Digitala Fri- och Rättigheter

I tisdags hade vi äntligen terminspremiär för digitala fri- och rättigheterprogrammet med seminariet “FRA, NSA och Snowden - vad händer egentligen”.

Det har varit en tumultartad sommar med flera olika läckor om vartannat, det mesta med Edward Snowden som källa. Gång på gång har makthavare lovat att “nu har man minsann inte något mer att avslöja”, läckorna har visat det hade man visst, och sen är cirkusen igång igen.

Vår panel, bestående av Marcin de Kaminiski, Marcus Jerräng och Sam Sundberg, skulle reda ut begreppen och ge en överblick över läckorna som varit, var det lämnar oss nu, och vad som kan hända framöver. Eftersom att publiken innehöll flera väldigt pålästa personer så ägnade vi även stor vikt vid publikfrågor för att ta oss framåt i samtalet.

Så, vad pratade vi om?

Det första momentet av debatten täckte vad som avslöjats, framförallt att det nu kommit bekräftelser på den handel av övervakningsinformation som pågått, och som tidigare mest ryktats om, även om vi förra veckan lade ut ett klipp från 2008 som bekräftade detta. Annars påpekade panelen också att det är oerhört svårt att ge en tillräckligt bra bild av alla läckorna på grund av det helt enkelt är så oerhört mycket som har läckt. På en wikipediasida om säkerhetsläckor under 2013 finns redan över 100 separata punkter.

En annan viktig fråga var den journalistiska bevakningen av frågorna som tyvärr kan ha blivit sämre och mindre sammanhängande eftersom att det skedde under sommaren då det är många sommarjobbare och ersättare på redaktioner runt om i Sverige. Det kan ha gjort att man inte tillräckligt analyserat informationen och konsekvenserna av den.

Sam Sundberg berättade bland annat om att han valt att bojkotta Google, Facebook, Apple och Yahoo, inte mest för att skydda sin egen information utan snarare som en sorts politisk aktivism. Han resonerade att man kan acceptera att de får sälja vidare ens information för att sälja annonser eller liknande, men att de stora företagen ska kunna sälja information till staterna är inte något som bör accepteras av medborgare. Vägen framåt är inte en, utan människor bör fråga sig själva hur man och samhället bör hantera de här frågorna. Man kan till exempel engagera sig politiskt för att försöka förändra inriktningen, men samtidigt försöka hitta tekniska lösningar.

En av sommarens största löpande nyheter har varit avslöjandena om NSAs övervakning genom förre detta konsulten Edward Snowden. Med tanke på detta är ni säkerligen också tämligen trötta på spekulationer om vad som kommer, förnekelser från makthavare och en debatt som vissa varit engagerade i i många år redan.

Med anledning av detta anordnar FORES ett lunchseminarium den 24:e september i Stockholm med temat “FRA, NSA och Snowden - vad händer egentligen?”. Vi har en insatt och bra panel som ska diskutera vad som har avslöjats, var vi står nu och vad som kan tänkas hända framöver.

Panelen består av: - Marcus Jerräng som är nyhetschef på Computer Sweden,

- Linda Sundkvist som är journalist på Metro.

- Sam Sundberg som är frilansjournalist och författare,

- Marcin de Kaminski som är rättsociolog vid Lunds universitet samt,

Ur ett svenskt perspektiv så är avslöjandena om Sveriges roll i samarbetet extra intressanta, inte minst på grund av den hetska debatten 2008 i samband med omröstningen gällande FRA-lagen i riksdagen och de förhandlingar som gjordes och löften som gavs. Det har kanske inte varit någon direkt hemlighet att man har handlat med andra stater tidigare, det medgav Carl Bildt redan 2008. En särskillt intressant sak i klippet nedan är att några högt uppsatta personer i FRA säger att en av huvudmotiveringarna bakom lagen var att man skulle kunna sälja bättre information, men att man inte vågade säga detta 2008.

Tipstack Filip Struwe

Som Mark Klamberg påpekade med anledning av ovanstående klipp så verkar det som om debatten om FRA inte rört sig framåt sedan 2008 och Snowden har egentligen inte avslöjat något om Sverige som vi inte redan visste. Det som kanske är en nyhet är att vi får en bild av en verklighet som vi föreställt oss men aldrig helt fått bekräftat.

Ett mer oroväcknde avslöjande på senare tiden är den om NSAs ingrepp i kryptografisk teknik och i standarder som använts över hela världen. Kryptografi är teknik som möjliggör hemliga konversationer mellan olika individer. Likt gamla tiders kodskrivande så finns det nycklar som gör det möjligt för datorer att uttolka hur en text är krypterad. Idag är en majoritet av dessa nycklar slumpmässigt genererade och unika för en person, vanligtvis med en publik och en personlig nyckel. En som används för att automatiskt kryptera mailen från en avsändare till dig, och en för att låsa upp detsamma igen. I detta system har alltså NSA enligt de senaste läckorna bland annat fört in kryphål som gör att de kan dekryptera filerna utan vidare ansträngning.

Att förtroendet för att förtrolig kommunikation därmed förstörts är ett stort slag mot nätets infrastruktur. Det är nämligen inte bara mailklienter som använder krypton, så väl banker som andra samhälleliga institutioner har byggt renomé på att hålla information hemlig från utomstående snokande. Vad som nu händer återstår att se.

Per Strömbäck har länge varit en aktiv och offensiv debattör om upphovsrätt och angränsade frågor. Som mannen bakom Netopia driver han för en aktiv opinionsbildning för kulturskaparna, upphovsrättsinnehavarna och emot piratrörelsen.

