#pussel

Bertil Almqvist, signaturen BertilA, var en mångsidig tecknare i mitten av 1900-talet. Han skapade bilderböckerna (och serier) med Barna Hedenhös och gjorde även dem pussel.

Bertil Almqvist (1902-72), signaturen BertilA, var en mångsidig illustratör och tidningstecknare i mitten av 1900-talet. Han var en framgångsrik berättare, med förmåga att kombinera text och bild. BertilA var mannen bakom Barna Hedenhös och han gjorde även Barna Hedenhös-pussel. Ett urval källor Barna Hedenhös av Bertil Almqvist som pussel. ©Aristospel Bertil Almqvist-pusselkartongens baksida.…

Ja det är konstigt egentligen...vi jagar ju bara oss själva. Vi söker att hela oss och det kan vi bara göra när vi vågar acceptera oss. Sida för sidan, bit för bit så är det bara vi som helar pusslet.

Så inte så konstig om det blir konstigt när vi försöker pussla med andras bitar eller fel bitar.

Men det är svårt ibland. Var börjar logiken och vad gömmer jag för mig själv? Vad med mig är det jag inte vågar att se? För det är ju bara det vi gömmer. Galet egentligen. Man kan bete sig som att det är sååå fult och hemskt medan det mest är en fucking sida av en själv for bleeping sake. Alla Är ju verkligen inte stöpta i samma form. Vi har ju massor av olikheter och olika behov. Att det ska va så förbankat svårt o fatta.

Man får nog ta bit för bit och bitar som fortfarande känns för stora att hanteras får liksom brytas ned till passande storlek. Och sen liksom...börja närma sig. Och förhoppningsvis förstå på vägen att... det är ok. Det är liksom Mer än ok, det är liksom så det bleeping ska vara. Ju mer kärlek och skoj det verkar, desto mer do THAT liksom.

En av mina favoritleksaker när jag var liten var att lösa kluret att få alla siffror i rätt ordning. De flesta var enkla men för att få sista rätt krävdes vissa manövrar och baklängestänkande. Man behövde medvetet göra fel för att det sen skulle bli rätt. Gjorde man “rätt” hela vägen gick det inte. 

Idag fastande han på en pusselklur i ett spel. Han hade suttit länge och försökt att klura ut hur man skulle göra men gick bet. Han frågade om jag kunde hjälpa lite och jag satte mig där. Principen påminde om 1-14. Jag tänkte därför att någonstans behöver man medvetet göra fel som man sen snurrar rätt. Jag löste den på kanske en kvart. Men det gjorde nästan ont. Var det verkligen ok att jag löste den? Då fick ju inte han lösa den. Han var tacksam och kallade mig pusselmeister. Jag gillar ju pussel. Nei, jag Älskar pussel. ett klur som går att lösa men man inte vet hur, aaaand GO! 

När det var löst så kändes det bittersweet. Det var egentligen lite för enkelt. Sen var det liksom löst. Och nånstans i mig så... blir det platt då. Jag måste ha furtisjutusen knutar att knyta upp. Det ska va jobbigt och en slags strävan. Att jag märker att jag närmar mig men ändå gärna kluriga knutar som gör att jag verkligen måste...klura. Kanske måste man tvinna repet och först lösa ut en annan knut för att den ska gå att få ut. Det får inte vara straight forward och mest ett enformigt lösande av knutar heller. Då är det mest skittråkigt och kanske till och med elak tortyr. Men twista till det, krångla till dem så jag går bet och måste fundera. Då är jag fast. Då är jag...lycklig? Jag tror det. 

Hade kitesurfing inneburit att alla kunde göra det utan någon träning för att de satt upp ett gigantiskt nät och det var 100% säkert även för 3 åringar så hade jag uppskattat farten men återigen...the twist. Oberäkneligheten och vägar som inte har ett bestämt mönster redan skulle jag söka. Förmodligen skulle jag koppla ur nätet och prova utan. Det är nåt äkta med irregularitet. Ett mönster man inte riktigt förstår. Lite som att vi fortfarande inte kan spå vädret trots alla jäkla apparater och kunskap. Det finns nåt Nej där. Nåt levande och obestämt. 

Jag bara fick den där...whoa...jag tror jag är mitt 1-14. Jag har olika magtrassel som kräver precision och intuition i ett. Jag har psykiska trassel och samtidigt fast i ett utanförskap utan pengar. Jag är ett FETT jävla episkt pussel. Och jag tror att nu är jag klar med alla knutar och twists. Nu är det dags att lösa upp det. Knut för knut och alla inbakta twists and turns. Jag gjorde mig själv till pusslet jag saknat? En perfekt svårighet, gjort för en pusselmeister? Kanske. Kanske klarar jag hellre kluriga klur än två lätta knutar och gläds åt repet. 

Inte omöjligt dock, det är min mardröm. Det går jag under av. 

Men jag har känt det, att nu räcker klurigheterna. Nu är det dags att veckla ut sig. Om jag klarar mig, gjorde jag mitt bästa episka klur någonsin. Om jag inte klarar det, går jag under. 

