Adventskalender för Ledsna Misantroper

Less på corona, covid-19 och karantän?

Utled på Trump och världspolitik?

Är Du intill döden trött på mänskligheten i största allmänhet och vill bara gosa ner Dig i en skyddande kokong av fluffig tröstläsning och verklighetsflykt?

Du är inte ensam

Men om Din definition av ”feelgood” inte är ”Han och Hon Får Varandra + rustar upp Mysigt Café på Franska Rivieran” kan det kännas väldigt ensamt…

Lika ensamt som jag ofta känner det, eftersom:

… jag var barnet som grät när Katla dog (hon blev utnyttjad!)

… jag var barnet som blev traumatiserad varje gång ett djur dog men var helt ok med människor som dog till höger och vänster.

… jag aldrig har vuxit ifrån detta.

… jag identifierar mig med monstren, inte protagonisterna.

… jag blir så genus-arg att jag knappt kan öppna en genomsnittsdeckare.

… jag dör tråkighetsdöden av mänskliga relationsdramer, och sitter och önskar att valfritt monster skall komma och äta upp alla någon gång.

… jag helt enkelt kräver en rejäl dos övernaturligheter och abnormaliteter för att intressera mig för en berättelse. (Naturlighet och normalitet får jag ju 24/7, vare sig jag vill eller inte.)

Alla behöver feelgood-läsning ibland – men somliga av oss behöver en annan sorts berättelser än det stora flertalet för att känna oss glada och trygga. 

Den här adventskalendern är för oss.  

När skräckgenren skall försvaras mot diverse ifrågasättanden à la ”vad är poängen med att skrämmas?” är det gärna den terapeutiska funktionen som lyfts fram: skräckberättelsen som arena för att bearbeta våra verkliga rädslor i en säker = fiktiv form.

En terapeutisk dimension som mer sällan tas upp är följande: är man misantropiskt lagd så är det rejält tillfredsställande att se att det finns Entiteter där ute i Det Större Mörkret som kan bita huvudet av mänskligheten!

Universum bryr sig inte om Dina deadlines, och vad spelar det för roll att Din familj alltid spårar ur över julmiddagen när ni ändå alla snart kommer att finna den permanenta julefriden, sex fot djupt?

Vän i Förödelsens Stund – välkommen till min version av feelgood:

Död åt Mänskligheten

Ner med Patriarkatet

Ett hus utan spöken kan möjligen vara en fullgod byggnad, men aldrig ett hem

En stor dos skräck, kuslighet och kosmisk fasa = bästa medicinen mot vardagsångest

Välkommen att ta för Dig av min adventskalender med 24 presentförpackade stycken mörk eskapism* för att ersätta Din Weltschmerz med ett förnöjt risus sardonicus.

För Dig som: vill dansa på lina mellan verklighet och dikt, utan skyddsnät

När jag fick den här boken i handen trodde jag att den med sina betryggande 639 sidor skulle bli ett långvarigt förhållande.

Som jag bedrog mig. Nattfilm visade sig vara en kort, febrig sträckläsningsaffär, av den där sorten där mat och sömn får maka på sig för att göra plats åt Henne. Om Marisha Pessls berättelse drabbar Dig med samma styrka som den slog klorna i mig så kommer Du att bli så till den graden besatt att du önskar att det funnits ca 6000 sidor till. Det första Du kommer att göra när Du läst klart är att rusa och låna allt annat den sabla Pessl hunnit ge ut – vilket bara är två böcker, båda bra i sig själva, men bleka substitut för mer Nattfilm.

För Nattfilm är inte en bok, det är en värld, och ett sinnestillstånd. Det är ingen idé att du fäster dig vid berättarrösten – den grävande journalisten Scott McGrath – för han är bara skorna Du kommer att kliva i; huden Du som läsare får svepa in Dig i för att kunna komma nära den verkliga huvudpersonen: den besatta jakten på Sanningen.

Vad hände egentligen när Ashley, enda dotter till kultförklarade skräckfilmsregissören Cordova, dog på botten av ett övergivet hisschakt? Var det självmord, mord – resultatet av en förbannelse? Vad ligger bakom hennes obegripliga beteende sista tiden i livet – och hennes legendariske fars försvinnande från jordens yta flera år tidigare? Vilka krafter försöker egentligen hindra sanningen från att komma fram? Cordova har en kader av fanatiska medarbetare, en obrottsligt lojal familj, en armé av lika fanatiska fans (cordoviterna) och har odlat sina myter så länge och framgångsrikt att ingen kan bevisa något säkert – inte ens att han verkligen existerar. Varje vittne McGrath lyckas spåra upp skulle kunna vara en lejd skådespelare (kom ihåg: mannen är mästerregissör!) Innan en tredjedel av boken har förflutit vet varken McGrath eller Du om det som håller på att nystas upp är en psykopats fria fantasier, en aldrig tidigare skådad konspiration eller en häxkittel av svartkonst äldre än Cordova själv – bokstavligt talat grundad på en pakt med Djävulen.