I den nya Timbroskriften Drömmen om Alexandria tar Strömbäck ett steg tillbaka från sitt vanliga mer polemiska jag och levererar en resonerande genomgång av den “digitala distributionens dilemma”. Och, säkerligen till vissas förvåning, så lyckas Strömbäck tämligen väl med sitt mål. Boken ger en gedigen överblick över enormt många olika konfliktytor där de gamla modellerna för distribution hotas eller påverkas av digitaliseringen. Ibland som snabb orientering, ibland som ingående kapitel och genomgående resonemang. Det är en imponerande bedrift att ge en sådan pedagogisk beskrivning av komplicerade konflikter.

Men även om boken är läsvärd och till stora delar är mycket välskriven, så ser vi ändå ett par problem med boken och dess resonemang: Dels en missbedömning av marknadskrafter och marknadsförutsättningar. Men även en del ofullständiga resonemang och utelämnande/feltolkning av fakta.

Vi tar dem var för sig.

Marknaden

Den stora boven i dramat som Strömbäck målar upp är internetoperatörerna. De nya distributörerna av kulturen och informationen. Strömbäck menar att den illegala nedladdningen är en killer-app för ISP:er, något han till viss del har rätt i. På grund av detta menar Strömbäck att ISP:er, eller tjänsteleverantörer borde ha ett ansvar (moraliskt och juridiskt) för att hindra eller minska den illegala nedladdningen. Det kan handla om att förorda legala alternativ när man gör reklam om nedladdningshastigheter, eller att filtrera bort illegal nedladdning, eller att helt enkelt betala till upphovsrättsinnehavarna för den nedladdning ISP:er möjliggör.

Att reklam inte har helt fria ramar är inget nytt. Vi har till exempel viss reglering gällande reklam för alkohol och vi har krav på innehållsförteckningar av matprodukter. De andra förslagen är klart mer oroväckande. Båda kräver en kontroll av vad för innehåll varje paket består av på nätet, dvs, all information måste övervakas i någon mån. Det som är en del av en mediafil måste sedan bedömmas som antingen lagligt eller olagligt, med de metoder som finns tillgängliga (kanske man letar markörer i filen, eller så kollar man på ursprung).

Ur ett integritetsperspektiv är detta såklart mycket problematiskt (något Strömbäck erkänner i ett resonemang om bredbandsskatt). Att något eller någon, observerar och klassificerar vår kommunikation systematisk har i andra fall visat sig vara öppet för felanvändning och missbruk av personuppgifter. Det gör att upphovsrätt får en teknisk särställning på nätet som än så länge enbart är reserverad för riktigt grova brott, och kan leda till att de tekniska lösningarna missbrukas.

Vissa skulle idag peka på att lösningar på de ekonomiska problemen redan finns. Spotify är inte sällan det exemplet, trots att många också påpekar att ersättningsmodellerna lämnar mycket att önska där. Steam och Netflix har var för sig revolutionerat betalningsmodellerna för sina respektive branscher, underligt nog nämns de bara i förbigående i boken. Men även Kickstarter och IndieGoGo har visat möjligheten för crowdfundade initiala investeringar. Det är en modell som flera artister också har använt framgångsrikt, såväl Radiohead som Louis C.K om man ska nämna extrema exempel. Nya tjänster som Subbable och Patreon ger även möjlighet att prenumerera på enskilda skapares kreationer, med de förmåner som finns tillgängliga.

Strömbäck vänder sig emot lösningar med mikromecenater och crowdfunding. Ett huvudargument för detta verkar vara att artister inte ska behöva oroa sig för att behöva hitta investering före sina projekt utan i stället bör kunna fokusera på att skapa sitt material, och sedan ta betalt för det på etablerade sätt. Han härleder detta resonemang till att en av upplysningstidens stora förändringar var att kulturskapare inte längre behövde förlita sig på mecenater för sitt leverne, utan kunde då skapa fritt och oberoende, och sedan ta betalt för den klara kulturprodukten.

En tolkning av Strömbäck skulle kunna vara att han anser att artister inte kan lita på konsumenters stöd för en icke existerande produkt (och de krav som därmed kanske sätts) och  därmed borde fritt skapa det de vill, och ta betalt efteråt, med skivbolagen (eller filmbolag, eller förlag) som finansiell garant utan några sorters förbehåll på skapandeprocessen. Det är för många en idealistisk bild av vad distributionsbolagen gör, men det upphöjer också bolagen till de enda möjliga kuratorerna för ett kvalitativt skapande.

Det många av de ovan nämnda tjänsterna visar är att allmänheten vill betala för kultur. De vill betala direkt till artisterna, men fram till nu har det inte funnits möjlighet för dem att göra det. Visst, det är långt ifrån en majoritet som använder dessa systemen (borträknat Spotify och Steam kanske), men de visar på en lovvärd trend. Den läxa som upphovsrättsinnehavare bör ta med sig från dem är inte att detta är de enda modellerna, eller det i framtiden rådande, men snarare att det finns en vilja att skapa och använda nya betalningsmodeller för kultur inom små och avgränsade områden. Även om dessa nya modeller självklart inte kan lösa alla utmaningar genom ett alexander-hugg, men vi borde snarare fråga oss hur de kan främjas.

Strömbäck uppreperar flera gånger i boken att kulturskaparna inte kan vara ansvariga för att utveckla tekniska lösningar för distribution. Men oavsett det, så måste man väl erkänna att det ligger i deras intresse att de tekniska distributionslösningarna åtminstone kan fungera. Problemet som Spotify visar, och som man kunnat se med den sena etableringen av Netflix i Sverige är att avtalen mellan de tekniska företagen och rättighetsinnehavarna, och licensieringen dem emellan inte är så smidig som den borde vara för att möjliggöra nya tekniska lösningar och möjligheter för artisterna att få betalt. Varför den sista formuleringen där?

