#qourthon

Blood on Ice handlar om en man som tvingas fly sin by när den attackeras av en tvåhövdad ond best och dens hantlangare. Vinden bär med sig jakten på hämnd och sagan om blod på is. Så börjar detta äventyr av superhjälte-proportioner och som vanligt har det varit ett misstag att detaljstudera Bathorys texter. Egentligen gör det inget att texterna är som dem är, det är nämligen ovanligt svårt att urskilja vad som sjungs, som en följd av produktionen, vilken i min mening är den svagaste bland Bathorys vikinga-album. Produktionen låter ofta för dovt och grötigt. På de snabbare låtarna saknas ofta det brutala och intensiva från låtar som “For All Those Who Died”. På de långsammare låtarna saknas ofta tyngden och stämningen från låtar som “Blood and Iron” eller “Shores in Flames”, bland dessa hittar vi dock några av Blood on Ice höjdpunkter. “Man of Iron” är en fin enkel akustisk låt och “The Woodwoman” samt “The Lake” hade utan problem kunnat platsa på Twilight of the Gods.

Med tanke på att det gick fyra år från att Qourthon släppte ett album (med sitt soloprojekt eller Bathory) till att Blood on Ice fick sin uppföljare i Destroyer of Worlds, är det svårt att förstå varför han inte la mer tid på just Blood on Ice. Albumet är definitivt bra, men håller inte alls lika bra i 55 minuter som sina två vikinga-föregångare, både produktionen och låtkvaliten är frustrerande ojämn. Här finns massa potential som av någon outgrundlig anledning hafsats bort, kvar är ett par solida låtar på ett album jag ytterst sällan vill höra.

Den största likheten jag kan se mellan Hammerheart och Twilight of the Gods är att båda är runt 55 minuter. Skillnaden är att Twilight of the Gods känns skriven för längden, i kontrast mot Hammerheart som snarare råkat få samma längd och lika gärna kunnat bli kortare. Den mytologiska- och vikingatida tematiken finns kvar i texterna, men är mycket diskretare. Istället har Qourthon försökt sig på en mer allmängiltig och samhällskritisk vinkel. Det är gudarnas gryning, för att människan upptäckt att det inte finns några troner i skyarna. Dock uteblir slagkraften och det känns mest som att matas med plattityder om att följa sin egen väg och inte lite på övermakt. Ett annat problem är sången nästan exklusivt är rensång, ja så rent som det nu blir när Qourthon sjunger.

Trots allt är Twilight of the Gods väldigt bra, särskilt trilogin “Twilight of the Gods” / “Through Blood by Thunder” / “Blood and Iron”, som på en del versioner av albumet är ett enda långt spår. Här skiner de tidigare nämnda arrangemangen och själva låtskrivandet igenom. Twilight of the Gods må vara ett ojämnare album än sina föregångare. Men med sina vackra melodier, dramatiska partier och dunkelt storslagna komposition är den lite av ett unikum i Bathory-diskografin. Om Twilight of the Gods varit slutet på Bathory, hade det tveklöst varit ett värdigt sådant.