Och fast hon är död är Ashley ständigt närvarande, högst delaktig i nystandet – men om hon försöker styra McGrath mot gåtans lösning eller mot sin egen undergång är öppet för debatt. Under resans gång råkar vår reporter både samla på sig en usel aktris med en halvdöd undulat och en skum smålangare med tupplurar som hobby, samt bränna de få privata och professionella broar han hade kvar, efter förra gången han misslyckades med att gå till botten med Cordova. Det får bara vara värt det. Det måste det, för han/Du känner att han/Du är något på spåren…! Det gäller bara ytterligare ett inbrott, ännu en källa att pumpa, en ledtråd till att följa upp… om den så leder rakt ner i undervärlden.

Det som gör Nattfilm så speciell – förutom det svårartat beroendeframkallande språket – är att allt finns med. Hela världen: varje tidningsartikel, hemsida, fotografi och polisrapport, komplett med post-its och marginalanteckningar. Men du får inte se Cordovas kultfilmer – bara höra precis tillräckligt av deras handling och oförglömliga detaljer för att skapa dina egna skräckfilmer, 1000 gånger otäckare än någon kunde visa dig. I bokens värld är dessa “nattfilmer” allmänt tankegods: fansen analyserar dem sönder och samman på låsta forum, filosofer diskuterar deras livsåskådning och filmvetare erbjuder högskolekurser i deras bildspråk.

Och värst av allt: Scott McGrath är ett stort fan (och det är Du också). Så vad Cordova och de mörka makterna han tycks befalla över än gör med honom/Dig kommer han/Du innerst inne att tacka honom för det.

Den här boken tog slut alldeles för snabbt, men förr eller senare var den ju tvungen att göra det. Och precis när jag trodde att Marisha Pessl skulle svika mina högt uppskruvade förväntningar… så gjorde hon inte det.

Frågan är om det inte är hon som är Cordova, i grund och botten – för när Du väl läst Nattfilm kommer Du att läsa allt annat hon någonsin publicerar, om det så handlar om tonåringar. Och Du kommer att tacka henne för det.

För det är hon som håller i trådarna nu.

På svenska: Ja

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Special topics in calamity physics, 2006

Night film, 2013

Neverworld wake, 2018

Fördjupade studier i katastroffysik, 2007

Nattfilm, 2014

För Dig som: vill svepas iväg i mörka sagor där varje bildruta är ett konstverk

En flicka i gamhamn dyker upp i en dammig Westernstad, i sällskap med en blind väktare, för att berätta en historia ingen särskilt vill höra: Det var en gång en Skönhet, som låstes in i ett torn av sin grymt svartsjuke make. Den som till sist befriade henne var Döden, men han förälskade sig i henne själv, och kunde inte heller förmå sig att låta henne gå. Innan hon dog födde hon ett barn, och Döden döpte sin lilla dotter till Ginny…

Innan den här blodiga sagan är all kommer Du att ha fått stifta bekantskap inte bara med Döden själv, i sin svarta SS-liknande uniform med ett grinande råttkranium till huvud, utan med alla möjliga mytisk-allegoriska gestalter – onda, goda och fula. Johnny Coyote och Molly Raven – tur och otur, men vem som är vem skiftar. Sissy i sin fågelhamn, som föddes ur en flod av blod. (Skeleton) Bunny, som berättar sin saga för Butterfly – och låter oss tjuvlyssna. Synska Sarah. Inte minst Dödens utsända hantlangare: reapers, alla med sin egen specialitet. Big Alice, Reaper of Cruelty. The Reaper of War, gränslad över The Reaper of Fear. Men ingen mer underbar och skräckinjagande än Ginny – Reaper of Vengeance; Death Face-Ginny, dotter till Skönheten och Döden, med en dödskalles drag tatuerade över sina egna. Om någon gör dig orätt: sjung hennes sång, och hon rider ut för dig…

Det finns inte ord nog för att beskriva serien Pretty Deadly, författad av eminenta Kelly Sue DeConnick och tecknad av genialiska Emma Ríos. Det är en spaghettiwestern med lånta fjädrar från folkvisor och manga, ett feministiskt manifest som är både brutalare och mer poetiskt än de uråldriga myterna den flitigt konverserar med. Det är skräck när den är som mest trollbindande – en känslomässig bergsbestigning som inte sparar på lavinerna, men som belönar Dig med glädjetårar om du håller ut.

