Sagan om wheevil

Så - äntligen dags med ny information. Hur mår bisexuella personer? Varför mår de som de gör? 

Bland de tidigare inlägg jag skrivit om bisexuell hälsa tog jag upp de topp 10 hälsoproblemen bland bisexuella. Problem 8-10 beror psykisk hälsa. Idag blir lite av en djupdykning i dessa problem

8. Depression och ångest

Både män och kvinnor har högre nivåer av depression än heterosexuella. I vissa studier är nivåerna lika som hos homosexuella, i andra högre.

9. Social stöd, generellt välmående och livskvalitet

Kvinnor: Bisexuella kvinnor har lägst nivå av socialt stöd. De har även låg livskvalitet jämfört med heterosexuella kvinnor och lågt eller liknande livskvalitet jämfört med homosexuella kvinnor. Bisexuella kvinnor (och män) har lägst emotionellt välmående.

Män: Bisexuella och homosexuella män har mindre socialt stöd än heterosexuella män. Info saknas om livskvalitet. Bisexuella män (och kvinnor) har lägst emotionellt välmående.

10. Självskadebeteende och självmordsförsök

Bisexuella män och kvinnor har oftare självskadebeteende, självmordstankar och självmordsförsök än heterosexuella män och kvinnor, samt i många studier oftare än homosexuella män och kvinnor.

Okej så, rent vetenskapligt finns olika studier som säger olika saker. Generellt sett så löper dock bisexuella män och kvinnor större risk att under sin livstid drabbas av en depression eller ångestsjukdom jämfört med monosexuella. vad gäller självmordstankar säger vetenskapen liknande som för depression/ångest. Siffrorna skiljer sig dock lite mellan olika artiklar. För att ge ett exempel där 18,5% av bisexuella jämfört med 4,2% av homosexuella och 3,0% av heterosexuella seriöst övervägt självmord.

Men varför är det så här då?

Det finns olika faktorer som kan förklara varför bisexuella personer i högre grad mår sämre psykiskt än monosexuella personer. Här är några av de faktorerna:

1. Negativa attityder gentemot bisexualitet (både från heterosexuella och homosexuella)

2. Mikroaggressioner

3. Utmaningar relaterat till hanteringen av den egna identiteten (ex dölja den, komma ut, internalisering, förväntan av stigma)

Det finns andra faktorer som också påverkar, men det får bli en annan gång.

Vad innebär då dessa 3 faktorer?

1. Både heterosexuella och homosexuella personer kan ha och uttrycka negativa attityder kring bisexuella personer. Därifrån är steget inte långt för att uttrycka fientlighet mot bisexuella. Detta gör att bisexuella får svårt att hitta säkra och trygga delar av samhället. Dessa negativa attityder har sitt ursprung i unika stereotyper om bisexuella individer, till exempel övertygelser om att bisexualitet inte är en existerar eller är en stabil sexuell läggning och att bisexuella individer är promiskuösa och inte kan upprätthålla monogama förhållanden. Dessa negativa attityder kan i sin tur leda till faktor nummer 2, mikroaggressioner.

2. Vad är då mikroaggressioner? Det kan definieras som verbala och icke-verbala gliringar eller förolämpningar som kommunicerar fientlighet mot och / eller förstärker stereotyper om deras identitet. Exempel på mikroaggressioner kan vara att monosexuella ifrågasätter om bisexuellas identitet är giltig eller inte. Det kan också vara så att monosexuella vägrar dejta en bisexuell person pga rädsla för att den bisexuella ska vara otrogen.

Studier har visat att bisexuella upplever i genomsnitt 1,3 mikroaggressioner per dag samt att ofta upplevda mikroaggressioner förknippas med ökad ångest. Flera studier visar också på att generell negativitet mot bisexuella förknippas med ökade psykiska besvär och ångest.