Jag har ju smakat på friskhet och samhörighet. Jag har varit i stunder av perfekt harmoni. 

Men kanske är det därför jag sätter krokben för mig själv. För vem skulle jag varit utan? Varför ska jag inte kunna jogga i skogen och varför tvingar jag mig att krypa när jag är så snabb? Varför ska geparden gå emot sin instinkt? 

Kanske kände jag mig inferior när jag inte kunde lösa upp mitt klur förut och jämförde andras enkla knutar med mitt klur och tyckte de uppenbarligen var bättre för de löste det så mycket snabbare. Kanske fick det mig osäker och kanske bökade jag in mig ännu mer i ännu mer trassel. Kanske valde jag den resan just för att jag behövde ännu mer klur. Ös på mig mer lås och kedjor. Det var ju så det blev. En konstig lek for sure. 

Kanske klarar solen av mycket mörker. Kanske kan den vara i mörkret och kanske är det det som tvingar den att lysa av egen kraft. En måne skulle vara kall och försvinna in i mörkret och bli ytterligare en sten i alltet. Men solen...solen har någon egen kraft. En kemi som kommer från dess kärna. Gömmer man solen i ett gigantiskt mörker så måste den lysa för att överleva. För att hitta vägen och inte bara bli en till sten. Kanske behöver solen på nåt sätt inse att det inte spelar roll. Att det inte är hur stort mörker som är runt omkring utan att skina oavsett. För solen är ju i stort mörker. Den bad inte om ett mindre rum att få skina i så den skulle lysa starkare. Den bara lös. Den bara lyser. Kanske är det den kraften som är så stark. Den där när man förstår att det inte har att göra med runt omkring utan inuti. 

Jag vaknade av att han snarkade så högt att det kändes som en väckarklocka. Av nån anledning var min första tanke (eller så var det en fortsättning av drömmen) att snart fyller jag 40. Min nästa tanke som dök upp var att det kommer bli en jävligt ensam 40-årsdag om jag fortsätter i de här spåren. 

Nästan varenda människa jag känt har till sist inte blivit mer än flyktiga relationer. Mina närmaste vänner har en efter en brutit upp med mig och valt att ha noll kontakt. Människor som förut varit extremt viktiga, extremt nära, har bara sagt...POFF.

När det händer gång på gång så finns det ju egentligen bara en gemensam nämnare och det är...jag. 

För några år sen förlorade jag min allra bästa vän jag någonsin haft. Jag vet att hon tyckte det var gutwrenching hon också men ändå så följde ÄVEN HON det destruktiva mönstret som finns i mitt liv. Vi hade episka gräl och sen...var hon borta. Vi var ju oskiljaktiga. Idag kan det gå 5 år utan att vi säger flasklock. Det finns EN som stannat med mig i vått och torrt; som stått vid min sida och det är T. När till och med han sagt att “nu känns det som du försöker putta bort mig” blir jag rädd på riktigt för mig själv. 

När vi träffade varandra åt vi upp varandra totales. Plötsligt behövdes ingen. Han var så perfectly perfect att jag inte ens sökte andra, även om det fanns lösa kontakter då också. 

Nu har vi kommit till en del i vårt förhållande då vi ger varandra alltmer tid; vi får mer tid att upptäcka vår individualitet och vi ger plats åt att annat än bara varandra. Det i samband med corona har gjort allt...mer tydligt. 

När man jobbar på ett jobb med över 300 människor och träffar 150 individer om dagen är det svårt att känna brist på social stimulans. Många där verkade ändå uppskatta mig, såsom att de log när de såg mig, de stannade trots lektionen var över och gav mig kramar. Jag var..lite mänsklig.

Det har väl på nåt sätt stärkt mig; att jag känner att jag kanske också har mänsklighet i mig eller nåt. Att jag kan komma ur mitt tjocka ska och säga hej.

Men även de relationerna är flyktiga och de är små. Snart är de också borta och kanske försöker jag behålla kontakten med vissa den här gången.

Jag har ju försökt närma mig andra, jag har ju öppnat upp mig och varit mig själv men FÖR ofta har jag då upplevt att män mest antingen blir flirtiga eller faktiskt intresserade. För det börjar alltid med att jag slappnar av, att jag trivs återigen och då blir jag starkare och jag tar mer plats. Sen dröjer det inte länge innan jag känner det...IGEN. NEJ inte IGEN...! Jo igen tydligen. Och igen. Är det..på grund av nåt fel JAG gör? Jag vet inte. Jag är mest lekfull och vill ha kul. Det är det som det kokar ner till. 

The females...ja de lite mer pojkiga är my best bet. Så har det ju iofs alltid varit. Men på senare år har jag blivit mycket mjukare och det där hårda skalet har börjat ge sig och de tuffaste tjejerna idag känns åt helvette för kalla. Så nu är jag mer lutad åt vamare, kanske mer feminina iaf.

Jag har snart nått en gräns för ungefär halva mitt liv och när något varit så långvarigt som det ändå har varit så är det ju nåt som förmodligen är en del av min personlighet. Det MÅSTE ju liksom va...jag.

