Grundaren av Beqa Adventure Divers är mycket intresserad av miljövård och har donerat så mycket som 1 miljon amerikanska dollar till bevarandet av hajar sedan han startade sin firma. Mycket av vinsten som görs på dykningarna går till olika former av välgörande ändamål. De samarbetar med forskare (bland annat de forskare som är våra förmän), och alla vetenskapliga undersökningar som gjorts har visat att hajdykningarna inte rubbar hajarnas naturliga livsrytm. Alla dykinstruktörer (förutom en) är infödda. Många andra hajdykningar i världen (dem i Sydafrika har en tendens att nämnas som avskräckande exempel) går ut på att man genom olika metoder provocerar fram aggressiva beteenden hos hajarna, och på olika sätt gör mer eller mindre våld på deras naturliga beteenden. Vilket man är noggrann med att poängtera att man inte gör här.

Summa summarum leder detta handlingssätt till att hajarna bli värda avsevärt större summor levande i havet som turistattraktioner, än vad de är döda på tallriken. De lokala byarna får pengar från turismen, och man samlar in viktiga data för hajforskningen.

Vad gjorde vi då på vår hajdykning? Detta var den överlägset mäktigaste naturupplevelse jag haft. Någonsin! Vi satt på bottnen, 30 meter ner, och runt omkring oss cirklade 18-20 stora tjurhajar och åt fiskhuvuden som guiderna slängde ner. De svepte förbi oss, bara någon halvmeter nära. Deras kloka, djupa ögon verkade scanna mig för att avgöra om jag var mat eller ej. Tydligen såg jag inte god ut, för de vände snabbt sin uppmärksamhet åt annat håll. 

Vi for upp till 10 meters djup där black tip sharks och gray reef sharks åt bete ur händerna på vår guide. De var minde, ca en halv till högst två meter långa. De var så nära att de strök sina kroppar längs med mina armar där jag satt. Sedan for vi upp till fem meter där white tip sharks i mängder kretsade omkring oss. Efter en paus gjorde vi alltsammans på nytt.

Vi noviser fick nöja oss med att räkna hur många vi såg av varje art. De volontärer som varit här mer än en månad hade pluggat på de olika tjurhajarnas kännetecken. En stor tjurhajshona (över fyra meter) heter Crater för att hon har ett stort jack bredvid ena fenan. En annan heter Extacy för att hon har en vit fläck på nosen. Och så vidare. De har alla namn och är kända av personalen. Man katalogiserar vid varje shark dive (minst en gång i veckan) vilka av hajarna som är där, om de är dräktiga eller ej, hur länge de varit borta osv. Det är viktiga uppgifter för forskningen. Idag dök en ny hane upp som ingen hade sett förr. 

Och det var, som sagt, helt obeskrivbart. Måste upplevas. Jag har inga egna foton från dykturen, men har lov att få det av andra, så det kommer lite bildbevis småningom.

Nu ska jag posta det här snabbt förrän min dator får nåt fel igen. Den har bara krånglat två gånger under det att jag skrev denna text. Alla stavfel coh liknande får ni har överseende med, jag läser inte igenom detta och rättar mera när mitt skrivande äger rum på så lösa grunder som nu.

Keep calm and love sharks!

Dykningen framskrider och går allt lättare, även om jag hade ett litet bakslag idag. Första dyket ägde rum i ganska svåra förhållanden med starka strömmar, vilket är fysiskt mycket uttröttande. Först gick allt bra och de tio första minuterna hade jag flyt. Sedan förlorade jag greppet och hade svårt att hitta balans. Sjönk och flöt upp om vartannat och kunde omöjligt slappna av. Jag hade också svårt att kontrollera andningen och använde upp min luft för snabbt så att jag fick avbryta dyket efter tjugo minuter, illamående och med huvudvärk.  När man tar ner luft under ytan komprimeras den. Tjugo meter ner tar den upp en tredjedel av den volym den har vid ytan. På samma sätt som luften är tunnare på en bergstopp än vid havsytan är den tjockare ju längre ner under vattnet man kommer. Alla som tar dykarcertifikat får lära sig hur man ska handskas med det, för det finns uppenbara risker om man inte vet hur man skall bete sig.