För att om man inte underlättar licensiering och förbättrar avtalen så kommer den illegala spridningen av sådant material att fortsätta. Filmindustrin är möjligen det område som påverkas av detta främst just nu. Tekniken bakom Spotify var utvecklad långt före att produkten släpptes, den stora utmaningen var snarare juridisk och förhandlingsteknisk. I boken saknar vi en diskussion hur man på olika sätt kan underlätta att nya tekniska lösningar och affärsmodeller.

Utelämnande och feltolkning av fakta.

Strömbäck är en av de mest pålästa och kunniga debattörerna på området, men missar trots detta flera saker som påverkar bilden av boken negativt. 

Några exempel:

- Det nämns att IPRED-lagen fick följden att den svenska internettrafiken föll med 40% över nästan en natt eftersom att den illegala nedladdningen sjönk. Trots att Strömbäck är väl medveten om att nedladdningen snabbt började öka igen och inom ett år var uppe i högre nivåer än före IPRED infördes.

- I en passage om att filtrera bort webbsidor som möjliggör illegal nedladdning påpekar Strömbäck att en kundenkät som PTS genomfört visar att 82% av svenskarna är positiva till filtrering av oönskade hemsidor. I undersökningen av PTS specificeras dock “oönskade hemsidor” till att vara sidor som innehåller virus eller genomför phishingförsök för att komma åt bankuppgifter m.m. Ingenting alls om fildelning.

- Han påpekar vid ett tillfälle att flera forskare visat att pirater är mer benägna att betala mer för musik än andra men Strömbäck diskvalificerar dessa forskningsresultat på grund av det “svär mot både (sic) intuition, empiri och logik” och senare även “vår magkänsla”. Att avfärda forskning med sin intuition, logik och magkänsla som bas skär i det akademiska hjärtat. Även om man är tveksam till resultatet bör forskning bemötas med relevant kritik och noggrant överläggande. Strömbäck hävdar i stället att det är ett fall av dålig kausalitet då personer som inte är intresserade av musik ändå inte betalar för den, något som är totalt irrelevant i den fakta och empiri som redovisas eftersom att de som inte är intresserade av musik inte syns i statistik om musikförsäljning. Han påpekar även att Daniel Johansson gjort en forskningsöversikt som skulle kunna motbevisa de tidigare nämnda forskningsresultatet, något som gärna hade kunnat få större utrymme i texten.

- Strömbäck säger också att skivbolagen tappade mycket pengar mellan 2002 och 2011, en halvering av intäkterna rättare sagt. Sidan efter säger han att argumenten om att innehållsproducenterna får skylla sig själva för att de inte varit delaktiga i den tekniska utvecklingen stämmer dåligt då det idag “finns otaliga musiktjänster med rikliga kataloger”. Det är sant, men att de finns idag hjälper inte att musikbranschen förlorade pengar tidigare. Spotify lanserades försiktigt 2006, iTunes Music Store kom till Sverige 2005. Båda behövde lång tid för att nå en tillräckligt stor publik. Idag fungerar de lösningarna. Men de har inte fungerat tidigare. Det kvarvarande skuldbeläggandet hjälper inte utvecklingen från dagens situation. 

Summering 

Boken är, trots ovanstående brister, troligen den bästa och mest lättillgängliga överblicken av den digitala distributionens dilemma som vi har läst. Strömbäck är mestadels balanserad och gör ärliga försök att representera debatten och diskrepansen mellan ställningstaganden. Tyvärr faller lite av balansen av ett långtgående engagemang i en passionerad debatt, något man inte utan stora svårigheter kan bortse ifrån.

Vi vill avsluta med att ställa några frågor till Per Strömbäck som vi tycker förtjänar att utvecklas.

1. Spotify uppvisar brister gällande kontrakt mellan artister och skivbolag, och den låga ersättningen till artisterna per spelad låt. Detta har belysts av båda sidor i debatten. Vad kan man göra för att göra en Spotifyliknande modell bättre för artisterna?

2. Strömbäck hävdar bestämt att skapare inte ska vara ansvariga för en teknisk utveckling av distributionen. Men de har ett intresse av att det ska fungera, för att kunna ta ut det de anser vara skälig ersättning för sina produkter. Ligger det inte i upphovsrättsinnehavares intresse att bland annat licensiering ska bli lättare för att underlätta nya tekniska lösningar och affärsmodeller? Och var ligger det politiska ansvaret kring detta?

3. Strömbäck ser skeptiskt på utvecklingen av mecenattjänster och crowdfunding som lösningen på problemen idag, och hävdar även att det vi tidigare betalat för är exklusiviteten men att den är svår att reproducera digitalt. Likväl bygger nästan samtliga mecenattjänster (Subbable, Patreon, Kickstarter, IndieGoGo) på en inbyggd exklusivitet för att öka betalningsviljan. De visar att mecenatsystem kan fungera för kreatörer, samt att exklusiviteten kan upprätthållas online. Varför inte främja detta som en del av lösningen?

Få kan ha undgått den senaste veckans avslöjande av the Guardian om NSA:s program PRISM som utför systematisk övervakning av amerikanska medborgares aktiviteter på internet. Ifrån att i främsta hand ha haft mandat att överse trafik från Detta är dock inte en diskussion som i första hand bör röra argumenten för eller emot övervakning, utan den primära frågan är istället under vilka premisser sekretessbelagda ämnen ska debatteras offentligt. 

