NÀr jag var liten tyckte jag det kÀndes konstigt att komma hem till en kompis. Det var helt uppenbart för mig at nÄgon bodde i det hÀr huset, och at dom nog var trevliga, men det var ju helt tydligen inte jag! Inte att nÄgon sa Ät mig att "hÀr lilla vÀn, Àr du lite mindre vÀlkommen Àn Tina", men jag upptÀckte pÄ nÄgot sÀtt att sÄ var det ÀndÄ.
Samma kÀnsla kan jag ha idag om jag följer med nÄgon kompis "hem", fast nu Àr det ju andra sorts hem vi pratar om. Det kanske Àr pÄ fest hos nÄgon, körövning eller glass i parken. Eller nÀr jag var med i olika ungdomsorganisastioner, innan man kÀnde alla mÀnniskor, sak samma. Det kÀnns nÀr man inte er vÀntad.
NĂ€r jag vax upp fans dom hemmen som var annorlunda, jag kommer fortfarande i hĂ„g dom. NĂ€r man tĂ€nker efter er det inte sĂ„ himla mĂ€rkvĂ€rdigt. Det var dom hemmen man kom till dĂ€r förĂ€ldrarna uppmĂ€rksammade at man ocksĂ„ faktisk var dĂ€r. Du vet sĂ„nn her "Neimen Torgunn, Ă€r det du som Ă€r med hit til oss i dag?", med ett rusk i hĂ„ret och bredt leande. Det behövs inte sĂ„ jĂ€ttemycket. Bara för att dom sa sĂ„, sĂ„ kĂ€nde jag att jo, hĂ€r har dom vĂ€ntad mig ocksÄ (derav förstĂ„tt: jag behöver inte alls vara tyst och gli inn i vĂ€ggen, för dom vet ju att jag Ă€r hĂ€r, det Ă€r inga konstigheter).Â
Mexikaner (dom jag trÀffade i alle fall) hÀlsar alla pÄ samma sÀtt, med en kram och ett puss pÄ varje sida. Jag kÀnde mig jÀmt sÄ vÀlkommen dÀr, Àven om dom inte sa ett ord Ät mig sen. Jag tror det Àr et bra ideal.
Jag mÄste vÀl vara Àrlig nog att sÀga att jag inte kommer krama om min kompis kompis som mitt nya sÀtt att hÀlsa nya mÀnniskor. Men hon skal fÄ en kram nÀr hon gÄr i alla fall. Och nÀsta gÄng jag ser henne.