All kategorisering Ă€r inte av ondo. Detta vet alla som nĂ„gon gĂ„ng har försökt handla i en Liedlbutik. Och pĂ„ samma sĂ€tt som vĂ„ra inköp förenklas av att det finns nĂ„gon form av systematik i matvarornas placering, underlĂ€ttas ocksĂ„ vĂ„r vardag av strukturer som förmĂ„r att skapa ordning i den mĂ„ngfald av sinnesintryck som det moderna samhĂ€llet erbjuder. Kategorisering Ă€r ett nödvĂ€ndigt verktyg för att kunna skapa sammanhang. DĂ€rmed inte sagt att kategoriserande Ă€r nĂ„gonting okomplicerat. Vi mĂ€nniskor tycks pĂ„ ett nĂ€rmast reflexartat sĂ€tt dela upp varandra i âviâ respektive âdemâ. DĂ€r individerna tillhörandes vi-gruppen bjuds in i gemenskapen möts representanterna för âdemâ istĂ€llet av en avvisande hand. TyvĂ€rr verkar detta vara baksidan av mĂ€nskligt relationsskapande: en oförmĂ„ga att identifiera sig med nĂ„got sĂ„ lĂ€nge det inte finns nĂ„gonting att identifiera sig gentemot.
I dagens Filten skriver vi om Ărebro, dĂ€r medborgarandan har polariserats och staden delats i ett vi och ett ni. Som en osynlig Berlinmur skĂ€r en skiljelinje sedan nĂ„gra dagar tillbaka rĂ€tt igenom bostadsomrĂ„den, arbetsplatser och rentav familjer. Den bakomliggande orsaken finner ni hĂ€r, i en artikel som till sitt innehĂ„ll kanske avslöjade en detalj för mycket. Vad kan dĂ„ göras Ă„t denna negativa spiral? Hur kan den misstĂ€nksamhetens kultur som tillĂ„tits blomma i Ărebro bĂ€st bekĂ€mpas? Kanske handlar det helt enkelt om att fĂ„ folk att mötas. Om mĂ€nniskor kan lĂ€gga sina rĂ€dslor för det okĂ€nda Ă„t sidan och ges möjlighet att pĂ„ ett öppet sĂ€tt nĂ€rma sig varandra ökar möjligheterna till dialog och samförstĂ„nd. De kivande sidorna i Ărebro bör med andra ord sĂ€tta sig ned, berĂ€tta om sig sjĂ€lva och sĂ€ga âFörlĂ„t. Det hĂ€r visste vi inte om erâ respektive âVi tar avstĂ„nd frĂ„n styckmord i alla dess formerâ. Endast sĂ„ kommer staden att kunna lĂ€ka det sĂ„r som rivits upp.