#tv12

Alltså, slutbilden. Den där högresta statyn i form av en pelare som passeras i en sportbil och fixeras av kameran innan eftertexterna rullar in, kan det vara något annat än en skämtsam (förmodar jag) symbol för... just det. Klartext: fallos. Den här ovanligt ohyvlade amerikanska komedin har siktet inställt på sex från start till mål, även om den genomgår en slags fördjupande fas under sin andra hälft. Hitchcock lade gärna in tåg på väg in i tunnlar i liknande lägen, kanske mest av censurskäl. Men här är de flesta sådana hämningar försvunna. Filmen fungerar förmodligen bättre som den fars med furiös farthållning den börjar som, än som det något mer tillrättalagda mognadsdrama den börjar likna efterhand, men även som romcom ligger den över snittet. I alla fall snittet för det snart förflydda år 2005, vilket kan vara en viktig markering.

"Batman Begins” bjuder på en suggestiv och dynamisk inledning av Waynes väg framåt. Här har inte mycket lämnats åt slumpen. För musiken har Hans Zimmer OCH James Newton Howard anlitats, om det var samtidigt eller under improviserade former vet jag inte. Någon kan ju gjort grovjobbet för att sedan få se sitt verk motvilligt kompletteras på begäran av den Högste (bolagsdirektören). Birollsinnehavarna heter saker som Michael Caine, Morgan Freeman, Gary Oldman, Tom Wilkinson och Liam Neeson. Och så The Resurrection of Rutger Hauer som grädde på moussen. I detta sammanhang ska Christian Bale och Katie Holmes undvika att framstå som krypande kräldjur på de stora elefanternas maskeradbal. Men ingen av dem verkar darra inför prospektet att bli totalt överkörda. Bale utstrålar något slags naturligt mörker som inte bör förväxlas med ren destruktivitet, även om hans insats i "American Psycho” definitivt har påverkat min förhandsbild. Just nu känns det adekvat att jämföra med Hayden Christensen i "Star Wars 3”. Han hade stora problem att väcka något intresse hos mig överhuvudtaget, i alla fall fram till dess att den mörka sidan tog över och han växte en aning.

”Rambo”, ”Plutonen” och ”Apocalypse Now” får alla smaka parodipiskan, men de ståtar inte ensamma i time-out-hörnet. Måltavlorna är många, men handlingen hänger ändå ihop på sina egna, visserligen flexibla, villkor. Och Robert Downey Jr har blivit Oscar-nominerad för en roll där några av de bästa monologerna knappast kan visas som valda klipp under själva galan - eller kan de? Han spelar Kirk Lazarus, en australisk aktör med höga pretentioner och den här gången med uppdraget att föreställa en svart soldat; något han går in i med en attityd som väcker ont blod hos motspelaren Alpa Chino (Brandon T. Jackson) som vanligtvis rappar ihop till hyran och undrar vad Crocodile Dundee har för business att predika om Brotherhood i sin egen variant av ghettoslang. Det är också Lazarus som avslöjar vad Stillers actionspecialist Speedman gjorde för fel när han försökte sig på seriöst drama och floppade med filmen ”Simple Jack”. Han satsade på en fullt ut förståndshandikappad karaktär. Fel! markerar Lazarus och radar upp sina bevisföremål i en av de där scenerna man inte säkert vet om man borde skratta åt. Men det gör jag.