Tankarna utan luft

Varför är det här med sorg och ledsenhet så laddat? Varför kan man inte bara få vara lite ledsen emellanåt och att det är helt okej? Kan man inte bara få känna sig liten och nedstämd utan att hela världen ska hitta en anledning eller ett botemedel. Ibland behöver man bara bli tröstad, utan ifrågasättande. En varm, hård kram utan frågor och förväntningar. Ibland behöver det bara komma ut.

Varför är det så jävla svårt att släppa taget?

Hur kunde jag tycka att han hade det finaste av hjärtan när han aldrig gjorde någonting för mig. Han såg mig inte, hörde mig inte och visade mig inte någon som helst uppskattning. Ändå var det så svårt att släppa taget.

Frågan är hur jag kunde tycka att han gav så mycket när han egentligen inte gav mig någonting alls.

Jag är trött på att ”sitta ner i båten” trött på att ”tänka efter” trött på att bara svälja skiten och agera som om allt är fine. För det är det inte. Det är så långt ifrån fine det kan bli. Jag känner mig så jävla underskattad. Tar skit på skit på skit och vaknar varje morgon med en förhoppning om att det ska bli bättre. Men icke. Jag behöver ingen som räddar mig, som skyddar mig från skiten. Det enda jag eftersträvar är lite jävla respekt och kanske ett tack, eller bra jobbat någon jävla gång. Jag sliter sönder mig dag in och dag ut och vad fan är tacken?? Det kan man undra.

Jag vet inte hur länge jag orkar se hans ansikte till. Jag vet inte hur länge jag orkar dela korridorer med en sådan fullkomlig idiot. Så genomskinlig och så falsk. Som ett barn fast helt vuxen. Jag kan inte hantera det där belåtna flinet när han, precis som alltid får sin vilja igenom. Jag kan inte hantera de irriterade ögonen som betyder att han minsann tycker att han är den enda som arbetar. De där barnsliga, irriterande skämten som inte ens skulle vara roliga om de gjordes av barn bränner inom mig. Det gör så ont, för jag vet att jag aldrig kan vinna. Jag kan bara skydda mig själv, men aldrig slå tillbaka. Jag förbannar mig själv för att jag aldrig lärt mig att bli arg, för att tårarna börjar rinna så fort ilskan smyger sig på. De ser mig som svag och jag vet det. De utnyttjar det till fullo och det gör ont. Jag känner mig förnedrad, kränkt och så fucking jävla nedtryckt. För mina ord spelar ingen roll, mina handlingar kan aldrig ändra någonting. Minsta snedsteg och ”vad var det jag sa” lyser i hela hans ansikte. Inte ens när det är uppenbart att jag gjort rätt och han fel kan jag vinna. ”Men du måste förstå att han har inte så bra kvinnosyn” är ursäkten man får höra. Men vad är det för jävla ursäkt än sen? Jag vet inte hur länge till jag orkar möta åsynen av honom, hur länge jag ens orkar höra hans namn. Han har gjort mig så liten så många gånger. Om han bara visste, men jag tror han vet. Jag tror han vet precis.

Det är den där omättliga känslan av att vilja göra allt perfekt som tär på mig. När ska jag inse att jag inte är perfekt, och att det är helt okej. Jag vet inte. Jag vill städa, tvätta, diska, fixa mat och tända ljus. Allt ska vara klart när han kommer hem. Maten ska varken stå på spisen eller framme och kallna. Den ska vara precis klar, precis när han kliver in genom dörren. Det går inte. Allt ska vara diskat och ljusen tända. Allt ska hända i samma sekund. Men det kommer aldrig ske och jag vet det så väl. Det är bara så helvetes jobbigt att inse det. Vet inte om jag någonsin kommer göra det. Jag vill ju vara den bästa, den bästa han någonsin haft.

Olivias röst ekar i huvudet på mig ”ursäkta dig”, det är bland det bästa jag hört.

Skulle göra typ vad som helst för att ha någon där som förstår. Någon som känner samma och som kan relatera.

Finns det någon där ute som fattar?

Jag är i sånt fruktansvärt stort behov av en vän. En sånär som man bara kan gå och ta en fika med ibland. Prata om allt. En som man bara kan få vara sig själv med för en stund, någon som man inte lever med men som ändå alltid finns där. Någon att bry sig lite extra om. Jag önskar att där fanns någon som var som jag. Som gillade samma saker. Någon som sökte samma sak som mig. För jag vet att jag skulle vara en bra vän, om jag någonsin fick chansen.

Trots att jag träffat mitt livs kärlek och lever precis det liv som jag vill leva så mår jag också piss ibland. Ibland känns det bara som att man inte har någon som helst att prata med. Inte en enda som förstår.

Man får inte ge upp. Det är ett svek mot dig själv.