En viktig sak vid scuba-dykning är att andas långsamt. Om man flåsar för mycket får man ofta just illamående och huvudvärk som symptom av att få i sig för mycket den tjocka luften under för kort tid. Men det är ändå inga farliga symptom och de lättar efter en liten paus uppe vid ytan. Mitt andra dyk gick desto bättre, men det gjorde vi också längs med strömmen på en annan plats där det var betydligt mindre krävande att dyka. Vädret här har varit lite besvärligt de senaste veckorna, så jag har fått öva mig i att plumsa ner under ytan trots att omständigheterna inte är de bästa. 

Under mitt första dyk hade jag så sjå med mig själv att jag inte såg några fiskar. Under det andra dyket dök det upp en humpback snapper alldeles framför ögonen på mig. Vi såg inga hajar idag, men vi inventerar förutom dem (och rockor och sköldpaddor) ett antal olika fiskarter; snappers. jacks, emperor fish, barracudas, tonfisk, makrill, maneter och groupers. Vi antecknar enbart de exemplar som är över 30 cm långa i inventeringen. Det är en rätt stor utmaning att lära sig känna igen dessa. Det finns många olika arter av snappers etc, och det är sällan som att de simmar upp till en och låter en inspektera dem i lugn och ro. De är tvärtom ganska kvicka av sig. Men det ger också dykningen en helt annan dimension än om man bara simmade runt och tittade omkring sig utan att veta vad det är man ser. Det är intressant att försöka lista ut vilka arter man lyckas bonga där nere på tjugo meters djup.

Denna humpback snapper stannade dock precis framför mig och såg förvånad ut innan den vände tillbaka igen in under den korall den kommit ifrån. Ungefär 35 cm lång var den, orange och fin, och jag kände direkt igen den från det tjocka kompendiet med fiskarter jag suttit och pluggat. Detta var första gången jag sett en fisk och vetat att den inte bara är en jack, snapper eller nåt annat, utan dessutom exakt vilken typ av dessa. Efter det första dykets fiasko kändes det som en liten seger att plocka fram sin anteckningsplatta, kolla djupet och tidpunkten på dykdatorn och anteckna något jag var helt säker på vad det var. Det tar sig! Jag såg också två groupers, men hade ingen aning om vilka sorter, men det visste ju tack och lov de andra i teamet. Nästa dyk ska jag klara av att känna igen två sorter!

Här ser ni en humpback snapper. Den saknar svenskt namn.

Eftermiddagen gick åt till att gå med lera upp till låren vid en flodstrand och plocka mangrovefrön. Allt har sin tid.

Idag hade vi Survey Dive. Det var så gott att få plumsa ner i det turkosblå, tjugosexgradiga havet igen. Höjdpunkten var en Spotted eagle ray (som Google kunde berätta att heter "fläckig örnrocka" på svenska). Den var stor, uppskattningsvis 120 cm från vingspets till vingspets. Den största rocka av den arten som observerats här sedan volontärerna började inventera i havet i februari i år. Den hade en cool attityd och var inte särskilt sällskaplig av sig utan gav sig av så fort den såg oss.  Mäktiga varelser i havet utanför de här holmarna!

Ett av de många projekten som vi volontärer är involverade i är ett s.k. taggningsprojekt. I vattnen omkring Fiji finns ett stort bestånd av tjurhajar. Det unika med tjurhajen är att den kan vistas i både salt- och sötvatten. De vuxna individerna bor ute i havet omkring korallreven. När honorna skall föda vandrar de upp i floderna. De flesta hajar föder, till skillnad från andra fiskar, levande ungar. Honorna är gravida 1-2 år beroende på art och föder sina ganska små 4kullar med några års mellanrum. Om man tänker på det och tar i beaktande att det tar minst tio år för en stor haj att bli könsmogen så förstår man att de är sårbara för överfiske, till skillnad från många fiskar som lägger tusentals ägg varje år. 

Det mesta tyder på att världens bestånd av tjurhajar minskar. Men det finns inte tillräckligt mycket vedertagna uppgifter för att man skall kunna säga det säkert. Inga myndigheter är därför villiga att stifta lagar som begränsar fiske av tjurhajar, eftersom det saknas forskning. Därför fortsätter de att minska utan att någon gör nånting.

På den här bilden ses en stor, gravid, tjurhajshona som är rund om magen. Fotograferad på Shark Reef utanför Fiji.

