#sff14

You made me go through hell for MOLDY FUCKING CHEESE?!!

Var ikväll och lyssnade till Mike Leigh, som tilldelades Lifetime Honorary Award på Stockholms filmfestival. Jag tycker väldigt mycket om de filmer jag sett av Leigh, där Happy Go Lucky och Another Year är särskilt kära för mig. Another Year var en stor upplevelse och har blivit en film jag ofta tänker på - den är så exceptionell i sin livsåskådning, sin blandning av ömhet och klarsynthet, sorg, kärlek och glädje. Jag ville se Mike Leigh tala för att se hurdan mannen är bakom så varma, vackra och livssmakande filmer, och han liknade nog sina verk: varm, ödmjuk, fyndig och down to earth. Synd bara att killen som intervjuade var usel, han kunde knappt tala, han fick inte ett ord ur sig! Det var rent pinsamt och Leigh, trots sin artighet, kunde inte låta bli att reagera. Jag var rörd när Leigh fick sitt pris och det kändes rätt att ge honom en standing ovation. Så visades hans nya film, Mr Turner. Turner är en bildkonstnär som jag verkligen gillar, vars konst verkligen faller mig i smaken, så det kändes som en fin kombination. Tyvärr blev jag lite besviken, mest på filmens rytm, som haltade, och att den var lite för lång, utdragen. Leigh kunde ha "killed några darlings" här. Förutom det är skådespeleriet, precis som alltid hos Leigh, enastående. Då tänker jag inte främst på Timothy Spall som spelar Turner, men på mindre roller, som Mrs Booth och hushållerskan. Jag älskade Mrs Booth: redan i en av hennes första scener var skådespelerskans spel sublimt. Små miner, subtila gester - Leigh vet detta och låter kameran ta fasta på allt, låter den dröja på de fina skådespelarna. Det är underbart. Fotot är fint och inspirerat av Turners konst, ibland kanske för vackert då innehållet är så realistiskt och ofta grymt. Detta är en film om att åldras och dö, utan att försköna. Leigh vågar visa något man i vårt samhälle vill blunda för: åldrandets verklighet och sorgen inför ungdomen då man själv faller sönder. Filmen berättar detta vackert och jag har en tendens, trots filmens haltande rytm, att förlåta det som inte är perfekt då jag tycker att de tema filmen behandlar är så viktiga för den mänskliga upplevelsen. Vissa delar av filmen, vissa karaktärer och element, känns dock ofullständiga, känns som att filmen varit betydligt längre och de varit tvungna att klippa bort en hel del. Allt kändes inte tillräckligt tillfredsställande berättat, många frågor återstod efter filmen och en del av dem störde mitt tittande. Mr Cruncho hade dock en bra poäng om detta: här finns en ökad realism, ty i livet är det mycket som inte besvaras, mycket som inte har någon mening, som bara sker och finns. Leigh är den han alltid är även här i ett historiskt drama: han observerar människan, människor, låter karaktärerna ta plats, han dömer inte, han visar det goda såväl som det mindre goda. En vacker om än lite för lång film av en filmhumanismens mästare.

Xavier Dolan & Anne Dorval at Stockholms filmfestival

Xavier Dolan interview from sthlms film festival