Idag var dagen dÄ jag gjorde slag i saken och Àntligen tog mig till Svea Vaccin för att hinna ta de nödvÀndiga doserna hepatit och encifalit inför mitt lilla Àventyr. Vaccinationen gick bra (lite dyr men annars sÄ) och sÄ skulle jag ta mig till cykeln för att cykla hem. KÀnde att jag började mÄ lite illa och fick starka kramper i bÄda armarna sÄ tyckte komma hem lÀt som en bra idé. Pluggade in musiken och skulle precis hoppa pÄ cykeln nÀr allt blev svart. Jag började höra musik men det var fortfarande svart och kallt, tillslut öppnade jag ögonen och dÀr stod en Àldre farbror som tittade ner pÄ mig dÀr jag lÄg pÄ stenlÀggningen och frÄgade hur jag mÄdde. Jag var vÀldigt skakig, fattade knappt vad som hÀnt och vÄgade inte resa mig upp dÄ jag trodde att jag skulle svimma av försöket. Det anslöt sig en ung kvinna som bad om min telefon för att ringa min mamma, det kom en annan kvinna som tog min jacka och la under mitt huvud, en man stÀllde upp min cykel och lÄste fast den, flera frÄn St Tomas kom ut och var dÀr och vÀntade med mig pÄ min mor. Fick prata med akutsjuksköterska som en vÀnlig sjÀl fÄtt tag i pÄ andra Àndan av 112. Det var ingen akut fara. Jag blev beordrad vila och vaksamhet pÄ uppdykande smÀrtor. Tillslut kom mamma och jag bröt ihop och kunde inte sluta grÄta. Men nu dÄ, anledningen till att jag delar med mig av detta Àr för att jag Àr sÄ innerligt rörd och tacksam över alla mÀnniskor som dök upp, tog sig tid för att hjÀlpa mig och var sÄ otroligt vÀnliga och omhÀndertagande av mig. Tusen tack alla ni!! Mina tankar ska aldrig överge er!!