3. Vad innebär de utmaningar kring den egna identiteten som finns? Processen att hantera ens sexuella identitet och fatta beslut om avslöjande kan vara särskilt komplicerad för bisexuella individer. Bland annat finns det studier som visar på att vissa bisexuella individer presenterar sin sexuella läggning på olika sätt i olika sammanhang. En ny studie fann att individer som privat identifierade sig som bisexuella varierade med hänsyn till om de offentligt identifierade sig som bisexuell, heterosexuell eller en annan sexuell minoritetsidentitet beroende på sammanhanget. De fann att det var vanligare att bisexuella individer var öppna för att vara icke-heterosexuella i allmänhet istället för att uttryckligen vara öppna om att vara bisexuella. Även om vi precis börjar förstå nyanserna av hur bisexuella individer hanterar avslöjande och döljande av deras sexuella identitet, är det troligt att dessa beslut återspeglar försök att minska exponeringen för binegativitet och de kan också återspegla press för att anpassa sig till en mer socialt accepterad sexuella orientering.

Identitetshantering och försök att synliggöra ens bisexuella identitet kan vara ännu mer komplicerat för bisexuella individer i ett monogamt förhållanden. En annan stereotyp om bisexualitet är att en ”riktig” bisexuell är en som är involverad i romantiska / sexuella relationer med både kvinnor och män. En konsekvens av denna stereotyp är att vissa människor inte anser att bisexuella individer i monogama förhållanden är riktigt bisexuella, eftersom de inte är i ett förhållande med både manliga och kvinnliga partners. Denna radering av ens bisexuella identitet kan inträffa även om en bisexuell individ uttryckligen avslöjar sin bisexuella identitet. Dessutom används könet till en persons partner ofta för att dra slutsatsen om deras sexuella läggning, vilket ytterligare gör bisexuella individer i monogama förhållanden osynliga som bisexuella. Könet som en bisexuell persons partner har kan också leda till unika upplevelser relaterade till minoritetsstress och mental hälsa. Till exempel antas bisexuella kvinnor med kvinnliga partners ofta vara lesbiska (även om de uttryckligen avslöjar deras bisexuella identitet), och dessa antaganden är förknippade med att ifrågasätta giltigheten av ens bisexualitet och huruvida etiketten bisexuell exakt beskriver ens sexuella läggning (eller inte) kallas osäkerhet om sexuell identitet. Det finns också några studier som visar att bisexuella kvinnor med manliga partner rapporterar mer frekvent upplevelse av binegativitet jämfört med de med kvinnliga partner, som i sin tur är förknippade med depression och alkoholanvändningsproblem. Upplevelser av bisexuell identitetsradering och känslor av osynlighet i monogama förhållanden uppfattas som stressande och relaterade till psykiska hälsoproblem.

Mot bakgrund av sina erfarenheter av binegativitet och diskriminering, är det inte förvånande att många bisexuella individer internaliserar negativa attityder till bisexualitet och förutser avvisning och fientlighet från andra. Ny forskning har identifierat två delar av internaliserad binegativitet - en affektiv komponent (negativa känslor om ens bisexuella identitet) och en stereotyp komponent (internalisering av stereotyper att bisexualitet inte är en giltig eller stabil sexuell identitet) - som båda är förknippade med depression. En annan ny studie visade att bland bisexuella individer som var mindre öppna om sin bisexuella identitet, upplevde mer frekvent binegativitet, var förknippade med större internalisering av binegativa stereotyper och i sin tur osäkerhet om sexuell identitet. Forskning har också visat att bisexuella individer kan förvänta sig att andra avfärdar deras bisexualitet och gör antaganden om dem (t.ex. att de är promiskösa) och denna förväntan på binegativitet är förknippad med depression och psykologisk besvär.

Det är drygt 4 år sedan jag skrev ett inlägg här (ish). Nu är det dags att återuppliva det här!

Tidigare hade jag ett väldigt brett fokus (depression/psykisk ohälsa, biexualitet/bifobi/monosexism, genderfluid/transfobi). Temat kommer nu smalnas av ganska drastiskt, nämligen: bifobi/monosexism med inslag av generellt HBTQAI+.

Vi dyker in i det nya temat direkt!

