Som det blev den vintern

Strecket på mobildisplayen blinkar och väntar på nästa bokstav men raden förblir tom.

Jag är också tom

Känslorna rinner över och vill ut men ändå är jag tom.

Så mycket att det blivit ingenting

Jag borde vara stressad, glad och krossad

Men jag är inget.

Jag vaknar, startar kaffebryggaren och tar på mig en skjorta

Målar mascara, tittar på morgon-tv och knyter skorna.

Får kontrakt på en lägenhet, skriver en uppsats och lyssnar på sorgliga låtar

Har munskydd på bussen, väntar på svar från någon som aldrig skriver och får en ny vän.

Allt på samma gång

Jag borde känna allt.

Men jag är tom

Hjärtat tvekade. Funderade.

”Jag vet inte”.

Trots timmarna i din närhet, alla samtal och den försiktiga beröringen så var det tomt. Trots vårluft, fågelsång och apelsinjuice till frukost vattnades ögonen av besvikelsen av att inte känna något annat än tomhet.

Det var ju nu det skulle ske. Blixten från den klara himlen, fallet, förälskelsen. Jag skulle skriva rader om hur jag längtade efter ditt skratt och om hur jag aldrig kunde få nog. Istället skrev jag knappt något alls. Inte för att jag kände mig besviken eller för att jag inte ville ha mer av dig, utan för att jag var nollställd.

Kanske var det den varma sommarkvällen och de brunbrända benen. Eller så var det för att jag hittat tillbaka till det som egentligen skulle vara, till det som var rätt. Du och jag var inte rätt. Det var att hålla för hårt och att vara rädd för att släppa taget. Det var var ont i magen och ångest över morgondagen.

En morgon när vi vakna

Du tar ett steg tillbaka

Den morgonen var det ännu en del av dig som var borta

Fel läppstift, dina lögner

Gjort spår på våra kinder

Du slutade säga som det var och jag märkte det.

Vet inte vad jag känner

Jag ville inte vara med dig men jag ville inte heller lämna allt vi hade.

Jag har stått stilla på min mammas gata

Tjugohundra nånting är tillbaka

Jag är sjuk i huvudet, säg det bara

Jag hör dig slå på TV:n

Och jag är kvar i sängen

Och tänker allt det värsta

Du hällde inte ens upp kaffe åt mig den morgonen den dagen den kvällen hände.

Jag önskar du var bredvid

Jag önskar att den du som fanns då var kvar brevid mig

Förlåt, men jag försökte

Jag gjorde fan mitt bästa

Alltså helt ärligt, jag är nog inte okej med det här har jag börjat inse. För desto mer vi pratar, desto mer känner jag för dig och jag vill inte det. Det går inte. Jag kan inte offra så mycket tankekraft åt någon som inte har tid över åt mig.

Det är inte ditt fel. Det är, och har alltid varit, jag som bryr mig för mycket om andra. Visst kan det vara en styrka att bry sig om någon men många gånger är det min största svaghet.