Kelly Sue DeConnicks författarskap är alltid njutbart, men i Pretty Deadly släpper hon loss en mörkare sida än hon tillåts hos Marvel (hennes Captain Marvel är suverän, men känns som rena Disney efter Pretty Deadly – eller för den delen hennes feministiska dystopi Bitch Planet). Det märks att hon har fått härja precis som hon vill med Pretty Deadly, som är precis så otyglat fantastisk som berättelser bara blir när inga storföretag sätter ängsliga gränser.

Framförallt har Emma Ríos ett unikt bildspråk som bokstavligt talat är att dö för: varje bildruta är ett fulländat jugend-inspirerat konstverk, samtidigt som hon briljerar med actionscener så filmiska att du känner krutröken och hör det skarpsslipade svischandet av klingor när Ginny och Big Alice duellerar med en tornados hastighet och raseri. Fallna reapers löses upp i moln av svarta kråkor eller brandgula Monarkfjärilar, Ginnys rasande ögon lyser som glödande kol ur mörka ögonhålor och skenet från oljelampor glimmar över undersköna kvinnokoppar med könshår och normala veck och kurvor. Jag kan inte se mig mätt.

Min smärtgräns går vanligtvis vid krigsskildringar, så det är ett mått på DeConnick & Ríos trollkrafter att jag slukade även Pretty Deadly 2: The Bear, som utspelar sig under brinnande världskrig. Det finns bara tre delar, än så länge, och den tredje ligger fortfarande framför mig.

Ett äventyr jag emotser med skräckblandad förtjusning.

På svenska: Nej

Ljudbok: Nej

E-bok: Ja

 Bibliografi

Pretty Deadly 1: The Shrike, 2014

Pretty Deadly 2: The Bear, 2016

För Dig som: tycker om parallella handlingar, och att tvingas tänka till

Redo för något annorlunda?

Det tror Du bara – men kör till: Danny är en fängslande idiot. Idiot, eftersom han har talang för att sabba alla chanser; fängslande, eftersom han lever livet som om han inte kan bestämma sig för om det är en virvelvindsromans, eller en sjaskig dagstidning där han ensam kan urskilja den stora konspirationen i bakgrunden. Danny är ett misslyckande, i familjens och ibland sina egna ögon, och Danny är Kungen av Allt – den store äventyraren, som uppfinner egna ord för stämningar och upplevelser ingen satt ord på förut. Och nu är han alltså inbjuden till ett obekant land någonstans i Östeuropas djupa skogar, för att hjälpa till med sin kusin Howards storstilade drömprojekt: renovera en nergången medeltidsborg och förvandla den till ett andligt upplevelsecentrum, en sorts korsning mellan en retreat och ett lyxhotell. Dannys andra chanser är redan sabbade, så han behöver den här.

Men. Senaste gången Danny såg kusin Howie var när han förrådde sin barndomsvän genom att lura ner honom i en gammal gruva och lämna honom där, ensam i mörkret. (Howie var tjock, udda och generade honom inför coolare kompisar.) Något som fatalt förändrade den stackars pojken. Sedan – ingen kontakt alls. Sedan – plötsligt fantastiskt jobberbjudande, från klar himmel.

Ingen kan väl vara så glömmande och förlåtande? Visst måste det finnas baktankar? Danny kommer till borgen beredd på en utstuderad hämnd, och oförberedd på allt annat. Den galna kvinnan som barrikaderat sig i tornet och hävdar att hon är borgens rättmätiga arvtagare. Kulturchocken. Howies förvandling, hans lyckliga småbarnsfamilj, isoleringen från omvärlden, stämningen i arbetsgruppen, Howies minst sagt skumma högra hand… Dannys förvirring och paranoia växer i takt med att borgens hemliga utrymmen utforskas…

Och då, mitt uppe i Dannys berättelse, blir vi varse att vi har blivit lurade. Det är någon som berättar för oss, och han är ingen allvetande berättarröst, utan påstår sig heta Ray. Han går på skrivarkurs. Det är en del av rehabiliteringen på fängelset där han avtjänar ett livstidsstraff för mord. Rays märkliga berättelse om Danny rör upp starka känslor i skrivargruppen, både bland medfångarna och hos kursledaren Holly – alla vill veta vilken koppling Ray har till Danny, och vad han egentligen försöker åstadkomma. Precis som i den (fiktiva? dokumentära? inbillade?) gamla borgen växer paranoian, påeldad av starka känslor.

Och precis när Du tror att Du har fått rätsida på historien – vad som är verklighet och dikt, vem som är vem – gör den helt om och sätter sig i vrångstrupen, igen.

