Grodan & Zebran

Återupprepar anledningar igen. För vems skull kan jag inte längre säga. Du vet ingenting om mig. Jag vet ingenting om dig. Och det är vad vår relation består av; en massor av ingenting i snart ett helt solvarv. 

With my tongue tea burned I'm desperately grasping for wispy ideas. I stare at your songs on spotify and wonder why you're listening to my songs. Those songs. Once listened to when I knew nothing about you. And you knew nothing about me. 

Today I ate a gingerbread. The crumbles between the wooden table and my bare arms itches, and for a moment I'm no longer sitting in my kitchen but on a toilet seat desperately crutching the three pieces that once made out a ginger heart. Whispering, once for each piece that I ate, for my parents to finally see that there was nothing in this world I would like more than a cat. Hiding with the door locked so no one else could see me in my most vulnerable moments I whispered into my hands as my friends were knocking on the door asking me to stop slacking and come out and play. 

I wondered why the entity behind granting wishes from breaking gingerbreads into that magical number never answered my call, I swore I had stolen so many of them that it was a miracle the teacher didn't ban me to some fat camp. "Maybe I'm overflowing the gingerbreads with wishes", I thought. Or could it be some technical issue, maybe you could never get exactly the amount of pieces that was needed for the wish to be heard. Maybe I didn't want it enough. Maybe I was wishing to the wrong god. I lost count of how many gingerbreads I delicately broke and violently crushed in my quest for this one wish to come true. I lost count of how many years this was my biggest dream. 

I still can't pinpoint the exact moment those wishes stopped. Although I'm sure it didn't happen overnight, as some lessons younger-me learned on the way to stop eating gingerbreads piece by piece still sticks by me to this day. The most important lesson being that if you want something, you can never show it. As it gets thrown out into the universe, there is a chance to be held against you. If you act indifferent towards everything, things close to you might just have a chance staying intact. If you just don't flinch when asked if you would like it crushed or not, if you just don't move when you see someone hurt because of what you did. And never ever let them see you cry. Maybe then everything will be alright. Maybe then you'll make it. 

The worst feeling I have known to this date, is the feeling of helplessness. There were many things I swore and wished upon when younger. Some on the toilet seat outside of my classroom, some hiding in my sisters closet griping onto the fabrics of the clothes until my knuckles grew white, some silently whispering into the sky to a god that never answered. There are some feelings you will never forget, and some promises that are meant to be kept forever. I swore that I would never forget how it felt. The feeling of the unknown being the only way out. The feeling of being trapped, being in someone else's power. I swore that I would never forget how it felt like having no one listen to what you said.

For those with their voices taken away, those who still have not had decided to lock their inner wishes away. For those am I giving my life to, those who still believes in the entity of a three-pieced gingerbread. For me that ginger heart has stayed the same, it is the one who is eating it who has changed. I brush the itchy crumbles from the table onto the floor. I can sweep that up tomorrow. 

Ah, and tomorrow, I think I will eat another gingerbread. And who knows, I might even eat it in pieces. 

Skrattandes förkunnar du att du avundas styrkan hos de så få utvalda. Genom en av telefonlinjen sprucken röst framförs kärlekstalet; alltid har du värnat, värmt och vurmat över världen. Men nu kan entusiasmen knappt dölja glassplittret i rösten, du tangerar farligt nära händelsehorisonten. Maktlöst ser jag dig bitvis krossas i singulariteten. Och du skrattar.

Idag har jag varit nere. Inte bara på grund av att SD föll regeringens budget, men på grund av den politiska depressionen jag befinner mig i.

Mycket kan sägas om den nuvarande politiska situationen i Sverige. Kanska ska jag börja där. Det som gör mig mest upprörd är alla tweets, statusar och yttranden från folk som förargar sig över SD:s väljare.  SD är ett opportunistiskt parti som inte ens borde finnas med i riksdagen. Men att klanka ner på deras väljare är rentav arrogans. "VILKA är dom här 13%?" "Ni som röstat på SD, grattis, se vad ni gjorde. Gör om, gör rätt". Vad är detta? Efter valresultatet i september kände jag exakt samma upprördhet. Det är flera hundra tusen människor i Sverige IDAG som väljer att lägga sin röst på SD. De flesta, som jag förstått det, är kanske medelsvenssons eller personer från en social kategori som inte befinner sig högt upp på den sociala trappan. Personer som är missnöjda, som inte orkar mer. Personer som verkligen känner av att dagens politiker inte har någon förankring hos folket längre (om dom någonsin har haft det?). På vilket sätt skulle ett sådant förhållningssätt kyla ner SD väljarnas uppenbara missnöje, för att inte säga vrede? Sen är det ingen fråga om att lugna ner "folkmassan" och därmed behålla status quo. Absolut inte. Det är en fråga om att förändra, sprida kunskap. Det är en fråga om tolerans. Och det hjälper inte att alienera människor på det sätt som görs idag.   

Jag stötte på en väldigt intressant status på facebook om just detta efter valbeskedet i september, skriven av Damon Rasti. Bland annat säger han att vi "i fyra år pratat OM Sverigedemokraterna men inte MED deras potentiella väljare." Det viktigaste han trycker på är att den centrala anledningen till problematiken är vi själva. Vi är segregerade OCH segregerande. Att klyftor i samhället finns är ingen nyhet. Men vad gör vi reellt för att minska dom? Det är dags att inse att vi inte kan vänta på att få hjälp uppifrån. Det är nedifrån förändringen sker och ALLTID har skett. De största i alla fall. Vem hänger vi med på fritiden? Hur väl integrerade är invandrare? Var är den sociala mixen? Den finns ju ingenstans nästan. Vi har invandrartäta områden å ena sidan, och nästintill helt vita å andra sidan. Juristprogrammet är ett utmärkt exempel. Hur många invandrare finns det på linjen? Ja, många skulle ju bli fett upprörda och kränkta och ba.. ehh finns ju rätt många ändå, men hallå vi pratar ju om genusfrågor oxo, vadå det är ju inget fel på OSS? Så länge det tankesättet råder går vi inte framåt. Vi måste fortsätta arbeta på det.

Rent konkret har jag inga handfasta tips. Det är strukturella problem vi har att göra med här. Det är ju svårt att ropa ut till svenska befolkningen: blanda er! Lev upp till den mångfalden ni påstår er försvara! Jag själv har en underbar och fin palett av vänner från olika sociala bakgrunder och etniciteter. Det ger mig så otroligt mycket. All kultur, kunskap och intellektuell rikedom det finns att hämta. Om bara fler insåg det. Men man kanske bara inte kan för man inte har vistats i andra miljöer än sin egna. Jag är ju medveten om alla motargument. Kan skriva om dom en annan dag. Är ju ingen fundamentalist oki?  

Nu är min irritation borta. Fortsätter skrivandet imorn. This isn't over. Och den texten är ej utömmande för mina tankar eller åsikter. Men det vet min lilla Zebra som är den enda läsaren vi har just nu lol.

Puss,