Många har redan påpekat det självklara: utan information eller insyn i politiska processer finns ingen möjlighet för medborgare att påverka makthavare eller utkräva ansvar ifrån de folkvalda politikerna. Då står uppstår osäkerhet i systemet och utebliven legitimitet av makten. Detta är just vad som har skett i kongressen där de två ledamöter Ron Wyden och Mark Udall har försetts med ofrivilliga munkavlar och inte kunnat föra upp sin oro på ett diskussionsbord som är åtkomligt för väljarna. DN skriver i en läsvärd artikel att NSA:s övervakningssystem borde aldrig "ha underhållits det amerikanska folket".

Men nya mätningar visar att övervakningen ändå har ett övervägande stöd bland befolkningen. Och även i Sverige gick FRA-lagen, som ger godkänner samma typ av övervakning, igenom med majoritet för förslaget. Det som bör väcka oro är därför inte stödet för eller emot övervakning utan sättet på vilket dessa frågor debatteras.

Hur vanligt är detta då i Sverige kan man fråga sig? Det har även vi gjort och Difri-programmets medarbetare har därför under våren arbetat hektiskt med en studie om svenska myndigheters begärningar av användardata från tjänsteleverantörer på internet. Resultatet kommer i del presenteras vid ett seminarium i Almedalen. Vad vi dock kan avslöja är att det har varit väldigt svårt att få ut dessa uppgifter från myndigheterna. Som utrikeskorrespondenten Erik Jennische skriver i ett utmärkt blogginlägg går det inte längre att säga att offentlighetsprincipen säkrar tillgång till all information på ett lätt sätt. Här ligger svenska myndigheter långt efter sina Brasilianska kollegor.

I veckan arrangerade Fores ett seminarium om nätneutralitet - regleringen och funktionen av internet. Inbjudna att delta i panelen var Staffan Jonson, .SE, Helena Strömbäck, Näringsdepartementet och Rikard Linde, Fores. Seminariet var det första i projektet om nätneutralitet som vårt program drog igång under våren. Efter en inledande introduktion om begreppet nätneutralitet av Staffan Jonson presenterade Helena Strömbäck regeringens syn på dessa frågor. Diskussionen rörde främst frågor om hur regeringen ska reglera internet, utan att hindra innovation och om användarens förmåga att göra medvetna val. Läs mer om seminarier här.

Passande nog debatterades denna fråga även nere i det europeiska parlamentet samma dag i ett tal som kommissionens vice-president Neelie Kroes höll. Kroes menade att man inte hade för avsikt att överreglera internet. Man bör istället se till vilka åtgärder som passar marknaden. I samband med detta diskuterades även borttagning av roaming-avgifter inom unionen förra veckan. Läs mer på Kroes blogg. Om hon får rätt kommer förslaget att röstas igenom innan nästa val 2014. Även om nätneutralitet är betydligt mer komplicerat än att ta bort roaming-avgifter kan detta må hända ses som ett första steg på vägen.

Kroes menar att kommissionen måste visa att EU är relevant för dem genom att ta bort dessa kostnader. Och att fler och fler berörs av lagar som rör nätneutralitet står klart. I en rapport som Ericsson släppte i veckan, den s.k. Mobility report  visas det hur användningen av mobiltelefoner och det mobila nätet har ökat stadigt.

En betydande ökning av mobilabonnemang finns främst i Afrika, Kina och Asien (Australien inräknat). Idag har 89% av världens befolkning tillgång till mobiltjänster, det motsvarar drygt 6 miljarder människor. En allt större andel nya telefoner är smart phones vilket går i linje med att det mobila datanätet ökar där även de genomsnittliga datavolymerna blir allt större. 

Stiftelsen .SE har sedan mitten av 2011 genomfört regelbundna mätningar för att se om internetleverantörer på något sätt påverkar trafiken, dvs måttet av nätneutralitet. I förra veckan kom en ny rapport. Nätet är neutralt om det inte förekommer några blockeringar eller prioriteringar, men resultatet visar att det ofta är svårt att få en klar bild av denna verklighet eftersom endast leverantörerna kan tillgå vissa uppgifter. 

Sammanfattningsvis så känns det som att nätet för närvarande är hyfsat neutralt. Konsumentkraft och bra infrastruktur gör att leverantörerna inte vågar eller behöver prioritera eller blockera tjänster. Det finns undantag, givetvis. Men de är relativt få.

På de flesta ställen är trafikmönstret brusigt men det finns alltså även exempel på skillnaderna i trafiken som tyder på styrning (strypning). Frågan är då varför vissa bolag reglerar trafiken? Svaret är enligt .SE ekonomisk vinning. Vi är fler användare som vill komma åt Internet vid vissa tider av dygnet av andra (efter jobbet, 17-21). Istället för att behöva bygga ut dyr infrastruktur ändrar man helt enkelt lite på flödet i kablarna för att inte överbelasta systemet. Nätet är än så länge inte konstruerat för att alla användare ska komma åt det de vill samtidigt, givet de tekniska och ekonomiska förutsättningarna.

Detta ämne bör självfallet diskuteras mera och Fores bjuder därför in till seminarium den 4/6 kl 11:30-12:30 om Internets funktion och reglering. Anmälan görs här.

I veckan installerades Lawrence Lessig, mannen bakom Creative Commons och professor i juridik vid Harvard, som hedersprofessor vid Lunds Universitet. Under sitt besök i universitetsstaden deltog Lessig i en paneldiskussion om korruption och aktivismen som ett redskap att bekämpa den. De andra deltagarna var Carl Rudbeck, liberal debattör, Tannie Nyboe, miljöaktivist och Jan Teorell forskare i politik och demokrati och moderator Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan.