Monosexism kills. Biphobia kills. Bisexual people commit suicide, bisexual people get sick, bisexual people lose our homes, our families, our friends, our communities, our support, our jobs, our money, our education; bisexual people suffer violence and sexual violence; we are beaten, brutalized, bashed, raped, and sexually assaulted; we get STI’s, no information, no treatment ; we get exploited, alienated, marginalized, disempowered, dismissed, erased, derided. And after all of this we are told that it’s all in our heads, that monosexism and biphobia do not exist, that those problems are our personal problems: We are pathologized. Our experiences, our lives, our pain, and our oppression are written out and wiped clean of history, culture and community. But this is not our “personal" problem, this is not “just in our heads". It is not a figment of the imagination. It is real, and we see it and feel it in our bones, as we struggle to survive and as we struggle to live. We testify as we also remember those gone: Monosexism kills. Biphobia kills.                         

Shiri Eisner, “Bi: Notes for a Bisexual Revolution”, sida 64

Det här är temat. En plattform att ta det som sägs inte existera, sägs vara våra personliga problem, det som suddas ut från historia, kultur och samhälle, och föra fram det.

För monosexism dödar. Bifobi dödar.

Oh, nowhere left to go Are we getting closer? Closer? No, all we know is "No" Nights are getting colder, colder

Jag har hur mycket som helst att göra. Ändå ligger jag här och skriver på det här. En av mina favoritspellistor spelar i bakgrunden och jag kan inte låta bli att reflektera över mitt liv.

Hey, tears all fall the same We all feel the rain We can't change

Det är verkligen mycket som händer nu. Sluttampen på plugget, jul, nyår, födelsedag, examen och flytt till en ny stad. Om en månad står jag där på ett nytt jobb i en ny stad i en ny profession. Det är läskigt. Väldigt läskigt faktiskt. Jag vill knappt tänka på det alls. Det får ligga på framtiden.

Är det något jag alltid har haft svårt för så är det att tänka på den omedelbara framtiden. Alltså vad som kommer hända om två veckor, en månad, ett halvår. Jag är bättre på de mer abstrakta planerna. Vad vill jag göra om 5 år? Om 10 år? Vad har jag för övergripande mål med mitt liv? Det gör mig kanske lite underlig. Men är van vid det nu. Kanske har det med mina erfarenheter att göra. Kanske har det med att växa upp med depression att göra. För något jag har märkt är att så snart jag är på väg nedåt i mitt mående så blir det också svårare för mig att tänka på framtiden. Det går inte att hålla massa planer i luften. Jag kan helt enkelt inte tänka längre fram än max någon dag, om ens det. Det blir lätt att jag får lite panik om någon vill planera något för en vecka framöver. Det går inte. Nu när jag ändå mår hyfsat bra kan jag ändå hålla alla bollar i luften som rör allt som händer fram till och med 15e januari då jag flyttar upp till Linköping.

Scars make us who we are Hearts and homes are broken, broken Far, we could go so far With our minds wide open, open

Mycket av vad jag har skrivit kan kanske kännas lite långsökt ibland. Lite “men JAG har aldrig stött på någon som uttrycker sig bifobiskt, alltså finns inte bifobi”. För ett år sedan gjordes en undersökning som visade att 43% av brittiska ungdomar är varken helt heterosexuella eller helt homosexuella. Kommentarerna är skrämmande. Här kommer några exempel och deras översättningar.

‘No wonder the UK is no longer a world power.’  / Inte undra på att UK inte längre är en världsmakt.

‘Half of those “young people” don’t even live in reality, just delusional fantasy.’  / Hälften av dessa “unga människor” lever inte ens i verkligheten, bara i en vanföreställande fantasi.

‘If these kids don’t say they are at least a bit bi then they will be called bigots.’ /Om de här barnen inte säger att de åtminstone lite bi kommer de att kallas för trångsynta.

‘Bisexuals are just afraid to identify as straight because of PC gone mad.’ / Bisexuella är bara rädda för att identifiera sig som heterosexuella eftersom PK har blivit extremt.

‘Don’t worry. One day there will be a cure.’ / Var inte oroliga. En dag kommer det finnas ett botemedel.