Det är svårt att genrebestämma Slutna rum, för det finns inget som riktigt liknar den. Det är en Matrjosjka[*]-berättelse, lager inbäddade i lager, där Du aldrig riktigt vet vilket som är det innersta, sista eller största. Det är en experimentellt gestaltad skildring av paranoia och inre och yttre fängelser, med helt nya ord och helt oklar agenda. Det är ingen deckare, och inte bara en spökhistoria. Ytterst kommer alla försök att beskriva den att misslyckas, eftersom de försöker skära ner den till hanterligt format, och fånga något som tydligt och klart deklarerat att det söker friheten.

Du kan bara närma Dig Jennifer Egans Slutna rum genom att göra som du har blivit inbjuden: ta emot den lånade baddräkten, andas ut, och dyka i.

Vad som händer när du kommer upp till ytan igen är upp till Dig.

 På svenska: Ja

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

The Keep, 2006

Slutna rum, 2008

För Dig som: tycker att en bra novellsamling är som en lyxig chokladkartong

”Nej nu”, tänker Du kanske, ”Lovecraft i den här luckan också?!” Nej då – det är inte boktitlarna jag vill fästa Din uppmärksamhet på idag. Det är redaktören.

Jag har redan utbrett mig om redaktörskapets utmaningar i lucka 13, men Ellen Datlow förtjänar ett alldeles eget avsnitt. Hon är nämligen något så unikt som en litterär redaktör som har specialicerat sig på skräck och mörk fantasy/sci-fi. I mer än 35 år har hon arbetat med novellantologier inom dessa genrer, för ett stort antal förlag, och hon är bra på det hon gör. Skrämmande bra. Jag ser inte poängen med att räkna upp någons fina priser (hon har många!) som kvalitetsgaranti, utan föredrar att försöka formulera hennes storhet med egna ord:

Ellen Datlow har som sagt specialiserat sig – mer än 30 år av att gräva ner sig i skräcklitteratur innebär att hon kan genren, läsarna och författarna, både nutida och forntida. Det betyder att hennes antologier är något mer än bara en handfull skräckberättelser hopknycklade mellan två pärmar, mer eller mindre löst sammanhållna av något tema. De är genomtänkta verk i sin egen rätt, en helhet som gör något med sina enskilda delar. Tänk Dig färger: en viss nyans av ljusblått kan skifta från grått till lila beroende på vilka andra färger som placeras bredvid. Så jobbar Ellen Datlow. Hos henne finns en tanke inte bara med vilka noveller som väljs ut, utan i vilken ordning de placeras; var i förhållande till början och slut; om/hur de illustreras, etc. m.m. o.s.v. – Du fattar!

Men Ellen Datlow plockar inte bara buketter av existerande berättelser till sina samlingsvolymer. Ofta beställer hon nyskrivna verk, gärna med en speciell antologi i åtanke. Hon finns med i den litterära tillkomstprocessen på ett mer konkret vis än många andra redaktörer. Ta exemplet Echoes: The Saga anthology of ghost stories från 2019. Av dess 30 historier är 27 specialskrivna på Ellen Datlows uppdrag, och varför? Därför att hon, som hon konstaterar i förordet, älskar spökhistorier, och tycker det är synd att de inte är på modet längre. Det är ett personligt engagemang för genren som inte kan överskattas.

Att läsa vilken som helst av Ellen Datlows antologier är som att få en guidad tur i känd och okänd skräcklitteratur, där hon presenterar gamla och nya författare Du garanterat kommer att vilja läsa mer av. Det är den ultimata Alladinasken, laddad med något för alla smaker. Just Echoes var mitt första möte med henne, och jag fascinerades av mångfalden av perspektiv – i en volym om bara 30 berättelser trängs spöktraditioner från Indien till Afrika och Amerika; kolonialspöken och förortsspöken; barns spökupplevelser och vuxnas; onda spöken och goda; i korta berättelser och långa. (Mina personliga favoriter: ”The surviving child”, Joyce Carol Oates; ”A shade of dusk”, Indrapramit Das; “The Puppet Motel”, Gemma Files; “A burning sword for her cradle”, Ailette de Bodard; “The tree of self-knowledge”, Stephen Graham Jones)

Eller ta antologin Lovecraft’s Monsters, som är exakt vad den heter: en samling nyskrivna noveller som spinner vidare på varelser från Lovecrafts och hans litterära vänners krets. Suggestivt illustrerad av John Coulthart innehåller den några ganska ordinära Lovecraft-pastischer, och så några som är experimentella. Poetiska. Gripande. Gastkramande. Och våldsamt bra. (Favoriter: ”Bulldozer”, Laird Barron; ”Red goat, black goat”, Nadia Bulkin; ”The same deep waters as you”, Brian Hodge; “The sect of the idiot”, Thomas Ligotti; “The bleeding shadow”, Joe R. Lansdale – Lovecraft-fans kan roa sig med att gissa vilka monster som hör till vilken!)