En stor del av debatten handlade om korruptionens olika ansikten. Det som många av oss idag ser som korruption, exempelvis mutor, är i länder som USA och Sverige ett relativt begränsat problem. Lessig menar istället att det som orsakar mest skada är den moderna formen av korruption, institutional corruption. 

If you look in the relatively nearer historical perspective, the harm done by the traditional corruption is small compared to the modern corruption. It is the modern corruption that created the financial crises in 2008.

Grunden för denna typ av korruption ligger i systemets utformningen där de folkliga representanterna till stor del är beroende av finansiering för att 1) kunna bli invalde i senaten och huset, 2) sedan kunna bli omvalda. Det innebär som Lessig uttrycker det, att representanterna börjar leta efter finansiärer från sin första arbetsdag i kongressen. Därför ligger inte makten hos folket, som konstitutionens stiftare från början avsåg, utan hos de som har de finansiella resurserna att påverka makthavare.

Debatten om medborgarinflytande togs denna vecka upp även med anledning av EU:s nya dataskyddslag. SvD uppmärksammar i en artikel hur företagen varit ovanligt aktiva i denna diskussion, medan användarnas röster förblir tysta. Det tycker Jérémie Zimmerman, talesperson för opinionsbildaren La Quadrature du net, kan upplevas som ett stort problem.

Att låta Facebook och Yahoo diktera hur vi ska reglera nätet är som att låta bankindustrin bestämma nästa bankreglering

För att se vad de europeiska invånarna har för åsikter tittade vi därför igenom en av Eurobarometers undersökningar om medborgarnas beteende och hållning mot hantering av personuppgifter, dataskydd och integritet. Där framkommer det att

74% of the Europeans see disclosing personal information as an increasing part of modern life.

Social networking and sharing sites users are more likely to disclose their name (79%), photo (51%) and nationality (47%)

The most important reason for disclosure is to access an online service, for both social networking and sharing site users (61%) and online shoppers (79%).

Just over a quarter of social network users (26%) and even fewer online shoppers (18%) feel in complete control.

Stockholm Internet Forum arrangerades i veckan andra året i rad av stiftelsen .SE, UD och Sida. Carl Bildt höll öppningstalet och talade där om den historiska utvecklingen. Idag får allt fler tillgång till internet och en så kallad hyper-interconnectedness har skapats. Bildt delade ut kritik till de regimer som försvårar medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter på nätet och inte stödjer som Bildt uttrycker det "our fight for freedom on the net". Trots de problem med säkerhet som idag livligt diskuteras får det aldrig användas som en anledning till att begränsa människors frihet på nätet.

Det är tyvärr en utveckling som pågår på många ställen. I Bildts tal ett nämndes Ryssland som exempel. Där har det precis stiftats en lag som ger staten rätt att blockera sidor på nätet utan varken juridisk grund eller transparens. Detta är fel väg att gå - säger utrikesministern. Tyvärr verkar det vara just den Ryssland har valt. I veckan meddelade Open Government Partnership, att Ryssland har dragit tillbaka sin ansökan om medlemskap. Organisationen (tidigare skrivet om här) fick med sig Ryssland under förhandlingar i Brasilien. Landet hade tydligen önskat sig bättre och snabbare ekonomiska vinster genom medlemskapet, något som OPG inte säger sig kunna säkra. Det är istället genom aktivt deltagande som länderna i OPG ska locka till sin investeringar genom att uppvisa en stabil inhemsk situation. Transparens går hand i hand med innovation och tillväxt, något som Carl Bildt påpekade i sitt tal på Stockholm Internet Forum. Detta verkar dock inte vara en förekommande tanke i Ryssland. Financial Times uppmärksammade i veckan en skandal i landets eget Silicon Valley, Skolkovo. Stora summor har försvunnit från den statliga fond projektet har tilldelats för att hjälpa nya företag. Man har dessutom haft svårt att locka till sig det livsviktiga utländska kapitalet som behövs för att få igång produktiviteten. Kanske mer transparens skulle få fler företag att våga investera i ryska företagare. 

I veckan deltog Difri-programmet på konferensen Cities and Green Growth-Urban Evolution, med anledning av OECD:s studie av grön tillväxt i Stockholm. Den centrala frågan rörde hur storstäder ska kunna ha en hållbar utveckling i kombination med ekonomisk utveckling. Till panelen hade man bjudit in företrädare från andra städer som har satsat på en hållbar utveckling däribland Chicago och Kitakyushu. Mer än hälften av världens befolkning bor numera i städer, eller områden kring städer och det finns därför en hög intensitet av kunskap och tjänster i dessa områden. Städer är en "talent pool" framhöll en av dagens många panelister Howard Learner, President and Executive Director, Chicago Environmental Law & Policy City of Chicago. Det bildas kluster av innovation och talanger vilket är en enorm resurs. 

TeliaSonera bjöd i veckan in till en intressant paneldiskussion med Amirzai Sangin, IT och kommunikationsminister i Afghanistan dit representanter från svenskt näringsliv och intresseorganisationer var inbjudna. Vi var där för att höra honom tala om utvecklingen av telekommunikationen i landet under den nya regeringen. Sangin har utan tvekan en spännande levnadshistoria att dela med sig av, från uppväxten i Afghanistan under kommunistmakten till studier i England och slutligen flykten till Sverige, där han arbetade för Telia under drygt 20 år. I diskussionen ledd av Willy Silberstein, deltog även Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör på SIDA för att ge en bild av Sveriges delaktighet i utvecklingen. 