Taggningsprojektet går ut på att vi åker ut på Navuafloden två dagar i veckan och försöker fånga tjurhajsyngel. Honorna föder som sagt där, och ynglen bor också i floderna en tid innan de söker sig ut i havet. Ingen vet riktigt hur länge. Man har fångat tjurhajar i Amazonas tusentals kilometer från kusten. Vi agnar långrevar och sätter tillrätta i några timmar och väntar på napp. Om vi får upp en babyhaj mäts och vägs den, får ett mikrochips i fenan och släpps ut igen. Projektet sträcker sig tio år framåt i tiden där man kommer att använda alla data från själva taggningen (när de får sitt mikrochips) och därefter samlas data in från chipsen för att veta hur hajarna rör sig, vart de tar vägen när de dör, hur snabbt de växer o.s.v. Utan denna information är dessa vackra havsvarelser tyvärr antagligen dödsdömda. I år taggas hajar i Navuafloden. Nästa år kommer de att taggas i andra av Fijis sju floder som är tillräckligt stora för att tjurhajarna skall röra sig där.

Projektet började i mars i år. Under åtta månaders tid har volontärerna fått upp sammanlagt sju hajar. Det är försvinnande lite. För det mesta innebär dagarna med taggning att man (som idag) sitter och solar några timmar på en båt som guppar på floden, eller (som förra veckan) att man sitter genomvåt och känner regnet rinna längs med hela kroppen. Sedan tar man upp långreven och far hem igen utan att något hänt.

Den forskare (en colombian vid namn Diego Cardenosa) som basar för projektet är ytterst bekymrad. Sju babyhajar på åtta månader är alarmerande lite. Det kan betyda två saker. Antingen att hajynglen rör sig i floderna bara under en viss tid av året (november-december är den vanliga tiden då honorna föder), eller också att floden är så förorenad att hajynglen dör. Först i mars, när taggningen pågått ett år, kommer vi att veta. Efter det kommer vattenprov att tas och liknande som kanske kan ge en förklaring till varför babyhajarna lyst med sin frånvaro hittills. Att sitta fyra timmar sysslolös på en båt två gånger i veckan kan tyckas tråkigt, men det är viktig information som samlas in. Om det är så att tjurhajarna försvunnit från Navuafloden kommer vi åtminstone att veta det i mars, och då kan åtgärder vidtas. Utan taggningsprojektet hade ingen vetat att de försvinner. Det kommer att synas i populationen ute i havet först om 15 år, om så är fallet.  Jag har hittills varit på fyra taggningsresor och börjar bli proffs på att trä sprattlande betesfisk på krokar. Vi får fiskar från en krabbodling i närheten. Där bor en invasiv art som liknar vår ruda. Den kan gå i dvala nere i gyttjan om vattenpölarna torkar ut, och är otroligt seglivad, slemmig och ful. Den har kommit från Afrika via underliga omvägar och ställer till stor oreda i odlingsbassängerna, och vi gör både fiskodlingsindustrin och naturen en tjänst i att vilja använda dem till något och köper den mycket billigt av fiskodlarna. Efter att betsfiskarna dött samlas de ihop från revarna vi använt och grävs ner så att de inte ska sprida sig någonstans.  Jag önskar jag kunde berätta mera om taggningsprojektet, men det är såpass i startgroparna att ingen vet mera ännu. Den som är riktigt insnöad kan hålla ögonen öppna efter forskningsrapporter i marinbiologiska tidskrifter om en fem, tio år.

Här taggas en liten hammarhaj-bebis i ett liknande projekt utanför Savua där hammarhajarna föds och växer upp. Detta projekt startade samtidigt som vårt projekt. Där har de planterat in hundratals mikrochips i hammarhajarna. Det har inte vi.

Min tid på Fiji har hittills varit helt underbar och samtidigt väldigt jobbig. Jag stupar i säng dödstrött på kvällarna.

På ett plan är jag oerhört tacksam över att få vara just här, just nu och få vara med om precis just det som händer. Arbetet är för det mesta roligt, och de gånger det inte är det känns det ändå meningsfullt. 

Samtidigt naggas min idealism i kanten. Det är ett faktum att vårt jordklot mår illa och att människans göromål gradvis får det att må allt sämre. Att hajarna håller på att försvinna är ett exempel bland tusentals som kunde ges. Informationen finns där för den som vill läsa, och alla vet att det finns något som heter miljöförstöring, oberoende om vi låtsas om det eller ej.