Eller ta Children of Lovecraft, en Lovecraft-inspirerad antologi helt utan pastischer och öppna lån, men med berättelser som Lovecraft säkert hade kunnat uppskatta. Återigen en fantastisk mix av stilar och innehåll, men med en klar lysande kronjuvel: Maria Dahvana Headleys ”Mr. Doornail”, som på en gång lyckas vara skräckkomedi, modern folksaga och prosalyrik – och som fick mig att se på getter med helt nya ögon. (Men jag älskade också ”Little Ease”, Gemma Files; ”The secrets of insects”, Richard Kadrey, och “On the blackened shores of time”, Brian Hodge)

Jag tror Du förstår min poäng vid det här laget: om en antologi är redigerad av Ellen Datlow – läs den!

  På svenska: Nej

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Lovecraft’s monsters, 2014

Children of Lovecraft, 2016

Echoes: the Saga anthology of ghost stories, 2019

För Dig som: önskar att Mike Mignola och Hergé fått ett svenskt kärleksbarn

Min ultimata favorit bland svenska stadsskildringar handlar om en björn i hawaiiskjorta, som driver en ockult bokhandel någonstans i Gamla stan i Stockholm. 

Theo har ett komplicerat förhållande till sitt förflutna: en gång var han människa, och ett kraftfullt medium, men mindre nogräknad med sin bekantskapskrets. Närmare bestämt lät han sig förledas av en uråldrig mumie med planer på världsherravälde. Resultatet: Amir Kairo stal Theos mänsklighet och stängde in honom i en ”förbättrad” björnkropp, som går på två ben och talar och tänker som en människa, men tenderar att skrämma slag på omgivningen. (Eller få små barn att utbrista: ”Mamma, det var Bamse!”)

Det där med omgivningen är synd, eftersom Theo är den vänligaste själ Du kan stöta på – så tolerant att han står ut med envetna pikar om ”cirkusbjörnen Brum-Brum” från polischefen, när han hjälper sin vän Max vid polisens specialrotel. Tillsammans tar de sig an oförklarliga fall i och omkring Sverige. Utöver sina duster med allt från spöken och Näcken till atlantider med storhetsvansinne agerar Theo extrapappa åt maskrosbarnet Felicia, fikar med vänner och avnjuter klassisk skräckfilm med sin katt.

Det är svårt att inte falla handlöst för Ola Skogängs mysrysarserie, som utspelar sig i ett både romantiserat och realistiskt Stockholm kryllande av mysterier (vem är mafioson med fiollådan som skymtar i bakgrunden med jämna mellanrum?!) För det första har Theo de snällaste ögonen sedan Alan Moores och Stephen Bissettes Swamp Thing. För det andra omges han av ett fantastiskt persongalleri med Max, Felicia, häxan Helga och den åldrade sjöjungfrun Greta i centrum. För det tredje har Ola Skogäng och tecknarkollegan Daniel Thollin förmågan att infoga vampyrer och hemliga sällskap så sömlöst bland Stockholms existerande trappuppgångar och vägkorsningar att man tror på varenda ord (och bild). Framförallt är karaktärsteckningen av Theo och kompani äkta, tredimensionella och kemiskt rena från slentrian.

Jämförelsen med Mike Mignolas Hellboy och Bureau for Paranormal Research and Defense (B.P.R.D.) är förstås oundviklig, och det är tydligt att Mignola är en stor influens – liksom Hergés Tintin och Jacques Tardis Adèles extraordinära äventyr, m.fl. Men det finns faktiskt mycket som talar för att Theos Ockulta Kuriositeter kan vara bättre än Hellboy. Missförstå mig nu rätt – jag älskar Hellboy och B.P.R.D. Men det är seriöst uppfriskande att få läsa om Skeviksborna, Årsta ryttare och Emanuel Swedenborgs spritdränkta huvud i stället för ytterligare en upplaga Arthurlegender, nazistiska ockultister och Baba Yaga-tolkningar.

Men det som verkligen skiljer Theos Ockulta Kuriositeter från Hellboy och andra ockulta brottsbekämpare är inte geografin utan seriens grundsyn. I Hellboy och B.P.R.D. finns en i brist på bättre benämning ”dysterkvistighet” som blir ganska gammal i längden. Det deppas och grubblas för minsta lilla, och trots att världen gång på gång räddas så finns en oomkullrunkelig undergångsstämning. I Theo finns en livsbejakande hoppfullhet. Och medan det dysfunktionella gänget i B.P.R.D. utmärks av att man håller varandra på armlängds avstånd och stänger dörren till vännerna vid varje kris, så litar Theo och hans vänner fullt och fast på varandra. Visst, det kan gnissla, men inte ens Theos moraliska dilemma inför Helgas kärleksförklaring får honom att överge henne – inte ens ”för hennes eget bästa”. Man tar hand om varandra, till och med från andra sidan om så behövs. Till skillnad från i Mike Mignolas världar är machismo ingen gångbar valuta hos  Ola Skogäng.