Det finns mycket, mycket mer. Det här är kommentarer på en undersökning. En. Bisexuella råkar ut för sådana här kommentarer överallt, både av mildare och hårdare hårdare typen. Både över internet och ansikte mot ansikte.

Jag tror mycket på kunskap och förståelse. För den som vill bredda sig lite har jag här lite boktips. Alla böcker länkas till en svensk bokaffär i stil med bokus och adlibris. Jag kan inte svara för om de finns att låna på diverse bibliotek.

Bi Any Other Name - Bisexual People Speak Out, en antologi på engelska. En samling berättelser från bisexuella personer

The Bisexual Option, en faktabok på engelska för de som vill fördjupa sig lite.

Det känns konstigt att vakna i sin egen säng, en skönlitterär svenska om bisexualitet.

Bisexuell, roman om bisexualitet. Kan vara svår att få tag i

Blandade känslor : bisexuella kvinnors praktik & politik, en avhandling från Linköpings univedrsitetet. Kan vara svår att få tag på.

A home at the end of the world / Ett hem vid världens ände, roman på engelska om kärlek mellan män och bisexualitet. Finns översättning på svenska som är svårare att få tag på.

Timmarna, roman på svenska om kärlek mellan män, kärlek mellan kvinnor samt bisexualitet. (Är även filmatiserad)

The rules of attraction, roman på engelska om bisexualitet. Finns översatt till svenska under namnet Lustans lagar

Är klänningar farliga?, lättläst faktabok om HBT där homosexuella, bisexuella och transpersoner svarar på frågor

Något jag har märkt är att jag är inte samma person när jag är djupt nere i en depression som när jag är någorlunda frisk. För helt frisk har jag nog aldrig riktigt varit, men så bra det nu blir. Grejen med det är att depression liksom suddar ut ens personlighetsdrag till förmån för symtom på depression.

Det betyder att varje gång jag jag ska försöka bli bättre igen så måste jag komma på vem jag är igen. För min del finns det ingenting läskigare. Speciellt eftersom det inte är någon som kan hjälpa mig med det det. Det krävs inte heller mycket för att jag ska känna att jag har förlorat en stor del av min personlighet. För att göra det här lite mer konkret så har jag några frågor.

Vem var du för två år sedan?

Har du ens en personlighet?

Det är sådana frågor som jag får försöka svara på varje gång. För mig så avlöser en depression ofta en annan. Ofta är det väldigt kort tid mellan varje, om ens någon. Den längsta tiden jag kan komma på att jag gått utan en depression är ett år. Så jag kan inte ens vara säker på att min personlighet inte är de drag som depressionen ger. Speciellt eftersom första gången jag gick in i en depression var jag så pass ung att jag egentligen inte hunnit forma en ordentlig personlighet.

Så exempel på hur jag är med depression:

Osäker

Blyg

Omtålig

Nedvärderande

Rädd

Klumpig

Socialt inkompetent

Det trycker ned alla andra personlighetsdrag som är jag. Alltså jag på riktigt. Jag kan inte göra saker som jag brukar. Jag kan inte prata med folk, jag kan inte ta initiativ, jag vågar ingenting. Jag kan inte säga på rak arm vilka andra personlighetsdrag jag har för det är de som depressionen lyfter fram eller till och med skapar som tar över. Så för att kunna bli någorlunda frisk måste jag klura ut vem jag egentligen är och det är sjukt läskigt, speciellt eftersom jag inte ens är säker på att jag har en ordentlig personlighet.

Det här inläggets sista, men viktiga budskap är:

Jag verkar ha problem med att vara helt aktiv på den här bloggen, men nu kör vi igen då.