Idag har ungefär två tredjedelar av den afghanska befolkningen tillgång till mobiltelefoni och marknaden för internet växer snabbt. Sangin lyfte entusiastiskt upp exempel om hur teknologin har en viktig roll i demokratiseringsprocessen. Petri Gornitzska tog även upp de problem som finns, speciellt för utländska näringslivsaktörer att etablera sig i landet. Korruptionen är vida utspridd, liksom analfabetismen och den svåra situationen för kvinnor i samhället.

Sangins förhoppning är att afghanska medborgare inom 10 år ska ha allt som svenska invånare har idag. Hur en sådan framtid ska realiseras finns det definitivt rum för fler panelsamtal att diskutera.

David Eaves på Techpresident skrev i veckan om organisationen STRIPE (Strengthening the Right to Information for People and the Environment) krav på öppna data för att följa miljöförändringar. Så här följer de första tre paragraferna i dokumentet:

1. FOI (freedom of information) laws assist in ensuring access to environmental information by people and communities. However, information on air and water quality and pollutants released into the environment needs to be released proactively, in formats that are easily understandable by the public, without a request.

2. Government needs to adopt legal requirements for the collection and production of environmental information.

3. Laws that guarantee a specific right of access to environmental information without a request

För att öppna datas spridning ska bli effektfull krävs att det finns förespråkare inom olika branscher och miljöaktivisternas nya engagemang för data är ett bra exempel på det. Det mest intressanta i artikeln är dock dess jämförelse mellan offentlighetsprincipen och öppna data. Medan den förstnämnda är beroende av vilka dokument som redan finns, är den andra istället exempel på en systematisk förändring där stater uppmanas föra en regelbunden publicering av information. En annan viktig aspekt är självfallet även att offentlighetsprincipen kräver en aktiv handling av invånaren att kräva ut informationen, medan öppna data publiceras per automatik. Därför krävs en omställning av systemet i sig, inte publiceringen av enstaka dokument.

I Storbritannien kan man se exempel på detta i diskussionerna kring en gemensam standard för rapportering av utsläpp. De största företagen som är listade på London-börsen ska kommer från och med 2016 tvingas publicera dessa uppgifter. Det är ett viktigt steg i att sammanföra just de två aspekterna som lyftes upp i Eaves artikel: att sammanlänka öppna data med olika områden och statens roll som initiativtagare i processen att tillgängliggöra mer data.

Youtube kommer inom de närmaste veckorna att lansera en betaltjänst för sina användare. Men frågan är hur detta kommer att mottas på en sida som är byggd på idén om att alla kan ladda upp material fritt tillgängligt, utan kostnad. Enligt the Verge kommer varje kanal att kosta runt 1.99 dollar (i svenska pengar ca 15 kr). Betyder detta att Youtube också kan räknas till de företag som satsar på betal-tv på internet? Eller kommer användarna endast nu få betala för sådant som tidigare varit gratis? Kommer de utvalda kanalerna att kunna matcha den kvalité som andra internet-tv bolag har (Netflix, HBO som dock också utsatts för kritik). För ett av de stora problemen med Youtube är väl just att hitta kvalitet bland det enorma utbudet.

Den första försöksmodellen gäller endast för en liten del av Youtubes material och reklam kommer fortfarande att vara grundkällan till inkomsterna. För de producenter som lägger upp videor av mer avancerad produktion skapas därmed ytterligare en källa till inkomst, om man har följare som är villiga att betala för att se innehållet.

I en verkställande order den 9 maj tar president Obama hårdare tag för att göra data från den offentliga förvaltningen ännu mer öppen.

"To promote continued job growth...information resources shall open and machine readable."

Detta innebär att presidenten nu har beordrat Director of the Office of Management and Budget (budget- och förvaltningsbyrån) tillsammans med Chief Information Officer (informationsenheten), Chief Technology Officer (teknikenheten), samt Administrator of the Office of Information and Regulatory Affairs (avdelning under budget- och förvaltningsbyrån) ska ta fram en policyplan för öppna data. Enligt ett PM publicerat med anledning av denna order, kommer att kräva att myndigheter förenklar utnyttjande av informationen från offentlig förvaltning nedströms i enighet med vad citatet ovan föreskriver. 

Och de har täta tidsramar för arbetet med olika deadline för publicering av riktlinjer samt att inom 180 dagar efter policyns initierande rapportera hur långt man har kommit i processen. USA:s president sätter press på sina myndigheter för att få se hur de tar sig an arbetet med att tillgängliggöra data. Här ger Vita huset en kortare, informativ presentation av förslaget. Liknande samordning saknas fortfarande i Sverige och som vi tidigare nämnt på Difri-bloggen kommer den enhet, E-delegationen, som har haft ansvar för PSI-frågor att läggas ned 2014. Vad är den svenska regeringens plan för fortsatt arbete med öppna data?

The Economist försöker i en artikel ge en överblick om vem som egentligen styr Wikipedia, ett projekt som bygger på fritt och spritt redigerande av sidans innehåll. Totalt finns idag ca. 1400 redigerare som kontrollerar nya och redan existerande inlägg. Trots att den största skepsisen mot Wikipedia bygger på principen om att vem som helst kan skriva och redigera information på sidan, är det egentliga hotet (enligt the Economist) snarare att så få har absolut makt över innehållet.

Fokus i upphovsrättsdebatten har länge legat på fildelning men i takt med att hårdare lagstiftning har införst har istället streaming blivit vanligare i Sverige.  I en intressant och insiktsfull artikel skriver Tobias Brandel om streamingens laglighet. Den upphovsrättsliga lagstiftningen klassar i nuläget inte streaming som en illegal handling även om det finns osäkerhet i tolkningen. Vidare är det svårt att identifiera de som distribuerar de upphovsrättsskyddade materialet. Servrarna som lagrar filerna (som sedan streamas ned tillfälligt till persondatorer) är ofta belägna i andra länder och ägarna vill hålla sig anonyma. Så vem ska då ansvara för att förhindra dessa intrång? Detta är en fråga som vi, likt Brandel, vill väcka större diskussion kring.  