Hellboy super ner sig när det blir jobbigt – Theo äter en semla. Hellboys weapon of choice är en enorm revolver, Theos ett stort hjärta och en skarp hjärna. Visst kan han ta till björnramarna mot jobbiga typer som hotar hans vänner, men han är aldrig i första hand en krigare, eller en brottsbekämpare, eller ens en hjälte. Theo är en vän.

De första tre böckerna om Theo tecknas av Ola Skogäng själv, nästkommande fyra av Daniel Thollin, som även står för manus i den senaste i raden. Jag måste säga att Theo och Uppsalas väktare kom som en lättnad, 2018, för innan dess hade det varit mycket tyst på Theo-fronten. Och det finns ju så många frågor kvar att besvara, så mycket av Theos universum kvar att utforska!

Jag vill ha mer Theo, Helga och Max – mycket mer. Jag tvivlar starkt på att jag är ensam om det.

På svenska: Ja, svenskt original

Ljudbok: Faktiskt – första boken!

E-bok: Nej

 Bibliografi

Ola Skogäng, Mumiens blod, 2008

De förlorade sidornas bok, 2010

I dödsskuggans dal, 2011

Ola Skogäng & Daniel Thollin, Deus Ex Machina: Fadern, 2013

Deus Ex Machina: Sonen, 2014

Deus Ex Machina: Den helige ande, 2015

För Dig som: vill bita på naglarna, men ändå drömmer om att slå dig ner på en öde ö

Var går gränsen mellan skräck och spänningslitteratur? Jag vet inte, och ofta tycker jag det är irrelevant jämfört med berättandet. Boken jag skall berätta om idag innehåller inget övernaturligt över huvud taget, men den innehåller definitivt skräck: protagonistens, och min. Fast jag läst den förut.

Rae Newborn är en spillra av sitt forna jag. Förr var hon Rae Newborn: den hyllade finsnickaren vars skåp gick för sexsiffriga belopp världen över. Hon var en skapande människa, en konstnär. Men det var innan hennes familj dog i en svår olycka. Innan hon för andra gången i sitt liv gick ner sig i sorgen och gav efter för rösterna – de som funnits med henne sedan den tuffa barndomen. De som smyger på henne, förföljer och trakasserar henne, och säger åt henne att världen vore bättre utan henne. Att ett par av dem antog så fast form att de överföll henne på öppna landsvägen vet hon fortfarande knappt om det skedde i verkligheten eller bara i hennes fantasi – och det spelar ändå ingen roll. Vid 50 har hon inget kvar att leva för, utom en dotterdotter hon knappt får träffa. Med flera självmordsförsök i bagaget anses hon inte som någon lämplig mormor.

Men hon har en ö – en ärvd ö på amerikanska kusten, som en gång köptes av hennes krigsskadade gammelfarbror Desmond. Där, isolerad från omvärlden av vatten och oländig terräng, byggde han sig en gång ett hus, som knappt hann stå klart innan det mystiskt brann ner – samtidigt som han själv gick upp i rök. Sedan dess har ön varit fågelreservat. Den är inte mindre isolerad nu än då – men Rae Newborn har utsett den till sitt famous last stand. Hon skall slå sig ner där i sin ensamhet, och med sina bara händer återuppbygga Newborn’s Folly.

Det är antingen det eller lägga sig ner och dö. Hon känner sig inte längre trygg någonstans, så hon kan lika gärna vara skräckslagen i ett tält i ödemarken, utan någon som kan höra henne skrika den här gången.

Naturligtvis kallar de henne galen. Hennes svärson vill få henne omyndigförklarad, kanske på goda grunder – när hon ser båten ge sig av och lämna henne med sin brädhög vet hon fortfarande inte om hon kommit dit för att bygga ett hus eller för att dö. Det är det ultimata självtestet, helt utan skyddsnät. Och frågan är vad som vore mest skrämmande: att ljuden utanför tältet bara är inbillning, eller att de inte är det.

