orden bara forsar ur mig
Jag har Àntligen börjat skriva igen. Det kÀnns som att komma hem. Det Àr som nÄgot slags befrielse ligger över den dÀr pennan (ja, du lÀste rÀtt; pennan!). För nÄgra veckor sedan trÀffade jag min bÀsta vÀn för att ta en kaffe, i mitt fall en... te? Eller nÄgot sÄdant, men i vilket fall var hon tvungen att kila in pÄ à hléns i jakt pÄ nÄgon reaprodukt och eftersom jag redan slÀpade pÄ tunga kassar var jag mÄttligt road av att knata runt bland sminkprodukterna nÀr jag ÀndÄ inte skulle ha nÄgot, sÄ det blev att jag stannade vid parkbÀnken utanför.
VÀl sittandes dÀr for tankarna ivÀg och jag fick syn pÄ bokhandeln. Jag kunde förstÄs inte motstÄ frestelsen att gÄ in "bara för att titta". Jag köpte beundransvÀrt nog inte nÄgra böcker, men dÀremot fick jag syn pÄ ett par helt oemotstÄndliga skrivblock att döda för och la beslag pÄ dem. De har liksom gammaldags fodral med orientaliska, nÀstintill religiösa mönster och guldlackeringarna reflekterade ljuset sÄ underbart vackert att jag bara var tvungen att köpa dem. Dyra var de ocksÄ, men vÀldigt fina, sÄ de var helt klart vettiga köp. För nÄgon som tycker om att skriva ibland... och nu Àr jag ju i en skrivarcykel igen...
Man ska följa sitt hjÀrta. Faktiskt.











