All kategorisering är inte av ondo. Detta vet alla som någon gång har försökt handla i en Liedlbutik. Och på samma sätt som våra inköp förenklas av att det finns någon form av systematik i matvarornas placering, underlättas också vår vardag av strukturer som förmår att skapa ordning i den mångfald av sinnesintryck som det moderna samhället erbjuder. Kategorisering är ett nödvändigt verktyg för att kunna skapa sammanhang. Därmed inte sagt att kategoriserande är någonting okomplicerat. Vi människor tycks på ett närmast reflexartat sätt dela upp varandra i ”vi” respektive ”dem”. Där individerna tillhörandes vi-gruppen bjuds in i gemenskapen möts representanterna för ”dem” istället av en avvisande hand. Tyvärr verkar detta vara baksidan av mänskligt relationsskapande: en oförmåga att identifiera sig med något så länge det inte finns någonting att identifiera sig gentemot.

I dagens Filten skriver vi om Örebro, där medborgarandan har polariserats och staden delats i ett vi och ett ni. Som en osynlig Berlinmur skär en skiljelinje sedan några dagar tillbaka rätt igenom bostadsområden, arbetsplatser och rentav familjer. Den bakomliggande orsaken finner ni här, i en artikel som till sitt innehåll kanske avslöjade en detalj för mycket. Vad kan då göras åt denna negativa spiral? Hur kan den misstänksamhetens kultur som tillåtits blomma i Örebro bäst bekämpas? Kanske handlar det helt enkelt om att få folk att mötas. Om människor kan lägga sina rädslor för det okända åt sidan och ges möjlighet att på ett öppet sätt närma sig varandra ökar möjligheterna till dialog och samförstånd. De kivande sidorna i Örebro bör med andra ord sätta sig ned, berätta om sig själva och säga ”Förlåt. Det här visste vi inte om er” respektive ”Vi tar avstånd från styckmord i alla dess former”. Endast så kommer staden att kunna läka det sår som rivits upp.

Det var det om det. Dagens Filten innehåller dock ännu mer om det. Förnöjsam läsning!