#y eahhhhh

linnea vaknar av att någon drar av henne täcket. hon ser sig omkring i en sekund, fortfarande halvsovande, och ser vanessa vid slutet av sängen – klädd i en fluffig vit jacka, matchande vantar och mössa och en kopp kaffe i handen. linnea stirrar på henne, gnuggar sig lite i ögonen. tittar på klockan. halv ett på eftermiddagen.

’linnea, det har snöat hela dagen! du har inget val än att följa med mig ut. har redan messat de andra. kom igen!’

vanessa ställer kaffekoppen på nattduksbordet och sätter sig på sängkanten. ger linnea en kort kyss, och går sedan ut i hallen för att ta på sig sina kängor.

en kvart senare står de tillsammans lutade mot ett träd i en park som vanligtvis är fylld med folk, men nu är helt tom. marken glittrar, luften känns lite klarare än vanligt. linnea blir distraherad av en snöflinga som fastnat i vanessas ögonfransar och märker inte att någon annan är där. förrän hon blir träffad i nacken av något hårt och väldigt kallt.

bakom henne ger anna-karin elias en high five. minoo, rebecka och ida står en bit bort och tittar roat på. linnea och vanessa ser på varandra en sekund.

nu jävlar.

anna-karin och elias borde verkligen vetat bättre än att starta ett snöbollskrig med en vattenhäxa. linnea springer omkring, helt torr, smälter snöbollarna innan de ens kommit i närheten av henne. den enda som verkar få in träffar är vanessa, som blåser upp små stormar runt om linnea för att distrahera henne. anna-karin lyckas en gång få linnea att mula sig själv, och de måste alla ta en paus för att de skrattar så mycket.

rebecka och minoo har byggt ett litet fort och står nu bakom det, minoo kramar snön och rebecka skjuter iväg dem utan att behöva titta, och tackar tyst sitt element för ultimata snöbollskrafterna. hon blir dock avbruten av vanessa och elias, som smyger, hand i hand, osynliga in bakom dem, och helt utan förvarning trycker ner snö innanför jackorna på häxorna framför dem.

idas krafter är inte mycket till hjälp, men hon är snabb. hon duckar, hoppar, springer. att träffa henne vore omöjligt utan magi.

skriken, skratten och svordomarna ekar genom parkens träd, ut i vintermörkret. snöflingorna börjar falla igen, stora, vita, tysta. sju häxor vandrar tillsammans genom allt det vita, upplysta av en eldslåga och varma, trots allt vatten rinnande ner för deras ryggrader. vanessa går till vänster om linnea, håller henne i handen. elias har sin arm runt linneas axlar. rebecka och minoo skrattar bakom dem, fångar snön på tungan. anna-karin och ida pratar tyst om hur och vida magiska djur faktiskt finns och om man skulle kunna tämja dem.

just i den här stunden kan de låtsas att apokalypsen aldrig kommer komma, att demonerna och beskyddarna aldrig funnits. att de är sju artonåringar, som bara råkar vara häxor.