Skillnaden är att jag fokuserar mitt sinne och mina handlingar på detta åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Det är obekväma sanningar att lära sig om och om igen. Glädjen i att ta en promenad på stranden eller bada i en tillsynes kristallklar flod mitt i regnskogen grumlas av jag inte kan blunda för att jag nyss lärt mig hur illa havet mår om man tar ett vattenprov där jag promenerar. Jag kan heller inte blunda för att jag skall akta mig för att få flodvattnet i munnen, något som för hundra år sedan hade varit helt ofarligt. Jag vet också varför det förhåller sig så.

Förhållandena är precis lika dystra där hemma. Om man på riktigt börjar ta reda på hur Östersjön mår, t.ex. Det är ingen upplyftande läsning. Skillnaden är att där hemma går jag inte omkring och tänker på det hela dagarna.

Jag befinner mig bland ett stort gäng människor. De är alla här för att de insett att mänskligheten går, med allt snabbare steg, mot en självförvållad naturkatastrof ifall inget drastiskt görs snabbt. Jag ser så mycket bitterhet, hopplöshet och hårdhet som drivande krafter inom dem. Själv är min drivmotor en annan, och det gör också att känslan av ensamhet är stor trots att jag har människor omkring mig dygnet runt som brinner för frågor jag också finner viktiga.

Jag märker att två teologiska termer inramar de funderar som snurrar just nu. Det första är inkarnationen. Människoblivandet. Att det levande ordet blev kött. När skapelsen skriker i födslovåndor omkring mig och jag tvingas öppna mina öron allt mera för detta slås jag av det enorma i den kristna dogmen om inkarnationen. Att den levande guden själv steg ner just hit, blev en del av allt detta. Trampade sand och gyttja under sina fötter. Och att det är ett skede som kan få fortgå genom dig och mig De mangrovefrön jag plockade på stranden och planterade i gamla plastflaskor idag kan lätt ses som en fjärt i motvind i en värld där hälften av världens mangroveskogar är borta och skövlingen fortskrider i ett rasande tempo. Men enligt Guds rikes principer funkar det inte så. Den minsta handling som syftar till att implementera Guds rikes principer in i denna brusta, nedsmutsade, blödande och sargade värld har ett evighetvärde. Det hjälper mig att inte nedslås av hur fjuttigt det är att plantera några frö av mangrove som inte ens på långt när kompenserar för hur många mangroveträd som människor högg bort under den tid det tog för mig att plantera. 

Det andra ordet är försoning. Det svårgripbara mysterium som ägde rum när Jesus dog och uppstod. Försoningen har börjat, men vi väntar ännu på dess fulla ingripande. Allt må tyda på att tillvaron är på väg mot en enorm katastrof. Jag har fått lära mig att den plast som hamnar i havet aldrig bryts ned. Den finfördelas enbart till mikropartiklar. Det finns för alltid plast i vårt kretslopp. Delstaten Texas i USA är nästan 700 000 km2. Det flyter på grund av havsströmmarna omkring två plastöar i Stilla Havet, sex gånger rikare på osynliga små plastpartiklar än på plankton, och de är vardera till ytan dubbelt så stora som delstaten Texas. Hur de påverkar människan finns det ännu ingen forsking om, därför gör man inget. Men vi vet att små havsdjur dör och blir sjuka av plasten. Fullständig idioti att anta något annat om människan.

Att ägna en förmiddag åt att samla upp ett tiotal plastflaskor på Fiji, för att plantera mangroveplantor, är en fjärt i motvind också där. Arbetet när vi volontärer gör detta är uppblandat med en viss uppgivenhet. Vi har förhindrat att femtio plastflaskor hamnar i havet. Men vilken skillnad gör det egentligen när miljontals ton ändå flyter omkring där ute? Mitt hopp är här ett annat. Mysteriet om att livet vann över döden på påskmorgonen är min drivkraft. Försoningen har påbörjat en förvandling i mitt hjärta, som ger mig skäl att förvånas varje dag. Jag slås ständigt av, när jag tänker och handlar i enlighet med det nya livet, att detta kommer inte från mig själv. Det kommer från en utomstående makt, och det som händer i mig känns för bra för att vara sant många gånger. Likväl inser jag att det jag erfarit bara är en liten försmak.

De försoningen gäller också för naturen. Löftena om en kommande, fullständig försoning i kombination med min egen erfarenhet får mig att hoppas på en framtid med ett hav fullständigt rent från plastpartiklar, där hajar simmar omkring friska och i fullt antal. Med mera. 

