Alexander Valdeau

The clouds ushered the sun goodbye,

Forsaking what fleeting warmth was left.

In its exile, the living can’t but cry,

Asking “is this your test?”.

“But there is hope dwelling yet”,

I said with unflinching fortitude.

With vigor, I promised not to fret,

Awaiting the girl, to which I allude.

I gazed upon her sillhouette,

studying each part with care.

Stopping, not to forget,

her eloquent amber hair.

In my dreams I knew,

it was all but a question of time,

‘til warmth again filled my view,

it was You, the heavenly sublime.

Under en oskyldig sommarkväll sent i Juli tar följande dialog plats i mänsklighetens tiderum:

“Vad du står å ler för dig själv då!” sa hon med ett leende på läpparna. Han stog lutandes mot räcket och blickade ut över vattnet samtidigt som han blygsamt läppjade på ett glas vin. Han hade solglasögon och en blå linneskjorta på sig. Hans lediga kroppsspråk utstrålade ett anspråkslöst varande.

“Ja kära du, nu när jag blickar ut så här över det marinblåa vattnet med den gassande solen slog det mig att jag känner mig så oerhört lycklig just i denna stund. Kanske är det vinet, kanske är det solen, kanske är det du. Det är lite klurigt att beskriva, det här med känslor och så.” Han kände sig lite generad, ärligt talat visste han inte riktigt vad han ville förmedla. Det här med att vara glad har alltid varit främmande för honom. Men sedan han lärt känna henne så har en sovande del av hans hjärna väckts till liv. Hon kollade på honom med stora ögon samtidigt som hon höll tillbaks ett lite för dramatiskt leende. 

“Haha men du! Du har ju alltid ett sätt att beskriva världens alla konstigheter, kan du inte göra ett försök att beskriva vad det är du känner?” sa hon överdrivet förväntansfullt. Hon visste att han älskar att få frågor som tvingar honom att verkligen rannsaka vartenda vrå i hans varande.

“Ärligt talat så har jag inte riktigt tänkt på det försän nu. Men lite så här, …” fortsatte han. Han vände sig mot henne, talade animerat med klar röst. “... jag vill att du sluter dina ögon och drömmer dig bort till en sommar i Spanien. Jag vet att det är löjligt, men ha tålamod!” Hon fnissade. “Du sitter på en uteservering med en ljusrostad kaffe framför dig, det är precis efter lunch.” Han vände sig ut mot vattnet igen. Hon kunde inte hjälpa att smygkika på honom när han beskrev orsaken till hans anspråkslösa leende. Han forsatte: “Solen, som skyms av byggnaderna framför dig, ska precis göra entré. Du tänker inte så mycket på det, du hör folksorlet runt dig. Precis när du förnämnt surplar i dig en skvätt kaffe tittar solen fram, som om den enbart var där för att hälsa på just dig. Den fullständigt smeker din hud, du blir bländad och sluter dina ögon. Allt liv runtomkring dig fastnar i tiden. Din sinnesstämning förändras dramatiskt, du tror att solstrålarna är doppade i opium. Mitt i ruset slår det dig. Just i den stunden har du blivit fullständigt förälskad i nuet. Framtiden och dåtiden slutar existera och du finns bara för dig själv. Helt plötsligt förstår du att du för första gången lyssnar på glädjens symfoni, att du smakar på lyckans honung, och att du nosar på fröjdens lilja. Min kära flicka, det verkar som att du är solen i mitt liv."

I've forgotten what excitement feels like. Like a child learning how to walk, I must teach my self to live. I think too much, and share too little. For too long have I been suffering in this mirage of endless lies."

“You asked for my opinion and I am no stranger to honesty. You’re a fool. You complain and remain sceptical to love yet this is what surrounds you. What you fail to realize is what lies plain as day infront of you. It has been yours for the takening. Yet you dismissed it like a foul apple. I cannot help but to distrust your intentions. No, you’re not broken. For you have not lived through the agony which encompasses love. I am your biggest mistake you have yet to realize. I sympathise with the day this becomes your reality. Today I stand ambivalent, and as my passion and fervor slowly evaporates into nothing I fear your window of opportunity is closing. 

And so I am the jester still. For through my gullibility I remain present in the void which I should have left long ago. I remain the romantic, the dreamer, the hopelessly agonised poet. I fear my time is far overdue and it is time I move a long, time pays no heed to the foolhardy. It is time I beseech the one which has been suffused with clarity and may daringly reach for the love they deserve.”

Two wonderful quotes from the book by John Green

“...the problem is not suffering itself or oblivion itself but the depraved meaninglessness of these things, the absolutely inhuman nihilism of suffering.”

“As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.“

A wise man once said - “Be it thee, in the present, thou shalt claimeth the very fervor of the world spirit”. It would seem the modern man has become frightened of the preposterous maniacal thoughts conceived by our very own mind. We let distractions numb us with indifference as to combat the overwhelming convergence of intruding notions. Precariously we attempt to blunt our minds, but at the cost of our amity. It saddens me how we have come to this. No man is truly present anymore. As the artificial flickering and buzzing shackles us to otherworldly realms, we let our present physical manifestation an empty carcass, only to be displayed in the dismal light of the forlorn. It would seem we sacrifice everything for the pernicious distractions we willfully bestow upon ourselves, and with it, our freedom in the present. I beseech an era of substance, where distractions and notions vain are but a memory faint, and where the true spirit of our souls may finally materialize into the wonderful thing we call meaning. Alas, perhaps I am the destined solitaire, cursed forlorn in the present where nothing and everything resides.

“How have you been?”

“Good, thank you for asking. I’d imagine this day would never come. You know, I’ve been dreaming of this, the day you’d decide not to ignore my existence. From my point of view, I’d be happy to seize contact on the basis of this. I just needed you to acknowledge I mattered, just a tiny bit, no matter how small.”

“It has been hard, you know. Things didn’t turn out as expected“

“That’s okay. It’s just that I’ve been looking for closure. I just don’t understand why you’ve been perpetually ignoring me. It would seem the aftermath of our separation has been the most traumatic experience of my life, not owing to the breakup but your behavior afterward. I just don’t see why you completely deny my attempts at reconciliation. Does it give you such pleasure that you willfully subject my mind to endless torment?“

“I don’t know why. Perhaps it is out of cowardice I choose this. It’s easier to ignore the problem at hand rather than confronting it. I know you loved me, but it made it so much harder to reestablish something genuine. I did a mistake, and I regret trapping you in this endless maze.“