Det finns en orsak till att Laurie R. King tillhör mina favoritförfattare. Folly är en nagelbitande njutning att läsa. Raes arbete med att först gräva ut Follys brandskadade grund och sedan återuppbygga huset bildar en elegant resonansbotten till hennes arbete med att utforska och återuppbygga sig själv – och så småningom sina relationer till andra – parallellt med att hon läser sin gammelfarbrors dagbok och försöker förstå vad som hände honom. Det är utvecklingsroman, deckargåta, naturskildring och skräckberättelse i ett, med något så underbart som en kortsnaggad kvinnlig snickare i huvudrollen. Komplett med håriga armhålor, sorg i hjärtat och vaknande aptit på livet.

Ironiskt nog är det just i takt med hennes psykiska tillfrisknande som hotbilden mot henne eskalerar, när hon får bekräftat att någon verkligen vill henne illa – och att hon inte är ensam på ön.

Den som gillar Laurie R. Kings Folly kan se fram emot andra lysande thrillers (Lockdown, A Darker Place) plus de fem böckerna som följer San Francisco-polisen Kate Martinelli (min favorit av lesbiska deckare). Men Folly har något alldeles extra. Det är kanske de nästan erotiskt sinnliga beskrivningarna av snickerihantverket. Eller att hela berättelsen är en otroligt terapeutisk skildring av vägen från psykisk ohälsa till vacklande självtillit. 

Vad det än är så gör det Folly så magisk att jag fortfarande har uppföljaren, Keeping Watch, stående oläst i bokhyllan. Jag har inte vågat öppna den, av rädsla för att en fortsättning på något vis skall förstöra upplevelsen av Folly.

Jag skall ta mod till mig. Snart…

 På svenska: Nej

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

Folly, 2001

För Dig som: anser att andra skräckfantaster bäst vet vad en skräckfantast vill läsa

Det ges – tyvärr – ut en del dålig skräck, även i Sverige. Med ”dålig” syftar jag både på sådana texter som är i princip grammatikaliskt oläsliga, och på böcker där ett acceptabelt innehåll dras ner av bristande korrekturläsning, dålig sättning och taskigt tryck.

Därför är det extra roligt att se antologierna Folktro och Berättelser från Bårhuset, där nyskriven skräck på svenska av mer eller mindre okända författare presenteras på riktigt hög nivå. Samlingarna har det gemensamt att de är utgivna 2019, och båda är proffsigt satta, tryckta och formgivna, med konstnärliga ambitioner utöver det rent innehållsmässiga.

Låt mig ta Folktro först: den här tjocka boken samlar rysarnoveller tematiskt grupperade efter övernaturliga väsen. De flesta tillhör välkänd skandinavisk folktro, men även utrikiska eller för många läsare okända entiteter förekommer, som kikimora, golem och mörksuggan. Varje kategori inleds med en kort presentationstext av väsendet i fråga, smakfullt smyckad med ett trollkors (olika varje gång = pluspoäng!). Sedan följer en eller flera noveller, utan pratiga förord. Texterna får tala för sig själva, och de flesta gör det med den äran. Majoriteten av novellerna väljer att konfrontera det övernaturliga i nutida miljö, och flera är både originella och läsvärda, underhållande och otäcka.

Men sedan finns den där novellen, som biter sig fast och stannar kvar; den där som är så välskriven att den ställer de andra i skuggan. Vilken den är tror jag kommer vara olika för alla läsare. För mig är den ”En låga över myren” av Susanne Wiik Ekebergh. Det är en trollbindande och poetiskt berättad historia om ett irrbloss, men framförallt en sorglig skildring av barnmisshandel, och alla olika sätt som vuxnas ansvar kan brista på. Den hör till det finaste och mest självständigt skrivna jag läst i år, och jag vet att jag kommer att läsa om den många gånger.

Berättelser från Bårhuset är något så underbart som en samlingsvolym sprungen ur en mötesplats för skräckfans: facebook-gruppen Bårhuset. Ambitionerna är ännu högre än i Folktro, på det sättet att allt – författandet, urvalet, redigeringsarbetet, formgivningen, illustrationerna, rubbet – är utfört av gruppmedlemmarna själva. Och resultatet är snyggt, så snyggt att man blir tårögd. Vackrast av allt är kapitelingresserna, där novellernas titlar ramas in av tecknade kvistar och grenar i grafiska former (japp, unika varje gång!), som går igen i kapitelnumreringarnas romerska siffror (så. snyggt!)

Och de litterära kvaliteterna då? Oroa Dig inte. Inte nog med att de flesta bidragen är lika skrämmande som de är skrämmande välskrivna, utan samlingen i sig erbjuder en riktigt genomtänkt mix: långt och kort, prosa och dikt, traditionella spökhistorier och moderna berättelser som lånar sina stildrag från Internets creepypasta. Precis som i Folktro tror jag alla kommer att hitta just sina favoriter, inklusive den där novellen.