Det hoppet ger mig en annan drivmotor än mina kollegor har. Jag har försökt berätta om det för några av dem. De flesta av dem har enormt liten koll på någonting alls om kristendom, eller för den skull på filosofi eller något i den stilen. En av mina kollegor blev ytterst överrumplad när jag förklarade att det finns olika kristna samfund. Hon trodde det fanns ett, och att påven är chef för det. Hon blev också förvånad att höra att det finns olika inriktningar inom islam. Och hon visste inte vad som skiljer kristna och muslimer åt. Och det är ändå en människa med universitetsexamen i marinbiologi. När jag försöker klä mitt hopp i ord och förklara för dem hur jag tänker ser de ut som fågelholkar i ansiktet. "I'm trying to follow you here, but actually... I don't understand a word you're saying"

Sammanfattningsvis. Ensamhet och samtidigt inte. Uppgivenhet men ändå hopp. Helt underbar plats att vistas på, blandat med en sorg över hur sargad och förstörd den är. Majestätiska hajar i havet, bekymmer över att de mår dåligt och dör i en rasande takt, men också hopp om att försoningen gäller även dem.

Jag är lite kluven i mitt inre.

Jag vaknade imorse, steg upp och åt frukost, satte i kontaktlinser och gjorde mig redo för en dag full med dykning. Snart kom dock budet om att all dykning är inställd idag på grund av dåligt väder. Vi fick således en extra ledig dag helt oförhappandes och dykningen flyttades tills på fredag, när vi annars skulle vara lediga.

Jag har suttit på café i många timmar och skrivit, bland annat en artikel till Kummin. Håll utkik efter den om ca en månad, alla ni som prenumererar. Ni som inte gör det kan ju börja. Sedan har jag gått en lång promenad på stranden och känt vågorna skölja över mina bara fötter. Havet är ganska upprört idag, så jag är helt okej med att hållas på land.

Tills jag har mera att berätta om får ni se några bilder jag fick av min kollega Vincent som är en riktig prylnörd och har slarvat med sig undervattenskameror och allt möjligt.

En bild från vår senaste dykning i torsdags. Det strömmade kraftigt och blåste och sikten varierade mellan fem och femton meter beroende på vilka vattenmassor som kom farande. Mycket spännande! Jag så tre gråa revhajar.

Jag har lite bubblor framför ansiktet, men det är jag som hänger upp och ner i vattnet här.

En bild från i fredags när vi åkte flotte nerför en fors i gummiflottar. Se tidigare inlägg för mera information om den färden.

Allt gott!

Min tillvaro på Fiji hittills har varit blöt. Inte nog med att vi dyker flera gånger i veckan, men stunderna där emellan kantas av regnskurar och en luftfuktighet som jag aldrig upplevt förr. Inte för att jag klagar. Så länge det är varmt och ljust är jag nöjd.

Idag, på vår lediga dag, var vi ett gäng volontärer på River Rafting. Då åker man i stora gummiflottar ner för en flod med forsar och allt möjligt. Först var jag lite skeptisk till det relativt höga priset, och tyckte även det lät lite väl turistigt. Förutom oss var det en skock amerikaner med på bussen och det hela såg ut att bli precis så stereotypt som jag tänkt mig. 

Däremot ändrade jag inställning helt när jag träffade våra guider. De var alla infödda fijier (fijianer?) och kom från en by högt uppe i bergen och var uppväxta vid den flod som vi skulle åka i. Vi åkte fem timmar genom en underbar nationalpark. Byn får pengar av staten för att upprätthålla nationalparken, och 20 % av priset vi betalar far direkt till byn och deras arbete för att hålla naturskyddsområdet intakt. Stora delar av den resterande avgiften jag betalade gick till att ge anställning åt några av byns män på en ort där det annars vore svårt för dem att hitta betalt arbete.

Min fördom, innan jag kom till Fiji, var att det är västerlänningar som bygger dyra turistanläggningar och tar all vinst i egen ficka. Ju mer jag ser desto mera vettigt tycker jag man arbetar med turistnäringen på de här öarna. Dels satsar man på ekologiskt hållbar turism som där pengarna används till att hålla miljön så intakt som möjligt från främmande ingrepp. Dels verkar man arbeta för att vinsten skall komma lokalbefolkningen till godo.