En rapport om intressenters uppfattning om illegal fildelning från Europeiska kommissionen visar att rättighetsinnehavare vill att webbleverantörer ska genomföra åtgärder mot dem intrång som begås via deras nätverk. Webbleverantörerna vill dock i sin tur inte alls blanda sig i konflikten. Man är även oense om lösningen till problemen. Brandels krönika omtalar de allt mer förekommande lagliga alternativen till både fildelning och streaming. Rapporten visar att medan marknaden uppmuntras av upphovsrättsinnehavarna tror webbleverantörerna inte att den är tillräckligt effektiv. Så vem ska lösa problemet? Är det rättighetsinnehavarna, webleverantörerna eller ligger kanske svaret hos kunderna själva? Även om streaming är lagligt, så vill Brandel understryka att det inte på något sätt är moraliskt giltigt. Det verkar alltså som att det är till kundernas samvete vi måste lita om det ska ske någon större förändring av marknaden.  

I veckan väcktes åter debatten om myndigheters befogenheter att ta del av informationen som samlas och går via webleverantörers nät. En ny lag håller på att skrivas i USA som innebär att dessa företag måste böta om man inte går med på juridiska fullmakter som ger myndigheter rätt att avlyssna deras användares konversationer. Denna lag skulle tvinga företagen att “enable law enforcement officials to intercept online communications as they occur, according to current and former U.S. officials familiar with the effort.”

Diskussionen tar sitt ursprung i förutsättningarna att förhindra terrorhot och annan brottslighet med nya tekniska metoder. Självfallet finns det två sidor av myntet och förslaget väntas väcka motstånd. Låt oss exempelvis ta en snabb titt på vad läsarna av Washington Post artikel i ämnet tyckte:

                          Obamas administration har heller inte skrivit under förslaget även om detta är ett av deras mest prioriterade lagstiftningsområden under året, enligt en tjänsteman. Förra veckan skrev vi om Ny Tekniks avslöjande om FRA och den nya övervakningssystemet. Det är på många sätt oroande att denna nya trend av övervakning och intrång har satts igång utan debatt eller stöd ifrån medborgarna. Läsarna av WP:s artikel visar ett tydligt ställningstagande mot, frågan är vad de svenska väljarna har för åsikt?

Som ett svar till många webbföretags ansträngningar att redovisa för hur ofta de lämnar ut användarinformation till myndigheter, kom i veckan Electronic Frontier Foundation (EFF) med en egen rapport som undersöker webbföretagens integritets policy. Den är tänkt att ge dessa företag ytterligare incentament att själva publicera informationen.

I veckan meddelades det att Stina Honkamaa hoppar av efter 5 år som VD för Googles verksamhet i Sverige. Honkamaa har varit med sedan Google startade det svenska kontoret och har utvecklat verksamheten framgångsrikt under dessa år. Nu ska hon tillsammans med Malte Andreasson, Jan Zachrisson och Oscar Höglund bygga “framtidens mediabolag” inom Bonnier Growth Media. Affärsidé går ut på att hjälpa Youtube-användare att tjäna pengar på sina klipp. 

Det ska bli spännande att se vem som nu blir hennes ersättare och hur denna person ska ta tag i ledarfacklan. Därmed tackar vi av med att lyfta upp en särskild merit från hennes tid på företaget som har visat sig ha stor inverkan på öppenhet och delaktighet i politiken: det svenskutvecklade Google Hangouts. 

Att Vita huset lät Barack Obama svara på frågor från fem utvalda medborgare under valkampanjen 2012 är ett exempel på hur politiker lättare kan nå ut till sina potentiella väljare. Förhoppningsvis tar nu fler politiker efter. Kan vi se exempel redan nu från svenskt håll? Se videon här.

  Denna vecka kommer flera av medlemsländerna i Open Government Partnership att presentera sina “action plans” på framtida agerande för transparens, öppenhet, deltagande och ansvarsutkrävande. 

           Organisationen är ett multilateralt initiativ i syfte att säkra staters arbete världen över för dessa frågor. Sverige gick med redan 2011 med fokus på utmaningen om “More Effectively Managing Public Resources” och har där främst lagt vikt vid arbetet med OpenAid. De nya länderna som ska presentera sina planer är Argentina, Costa Rica, Finland, Ungern, Panama, Trinidad och Tobago, Ghana och Liberia. Under de närmsta månaderna kommer dessa dokument att utvärderas av OGP:s expert panel. 

Nyheten presenterades på ett OGP event i London där även Tim Berners-Lee hade en presentation om en ny studie som hans stiftelse, World Wide Web Foundation, ska leda. Den kommer att undersöka ett ämne vi tog upp i förra veckan här på Difri-bloggen om hur öppna data kan användas till att hantera sociala utmaningar i utvecklingsländer. Resultaten förväntas presenteras under 2014.

FRA bygger ett nytt dataintrångssystem (TDV) i syfte att avslöja attacker mot statliga myndigheter avslöjade i veckan tidningen Ny Teknik. Detta innebär dock, tvärtemot vad som tidigare sagts, att de nu kommer att ha möjlighet att läsa privatpersoners email och annan korrespondens med myndigheter. Haken är dock, som Susanna Baltscheffsky på Ny Teknik lyfter fram, att allmänheten har rätt att begära ut offentliga handlingar utan att få sin identitet avslöjad. Det har även framkommit att ordförande i försvarsunderrättelsedomstolen, Runar Viksten, varken kände till den nya tekniken eller att analytiker läser medborgares och tjänstemäns meddelande när systemet larmar om intrång.