För mig är den Jimmy Bereståls ”Bua mig”, om att återvända dit där man inte vill vara, fysiskt och psykiskt, för att bearbeta, konfrontera, och försöka minnas. Och glömma ta sin medicin. Och upptäcka barnet. Barnet med handduken över huvudet. Barnet som säger ”bua mig”…

På svenska: Ja, svenska original

Ljudbok: Nej

För Dig som: vill ha lyckliga slut så söta att Du riskerar insulinchock, men först ett rejält skrämskott

Om att läsa skräck är som att tröstäta så är Darcy Coates böcker triple-chocolate-fudge sundaes med havssalt och knäckrippel. Kanske inte det näringsriktigaste i den här kalendern, men nu är det 17 december. Det är mörkt, och även misantroper behöver socker!

De böcker jag hittills läst av Darcy Coates – The haunting of Ashburn house och Craven Manor – är tämligen lika till upplägget: en socialt skyddslös person tar sin tillflykt till ett förfallet hus som under märkliga omständigheter kommit i deras ägo – och där stöter de på något riktigt ruggigt. Men eftersom de inte har någon annan stans att ta vägen så härdar de ut, och härdar ut, medan det ruggiga växer sig mäktigare, närmare, och ruggigare… I båda berättelserna förekommer katter, och i båda klarar sig katterna, men inte nog med det – Darcy Coates bjuder på lyckliga slut av bästa feelgood-kvalitet. De är så söta att det nästan ilar i tänderna, men ibland är det exakt det man längtar efter. (Framförallt vinner hon mitt hjärta genom att bevisa att feelgood-slut inte måste innebära romantisk tvåsamhet.)

Därmed inte sagt att det hon skriver är dålig låtsasskräck som använder genren som en ursäkt för att låta protagonisten dejta uppsnyggade “monster" (jag har ögonen på Dig, s.k. “paranormal romance” – tro inte att jag inte vet vad Du håller på med!) Hemsökelserna på Craven Manor och Ashburn House är genuint skrämmande, särskilt den sistnämnda – en på en gång kroppslös och mycket kroppslig hämndlysten död som ömsom bryter sig in i Adriennes ärvda hus genom speglande ytor, ömsom sitter uppkrupen på verandataket och belägrar henne, ensam med en katt och ett mystiskt jättelager av vaxljus på vinden. Det närmaste en förklaring hon har att gå efter är sin avlidna gammelmosters meddelanden, inristade i bordsskivor och väggar: ”Light the Candle, Your Family is still Dead”…

Det hemsökta huset i Craven Manor är en ståtlig herrgård, eller var det en gång i tiden, innan den förföll – och föll i kollektiv glömska. Hemlöse Daniel har aldrig hört talas om den innan han erbjuds tjänsten som gårdskarl, av en enigmatisk välgörare som meddelar sig brevledes och betalar i riktiga guldmynt. Hans jobb blir att rusta upp inte godset utan dess trädgård, mot att han får bo i den gamla grindstugan (nej, ingen elektricitet, men det är ett hem, och det är hans). Under det hårda arbetet hinner han hitta både ett mausoleum och en grund grav, samt bli hemsökt av ett olyckligt spöke. Hon är dock mer sorglig än skrämmande. Det skrämmande finns gömt inne i godsets tornrum, bakom en besynnerlig port med enorma lås. Att det har mördar förr blir Daniel snart varse – när han hittar ruinerna av en hel stad i den omgivande skogen…

Eftersom Darcy Coates böcker utspelar sig i en icke-specificerad del av USA kan hon skildra nutida fattigdom på ett sätt vi i Sverige har svårt att föreställa oss, t.ex. hur en familjemedlems sjukvård kan ruinera en hel släkt och leda till svält och hemlöshet. Få saker kan få en att känna sig så utestängd från mänsklig gemenskap som oförmågan att betala för sig. Samtidigt utspelar sig böckerna i småstadsmiljöer och förfallna högreståndshem som känns tidlösa och internationella.

Darcy Coates är en mästare på att förmedla känslor, och hennes spökhus skiftar blixtsnabbt stämning från mysiga och inbjudande till skräckinjagande och tillbaka igen, ibland lika snabbt som solen går i moln. Jag har en förkärlek för skräckberättelser fokuserade till en särskild plats, och Darcy Coates vet allt och lite till om vad sådana bör innehålla. Hon spelar på de klassiska skräckreglerna och ger läsaren vad hen vill ha, men har förmågan att göra genrens grepp till sina egna, och överraskar friskt med kreativa tolkningar.

Och just det ja: hon lär ut hur man leker tafatt med ett supersnabbt spöke. Medge att Du har undrat.

På svenska: Nej

Ljudbok: Ja

E-bok: Ja

 Bibliografi

The haunting of Ashburn house, 2016

Craven Manor, 2017