Ett annat exempel är Beqa Adventure Divers, dykfirman som vi anlitar

för alla våra dykningar med hajarna. Majoriteten av personalen består av infödda. Och varje gång vi dyker i marinskyddsområdena i Beqa Lagoon går 20 fijidollar per dyk oavkortat till den by som äger rättigheterna till vattnet som kompensation för uteblivet arvode från utländska fiskare.

Jag kunde skriva mera om detta, men låter nu istället bilderna från idag tala. Jag tror ni fattar min poäng. Fotona är tagna med min telefon, då jag inte vågade ta systemkameran ombord med alla forskar och dunsar. Kvalitén är därefter. Och jag har bara fotat när vi stannat och pausat. Inte när vi åker ner för forsarna så skummet yr.

Våra coola guider dukar upp en fantastisk lunch på stranden.

Det finns inga ord för hur otroligt vacker den här nationalparken var!

Jag duschar i ett vattenfall och blöter ner mig för femtielfte gången bara idag. Om jag inte hade varit livrädd för att tappa kontaktlinserna hela tiden hade det varit jättecoolt.

Allt gott! 

Idag besökte vi en skola. Vi undervisade om hajar och miljöförstöring och allt möjligt annat. Ungarna var ljuvliga att ha att göra med. De lyckades med att vara mycket mera livliga, högljudda och spontana, men samtidigt mera väluppfostrade än finländska barn. När jag ställde en fråga fick jag ett rungande "Yes, sir" eller "No, sir!" som svar. Jag kunde vänja mig vid det också när jag undervisar i Finland.

Jag pratar om varför plast i havet är ett problem. Sexorna på skolan lyssnar uppmärksamt.

Mina sköna kollegor. Cloe från Frankrike, Laura från Tyskland, Marie från Frankrike och Amelia från Danmark.

Vi gjorde även en väggmålning som tack för att vi fick komma. Jag har målat fisken snett under hajen på höger sida.

En del av skolans sjuhundra elever.

Kvällen avslutades med grillning på balkongen samt kava. En skön dag!

Hej alla där hemma!

Den ena aktiviteten mera intensiv än den andra avlöser varandra här på Fiji. Jag har fullt med bilder i kameran, men ingen ork att föra över dem på datorn, så det blir bara text idag. Jag är mycket trött men mycket lycklig.

Denna tisdag har varit en s.k. ”Dirty day”. Vi har en sådan en gång i månaden. Då far hela volontärskommuniteten ut till någon lokal by och frågar bysborna vad de behöver hjälp med. Det är ett sätt att knyta goda kontakter mellan hajprojektet och lokalbefolkningen. Byn vi besökte idag har jag glömt namnet på. Det jag minns är att byn har haft stora problem med arbetslöshet och kriminalitet och många av de unga männen har hoppat av skolan i förtid. Genom Projects Abroads byutvecklingsprojekt (ett annat projekt än hajprojektet) har byborna fått mycket hjälp, bland annat med att ordna olika former av sysselsättning. Ett av dem är ett rugbylag som har klarat sig väldigt bra på nationell nivå. Rugby är den största av alla sporter på Fiji. Byborna är otroligt glada över att se oss och vill skaka hand med alla och tacka för det positiva arbetet som sprider sådan glädje bland invånarna.

Problemet just nu är att det är regnperiod och rugbyplanen liknar mera en gyttjearena än en gräsplan. Byborna ville ha hjälp med att dränera rugbyplanen. Vi har idag, volontärer och byns alla gubbar sida vid sida, rensat ut ett gammalt igenväxt dike som leder bort vattnet från området, samt plockat skräp längs gatorna. Jag tänkte när jag stod med gyttjigt vatten en bra bit upp på låren i regnblöta kläder och öste upp sopor med händerna och drog loss sega vattenväxter att det här är minsann något annat än att att åka på charterresa och ligga vid en pool med en drink i handen. Efter att diket var rensat och vattnet flödade fritt drack vi färsk kokosljuice direkt ur kokosnötterna, och hade sedan en vild rugbymatch. Mitt i gyttjan under pågående ösregn! Jag hade lera över hela kroppen, i munnen och håret och överallt. Men roligt som sjutton var det! Trots att jag är en kratta på bollsporter gjorde det inget. Alla var med i matchen, både män och kvinnor och barn, och skratten dånade så fort någon åkte på näsan i gyttjan. Efter att alla duschat och bytt om bjöd byn på lunch, kaffe och förstås en kava-ceremoni. Drycken smakade avsevärt bättre nu än förra gången.

