#tankepost

När jag var liten tyckte jag det kändes konstigt att komma hem till en kompis. Det var helt uppenbart för mig at någon bodde i det här huset, och at dom nog var trevliga, men det var ju helt tydligen inte jag! Inte att någon sa åt mig att "här lilla vän, är du lite mindre välkommen än Tina", men jag upptäckte på något sätt att så var det ändå.

Samma känsla kan jag ha idag om jag följer med någon kompis "hem", fast nu är det ju andra sorts hem vi pratar om. Det kanske är på fest hos någon, körövning eller glass i parken. Eller när jag var med i olika ungdomsorganisastioner, innan man kände alla människor, sak samma. Det känns när man inte er väntad.

När jag vax upp fans dom hemmen som var annorlunda, jag kommer fortfarande i håg dom. När man tänker efter er det inte så himla märkvärdigt. Det var dom hemmen man kom till där föräldrarna uppmärksammade at man också faktisk var där. Du vet sånn her "Neimen Torgunn, är det du som är med hit til oss i dag?", med ett rusk i håret och bredt leande. Det behövs inte så jättemycket. Bara för att dom sa så, så kände jag att jo, här har dom väntad mig också (derav förstått: jag behöver inte alls vara tyst och gli inn i väggen, för dom vet ju att jag är här, det är inga konstigheter). 

Mexikaner (dom jag träffade i alle fall) hälsar alla på samma sätt, med en kram och ett puss på varje sida. Jag kände mig jämt så välkommen där, även om dom inte sa ett ord åt mig sen. Jag tror det är et bra ideal.

Jag måste väl vara ärlig nog att säga att jag inte kommer krama om min kompis kompis som mitt nya sätt att hälsa nya människor. Men hon skal få en kram när hon går i alla fall. Och nästa gång jag ser henne.

Jeg har lekt redde-verden leken før jeg. Brent meg ut og ned mens vi har pratet store ord om revolusjon og hvor forjævlig verden er. Hvor mye fikk vi egentlig forandret? Pent lite tror jeg. Vil nesten si ingenting, men det ville vært tragisk, så det sier jeg ikke. Men organisasjonsarbeid blir nok aldri min greie igjen.

Nå er jo det litt synd. For jeg har jo det her behovet for å forandre verden. Jeg syns ikke den er no' fin. Faktisk syns jeg den kan være riktig stygg og ekkel og ubehagelig å leve i. Særlig for kvinner. Vi presses inn i en kjønnsrolle som ikke lenger ligner på noen ting. Det finnes ikke et eneste menneske i hele verden som passer inn i den boksen som man kaller kvinne lenger. Den er for trang. 

Åh, hvor lyst jeg får til å slå og sparke og skrike. Men det hjelper jo ingenting. Den der boksen blir ikke noe større av det. Men den kan jo bli større. Jeg har ihvertfall tenkt at rundt meg, skal den være større, om den vil eller ei.

Hvordan gjør man det? Jeg er jo ingen fasit (se der ja, kom jenta ut av frøkna også, javærsåsnill, la oss unnskylde oss litt.) Men sånn gjør jeg det: Jeg setter høylydt pris på hver gang noen nær meg bryter med sin kjønnsrolle. Jeg har ei god vennine som tar like mye plass i et rom som en middels rosa elefant. Det får hun jo mye dritt for selvfølgelig, så jeg passer på å si at hun faktisk er strålende. Og at det skal et spesielt menneske til for å komme inn i et rom på måten hun gjør. Det er kanskje ikke så mye, men vi kan forandre verdener. Kanskje den store stygge, men mest av alt hverandres. Lag litt plass folkens. Det trenger vi.

Oh, vad jag gillar oss, jag gillar vår kvinnoklubb! Jag längtar tills varje gång vi ska ses (våra träffar har blivit höjdpunkten varje vecka). Jag är inte riktigt säker på vart vi är på väg ännu, men vi är i rörelse och jag har en känsla av att detta kommer att bli något stort, underbart och fantastiskt! Alla ni tjejer som jag träffat i Kvinnoklubben inspirerar mig och ger mig hopp och glädje!

Jag känner på mig att vi tillsammans har startat något som kommer att göra skillnad. Kanske kommer det inte leda till stora förändringar för hela populationen, men jag är övertygad om att det kommer att betyda något stort för mig och för dig.

Jag får svårt att sitta still när jag tänker på Kvinnoklubben. Det är så mycket som vi vill göra, så många projekt som vi vill starta, så många ord som vi vill säga, så många nya vänner som vi vill skaffa och så mycket roligt som vi vill ha. Jag blir alldeles vimmelkantig av lycka när jag tänker på det.

Jag har det stora privilegiet att varje vecka träffa ett gäng coola tjejer som jag kan dela med mig av gamla erfarenheter med (vi delar glädje, ilska, sorg osv), samtidigt som vi skapar nya erfarenheter tillsammans med varandra. Visst vill väl du också vara med? Vem skulle inte vilja med?! Alla tjejer är välkomna att vara med i Kvinnoklubben och hänga med oss på färden! Vi saknar karta och kompass, men det gör inget för vi är världens härligaste gäng. En del av oss är arga, en del av oss är glada, en del av oss är lite vilsna och en del av oss är bara med för att få äta stans bästa hummus och nybakat bröd. Det spelar egentligen ingen roll varför just Du vill vara med. Det enda vi önskar från dig är att få höra din röst!