Tiden går snabbt nu. Slutpraktiken är över och jag sitter alltså nu i skolbänken igen. Om mindre än två månader tar jag examen. Helt sjukt. Det betyder att jag har fullt upp med att knyta ihop säcken. Den sista kursen är igång. Samtidigt pågår förberedelser för själva examen, ansökan om legitimation, jobbsökan och bostadssök. Just nu står det mellan två jobb, vilka tänker jag inte avslöja här innan jag har skrivit på ett kontrakt. Det ena skulle i alla fall innebära en flytt. Vilket inte bara drar med sig det där vanliga, jobbiga med en flytt. Det skulle innebära en ny vårdkontakt. Det ger mig tre alternativ. Det första är att jag blir remitterad från psykiatrimottagningen där jag bor nu till den i framtida bostadsorten. Det andra alternativet är att jag själv söker samtalskontakt via en vårdcentral direkt. Det sista alternativet är att jag väntar med att söka tills dess att jag behöver det.

Det här är problematiskt för det kräver sjukdomsinsikt. Det kräver att jag kan inse själv om jag behöver ha en samtalskontakt eller inte. Det kräver att jag på något sätt kan inse själv om jag klarar mig på egen hand eller inte. Om jag klarar av att flytta, börja nytt jobb och samtidigt vara ny i min profession utan stödet av en samtalskontakt. Jag vet inte om jag har den sjukdomsinsikten.

En del av sjukdomsinsikt är acceptans. En måste acceptera sjukdomen som den är innan det går att ha sjukdomsinsikt. Alltså fullständig sjukdomsinsikt och fullständig acceptans. Jag har länge haft någon form av insikt och någon form av acceptans. Idag har jag insett att jag förmodligen inte har accepterat min sjukdom helt och fullt som den ser ut och hur det kommer bli i framtiden.

Jag har varit sjuk länge. Om inte hela mitt liv så i alla fall de senaste 14 åren.

Så den biten är sann. Jag kan inte komma på att jag någonsin tyckt om mig själv. Risken är att jag aldrig kommer att göra det heller. Tanken har slagit mig innan. Tänk om jag aldrig blir frisk? Tänk om det här är mitt liv? Tänk om jag måste acceptera att vara deprimerad resten av livet? Acceptera det så länge jag inte är självmordsbenägen eller har så mycket ångest att jag inte kan fungera som människa vill säga. Nöja mig med att leva med mediciner som gör att jag inte mår dåligt, men att de inte gör mig glad. Inte riktigt glad. Jag kan skratta och ha roligt, men allt bara för stunden. Bara som direkt reaktion på yttre påverkan, som försvinner direkt. Idag fick jag stöd i det här. Det blev mer än en flyktig tanke. Min kurator tog upp det här. Att kanske det här är vad det kommer vara för mig med tanke på min historia. Det finns risk att det aldrig kommer att bli bättre än vad det är just nu.

Livet är kanske inte för alla. Framför allt, ett perfekt liv är kanske inte för alla. Det är kanske inte meningen att jag ska vara lycklig. Det är mycket möjligt att det är orimligt för mig att ha de målen. Så ja, på det sättet har jag gett upp. Jag tänker inte slåss och kämpa för att nå ett mål som är helt orimligt för mig. För mig är kanske det rimligaste målet att inte vara olycklig och det är helt okej.

Jag tänker börja det här inlägget med ett citat (som jag översatt från engelska). Här är länken till originalet.

“[Taget från en terapeuts vägg] Jag tycker inte om frasen "ett rop på hjälp." Jag gillar inte hur det låter. När någon säger till mig, "Jag överväger självmord, jag har en plan; jag behöver bara en anledning att inte göra det", det sista jag ser är hjälplöshet. Jag tänker: Din depression har slagit dig i åratal. Den har kallat dig ful och dum, och patetisk, och ett misslyckande, så länge att du har glömt att det är depressionens fel. Du ser inget bra hos dig själv och du har förlorat allt hopp. Men ändå, här är du; du har kommit till mig, slog på min dörr och sade, "HEY! Att överleva är verkligen svårt just nu! Ge mig något att kämpa med! Jag bryr mig inte om det är en pinne! Ge mig en pinne och jag kan överleva!" Hur är det hjälplöshet? Jag tycker att det är otroligt. Du är som en soldat: fångad under flera år bakom fiendens linjer, din pistol är borta, du har slut på ammunition, du undernärda, och du har förmodligen dragit på dig något slags djungelvirus som gör att du hallucinera jättespindlar . Och du fortsätter ändå "Ge mig en pinne! Jag tänker inte dö här!" "Ett rop på hjälp" gör att det låter som jag ska ta synd om dig. Men du behöver inte mitt medlidande. Detta är inte patetiskt. Detta är viljan att överleva. Detta är hur människor levt tillräckligt länge för att bli den dominerande arten. Utan hopp, som går på ingenting, du är redo att skära dig igenom hundra miles av fientlig djungel med bara en pinne, om det är vad som krävs för att sätta sig i säkerhet. Allt jag gör är att dela ut pinnar. Du är den som håller dig vid liv."