En poäng som vi tycker är viktig att lyfta, likt Anne-Marie Eklund-Löwinder på .SE stiftelsen, är att vad man kan göra inte alltid är det samma som vad man bör göra. 

"Att FRA:s nya system är ett missbruk och en ändamålsglidning är enligt min uppfattning uppenbart, samtidigt som det inte är ställt utom rimligt tvivel att åtgärden har en klar och tydlig nytta.”

Problembilden hos deltagarna på Geodatasekretariatets PSI-workshop var samstämmig. Lagstiftningen är otydlig och svårtolkad på många punkter och framförallt gällande avgifter.

Enligt lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen, även kallad PSI-lagen får "de samlade intäkterna från avgifter för handlingar som myndigheten tillhandahåller inte överstiga de totala kostnaderna för insamling, framställning, reproduktion och spridning av handlingarna, inklusive en rimlig avkastning på investeringar." Den pågående utredningen av lagen lägger särskild vikt vid frågan om avgifter och ska "se över myndigheters bemyndiganden om uttag av avgifter för tillhandahållande och vidareutnyttjande av information i syfte att öka tydligheten". Under presentationen visade Gustaf Johnssén, Socialdepartementet, att avgifter antingen ska tas ut enligt en "marginalkostnads"-baserad modell eller enligt en som är fullkostnadstäckande. Trots att den förstnämnda är tänkt att vara regel är idag den senare standard när myndigheter tar ut avgifter för denna typ av information. 

Geodatasekretariatets träff visade att det råder stor förvirring bland myndigheter om vad som menas med "marginalkostnad". Nu efterfrågas därför tydligare beskrivningar som ett förslag till utredningen. Input från deltagarna samlades in av utredningens ordförande, Göran Gräslund, som kommer att presentera de slutgiltiga förslagen på förtydligande av lagen den 13 juni.

Uppdatering: I det reviderade PSI-direktivet anges att avgifter ska sättas efter marginalkostnadsregeln och att denna kan beskrivas som "marginal costs of reproduction, provision and dissemination" - direktöversatt reproduktion, tillhandahållande och spridning. För digitalt material skulle det innebära väldig låga kostnader, om än inga alls. (Källa: OKFN) Frågan vi då ställer oss är dock hur myndigheterna ska kunna täcka kostnader för underhålla och införskaffande av datan?

Vi besökte även ett annat evenemang i ämnet förra veckan då Vinnova anordnade ytterligare ett Forum öppna data. Denna gång hade man med en presentation av The Open Knowledge Foundation (OKFN) och deras arbete med EU:s, Storbritanniens och USA:s dataplattformar i formatet CKAN. Bland deltagarna fanns även Riksdagen och SVT pejl. En av de mest intressanta punkterna var dock kanske sammanfattningen av senaste nytt från E-delegationen där de nämnde att de nu påbörjar sina sista 1,5 år av verksamheten. E-delegationen är en kommittée under Näringsdepartementet som har till uppgift att driva på e-utvecklingen i den offentliga sektorn. I ett kommittéedirekt är uppdragsperioden utsatt till 2009-2014. 

Kommittéen är ansvariga för att:

att ta initiativ till och koordinera förstudier och projekt som leder till förvaltningsgemensamma tjänster som utgår från privatpersoners och företags behov,

att koordinera andra strategiska projekt, det vill säga identifiera gemensamma beröringspunkter för att undvika dubbelarbete, bidra till erfarenhetsutbyte och sprida goda exempel,

interoperabilitet, dvs hur myndigheters olika datasystem ska kunna fungera tillsammans och kommunicera med varandra,

att ta fram vägledningar och riktlinjer (sociala medier,webbutveckling (fd 24-timmars vägledningen), nyttorealisering, offentlig information (PSI), verksamhetsplanering, kanalstrategi,behovsdriven utveckling m.m.),

att följa upp utvecklingen av myndigheternas arbete med e-förvaltning.

Efter ett uppehåll här kommer vi åter börja uppdatera Fores Difri-blogg mer kontinuerligt. Här tänker vi dela med oss av nyheter som rör programmets huvudområden: upphovsrätt, integritet och internet governance och de aktuella projekt vi för tillfället jobbar med.

Microsoft meddelade nyligen att man ska börja publicera en transparensrapport varje halvår på de förfrågningar om information man får ifrån juridiska instanser. De ställer sig alltså till gruppen av webbleverantörer som följer efter Google i att redogöra för hur ofta man blir kontaktad av myndigheter världen över som kräver att få användarinformation utlämnad. Dessa rapporter är viktiga i syfte att redogöra för denna typ av informationssökning. 

I USA har det dock under veckan uppdagats att myndigheter ibland söker igenom information från emailkonton utan juridisk fullmakt. The American Civil Liberties Union (ACLU) släppte i förra veckan dokument från Internal Revenue Service, den amerikanska motsvarigheten till Skatteverket, där de hävdar att de inte alltid behöver en fullmakt för att ta ut information. Electronic Comminucations Privacy Act (ECPA) som fastslår att statstjänstemän kan kräva ut information utan fullmakt från en domare av email som har blivit öppnade eller är äldre än 180 dagar. Intressegrupper ifrågasätter dock om detta går i linje med Fourth Amendment i den amerikanska författningen som ska ge ett högre integritetsskydd. Nu kommer förslag från båda kamrarna om en ändring i ECPA.

Idag lanserar vi antologin Integritet i en digital värld, läs mer om boken här.