Men hur kan man sakna en personen så mycket fastän man aldrig var kär i den? Fastän relationen till personen var halvdan och oseriös? Vill ju ändå ha honom fastän vi var så olika.

Alla hjärtans dag i morgon, begrav mig. Gärna nu.

Ett rop på hjälp.

Jag vill också känna mig älskad. Men det händer aldrig. Jag är helt ensam.

2 minuter kvar. Sen förändras det

Tisdag. 25 april. Slår igen duschdörren. Sätter på kranen och samtidigt som jag sätter på vattnet så börjar tårarna att rinna. Återblickar på de sakerna och personerna som fått mig att må som sämst. Inser hur människor i ens närhet kunnat agera, men istället förlöjligat en och situationer. Hur ens föräldrar och folk i ens närhet inte insett allvaret, trots rop på hjälp. Hur man försökt hålla masken och dolt allt. Panikångestattack.

Jag har blivit en så där hatisk person som inte tycker att ett ända par är söta. Eftersom att jag aldrig kommer få uppleva en relation. För vem vill ha mig. Jag kan inte sätta mig på en buss utan att den där smärta och ångesten börjar verka. Inga tårar, ingenting. Bara smärta och ångest. Tanken att vara ensam hela livet. För vem skulle vilja ha mig. Om man väl fått höra under hela ens livstid hur värdelös man är så tror man på det. Vad gör jag fel? Varför kan inte jag få hålla hand, kyssas eller få känna någon annans kropp tät emot min?

Jag är fan ångestens jävla mamma .

Jag orkar verkligen inte. Allt är för jobbigt.

Det gör så ont att leva med en stor jävla trasig hemlighet. Utan att någon vet. Att jag konstant ska behöva skydda hemligheten för att jag är för rädd för konsekvenserna skulle bli för stora. Att inte kunna leva ett normalt liv. Ingen, ingen förstår .

Jag är trött på att göra mitt allra bästa och att det aldrig ändå är tillräcklig bra. Kan lika gärna ge upp på ALLT.

Hur dum får jag vara som tror att han vill ha mig? Att tro att han faktiskt tänker på mig och är intresserad.