Jag behövde det idag. Jag hoppas att någon annan som behöver läsa det här också gör det. För ibland (rätt ofta) är livet jävligt och kämpar mot en.

Att diskutera psykisk ohälsa med andra är alltid lika intressant. Jag lär mig alltid nya saker om vad folk tror om personer som har någon typ av psykisk ohälsa. Senaste grejen var att personer med depression/ångest är egoistiska. Eller snarare, de tänker egoistiskt.

Låt mig utveckla. Personer som har depression/ångest kan få för sig att hela världen hatar dem. Att personen som inte hälsade hyser agg mot en. Att personen som är lite irriterad är det för att en gjort något fel. Det här är tydligen ett väldigt egoistiskt sätt att tänka på.

Någon som upptäckt hur det går att fly från vad som pågår i huvudet? På ett hälsosamt sätt vill säga. Någon? Nej tror inte det, för då skulle ingen någonsin ha psykisk ohälsa.

Grejen med psykisk ohälsa är att det inte går att kontrollera. Det är inte någons fel. De med depression/ångest har ett sätt att tänka som är väldigt svårt att bryta.

Jag ska försöka förklara det här på ett vettigt sätt. Tankar kan leda till en känsla, men känslor kan också leda till tankar. Personer som mår dåligt har i grunden (tillfälligt förhoppningsvis) en negativ självuppfattning pga depression/ångest. De kan känna att de redan är värdelösa, känna sig dåliga, oroliga, ångestfyllda. De kan ha lättare att uppfatta signaler från andra. Sådant som spär på de negativa känslorna. Som gör att tankarna blixtsnabbt använder andras handlingar för att bekräfta den negativa självuppfattningen. En del i processen att försöka återhämta sig och nå hälsa är att försöka bryta tankesättet. Att skapa nya tankar, positiva tankar, som ska påverka känslorna och göra att de blir mer positiva. Det är inte det lättaste att tänka att personen som var arg inte var arg på en. För när en mår dåligt är det lättare att bekräfta känslan att man är dålig och värdelös än att tänka att personen kanske bara hade bråkat med någon annan eller vaknat på fel sida av sängen. Det krävs mycket hårt arbete. Även om en tänker i de banorna betyder det inte att känslorna påverkas direkt. Det är ett långsiktigt arbete.

Jag har inte tagit upp hur det leder till beteende. Både tankar och känslor kan leda till ett beteende, samtidigt som ett beteende kan leda till tankar och känslor. Beteende som tankarna kan leda till är exempelvis att undvika att träffa vissa människor. Eller att välja att inte utsätta säg för saker för att de tänker på allt som kan gå fel. Beteenden kan också orsakas av känslor. Där har vi alla strategier för att hantera negativa känslor som ångest. Ett negativt beteende jag haft är självskadebteende. En mer positiv strategi jag har nu för tiden är att städa.

Det jag vill komma fram till är att det inte är lätt att bryta en negativ spiral. När negativa känslor/en negativ självuppfattning redan existerar är det svårt att påverka så att tankarna blir positiva. Det är inte någons fel. Det är inte egoistiskt. Psykisk ohälsa skapar inte egoistiska människor,

TW: Självskadebeteende. Bilder som kan uppfattas som stötande.

På grund av bilderna lägger jag in en “keep reading”-länk för att de som inte vill se ska slippa.