Under eftermiddagen hade vi besök från Världsnaturfonsens (WWF:s) ”project manager of shark conservation” som är på besök på Fiji. Han berättade om sitt jobb och lite om hur bevarandet av hajar ser ut från ett globalt perspektiv. Trots att 90-95 % av hajbeståndet i världen (för de kända arterna) har försvunnit görs inget på global nivå. Anledningen till detta är brist på information. Hela 54 % av världens alla över drygt 200 hajarter vet man nästan inget om. Man antar att de minskar (eftersom alla insamlade data omkring de arter vi vet något om minskar), men det finns för lite forskningsdata för att man skall kunna fastslå att så är fallet. Därför gör inte myndigheterna något heller, eftersom det saknas information. Det går att begränsa fiske av t.ex. vithaj (eftersom man vet tillräcklig om dem), men det går inte att instifta en lag som begränsar allt hajfiske (eftersom forskning saknas). Och att förvänta sig att enkla obildade fiskare i fattiga länder ska se skillnad på 200 hajarter är en utopi. Alltså florerar fisket trots att hajarna är nära utrotning.

Han nämnde att i hela världen just nu finns det bara en handfull specialister på hajforskning. De sitter oftast på ett rum i ett universitet någonstans och skriver rapporter, och 90 % av all forskning som bedrivs utförs på vithaj. Och de insamlade data som en forskare och en assistent förmår samla ihop är försvinnande liten. Projects Abroads hajprojekt är helt unikt på så vis att vi volontärer samlar in värdefulla data i stor mängd. Den ledande hajexperten i forskarteamet vi arbetar med, en colombian vid namn Diego, publicerade för en halv vecka sedan en forskningsrapport baserad på den information som vi volontärer här har samlat in. WWF-gubben sade att just den forskningsrapporten är guld värd och att den inom en vecka kommer att ligga på skrivbordet hos alla berörda myndinghetspersoner (som handhar marinfrågor) inom en vecka. Hos världens alla nationer! Den rapporten bistår med den akademiska forskning som behövs som underlag för att kunna stifta lagar för att begränsa t.ex. hajfiske.

Han avslutade med att Projects Abroads hajprojekt är det överlägset bästa hajprojektet i världen, i och med att riklig data samlas in och att den håller hög vetenskaplig pålitlighet. Vidare har Projects Abroad från första stund arbetat sida vid sida med lokala byar där byborna tar hajprojektet till sina egna, vilket också är unikt i världen. Den information som samlas in, och de åtgärder som utförs, är från ett milöperspektiv helt ovärderliga för att bevara världshavens ekosystem från att kollapsa. Jag var trött i ryggen efter att ha stått krokig i många timmar i regnet i smutsigt vatten och rensat ett dike från allsköns skit, men efter hans uppmuntrande tal åt oss kändes det nästan som om jag gärna skulle hoppa tillbaka dit igen. 

Jag återkommer imorgon. Nu ska jag stupa i säng.

Vi befann oss på Uprising Hotel Resort, som ligger fem minuters promenad från vårt hus. Ägaren till hotellet är mycket miljömedveten och vill att vi etablerar en mangroveodling där. Han skall sedan marknadsföra åt sina hotellgäster att de kan få vara med och odla mangrove och sedan även plantera ut trädplantorna i naturen sedan. Detta som ett led i att kunna marknadsföra hotellet som ett koldioxidneutralt turisthotell.  Fröna plockades av från befintliga mangroveträd och sedan planterade vi dem i behållare gjorda av gamla plastflaskor. Vi volontärer samlar flaskor över hela Fiji och återanvänder dem. Fotona som jag delar här är tagna av en av våra chefer, Ron, och ligger ute på Projects Abroads Facebooksida.

Fröplantering pågår för fullt.

Mangrovefröna är de långa bruna sakerna som syns bredvid jordhögen. Fröna utvecklar ofta rötter och blad redan på trädet, är ihåliga och kan flyta iväg långa vägar när det ramlar av.

Såhär många hann vi plantera under en förmiddag. Nu skall de växa till sig för att sedan planteras ut och en dag bli en fullstor skog.

Resten av dagen gick åt till hajtaggning. Det är ett mycket intressant projekt, men det återkommer jag till en annan gång. 

/Frank