Men jag vill bryta det här. Jag vet ju att jag kan bryta nästan kroniska andra tillstånd och det här skulle jag säga är min final frontier av nån anledning. Att jag alltid skapat hata/älska drama omkring mig. Hur flera trodde att jag var tillsammans med bästa kompisen jag hade i högstadiet för vi umgicks så mycket. Hur jag alltid haft väldigt intensiva relationer eller inte alls. Jag vet inte varför. Men det är gutwrenching när EN efter EN lämnar mitt liv och kvar är...jag. 

Jag är nog en dramalama. 

Den här isoleringen driver på min redan isolerade vardag och att jag nu valt att jobba på distans gör ju inte det mindre så. Kan inte jag bara få ha VÄNNER? Sånna där man bryr sig om, sånna som inte vill innanför ens byxor eller dramatiskt avsluta relationen. Vänner som HÅLLER. Vänner som står där när jag behöver dem. Jag behöver inte fler uppbrott. Jag behöver broar.

Idag är jag ju så van; jag har skapat ett liv av detta. Jag har vant mig vid isoleringen, det konstanta dramat när jag väl försöker och att det är..såhär. Jag har blivit luttrad och vågar knappt öppna mig idag. Jag orkar inte släppa in fler som ska totalt haverera mitt hjärta en gång till. Det blir moment 22. 

Jag vet inte varför det blivit såhär egentligen. Jag är inte direkt omänsklig, ovänlig eller jättekonstig. Jag är när man kokar ner mig; rätt normal, väldigt varm och omtänksam och bryr mig enormt mycket om andra. Men jag ÄR väldigt känslig och jag behöver krypa in i mitt skal för att ladda ibland. Men det betyder ju inte att jag vill stanna där. 

Jag bara känner att om jag nu ska skifta detta, om jag ni ska vända hela skeppet i den här riktningen så kommer jag behöva totalt ha hjärtat i farozonen igen. Men för att klara av det och inte dö på kuppen så måste jag ta det jävligt försiktigt. Att försöka se de som människor och att det blir som det blir. Utan tvång och förhoppningar. 

För jag KAN inte ha ett liv med i stort sett bara han och jag. Visserligen ÄR han galet viktig men jag vill liksom nå fler bra människor och vara en del av deras liv och de en del av mitt. Jag vill också landa och bli mänsklig. Jag vet mest inte alls...HUR.

För andra verkar det som om det är världens enklaste sak; som att mest cykla. Det mest sker naturligt, organiskt och plupp. För mig är det som att lösa universums mysterier. Men andra hittar ju aldrig en partner, där någon faller för dem, där är det istället överstimulerat. Vilket är en konstig obalans.

Det faktiskt bästa stället jag kommer ihåg är nog faktiskt vindtunneln i Prag. Där ...fanns något så hemma. Han som hjälpte mig var himla snäll och där fanns noll intresse. Även om han som skötte spakarna där var sådär...HAN aktar vi oss för, för no more drama tack. Samma gällde kitesurfingen. Så galet uppfriskande  av att inte känna de där blickarna och...känslan. De tjejerna där kändes lite mer som jag, trots att jag pratade väldigt lite med dem. Jag mest kände det när jag kom in där. 

Jag har ju varit på söka vänner plattformar; jag har varit på fester/tillställningar där jag blivit inbjuden och känt CRINGE. Hur de inte alls varit som mig och mest umgåtts för att SÅ ska man tydligen göra som människa. Men jag vet inte...jag söker DE DÄR. Sånna som är som jag. Jag har noll intresse av att umgås för att umgås, jag vill connecta. Det är fan dags.

Jag vill liksom HEM dit jag hör hemma, få vara med mina kindred spirits, för de måste finnas. Jag tror inte jag är så unik att miljarder människor inte skulle matcha mig. 

Jag har ju länge stängt den dörren, accepterat, inte orkat riva i dedär igen. Men såren har börjat koagulera och jag tror jag är redo att ge mig ut i dedär igen. Alternativet är total isolation för resten av mitt liv. Det är inte ett alternativ. Inte idag iaf. Men jag kommer få ta det varsamt. Jag antar att det är så som sånna som blir brända om och om igen känner. Att de måste ut i det igen och riskera att få nej. 

Det har alltid funnits ursäkter eller vad jag har trott varit anledningar men en efter en har jag blivit motbevisad av andra. Det finns människor som är sjuka, isolerade men har gigantiska nätverk. Är jag för lång? V var längre än mig och hon har också stort nätverk. Är jag för blyg/försiktig? Inte det heller, finns flera ännu mer delikata varelser out there. Så..VAD är grejen? Det är som ett pussel jag inte fattar varför det inte går ihop. 

Jag trodde väl att att ett nytt jobb kunde innebära nåt nytt på den fronten. Det finns ett helt gäng av snälla almosts. Men nix, det finns ingen direkt där för mig. VIlket gör att jag känner att jag tror att jag ändå inte är på rätt plats och sökandet efter HEM fortsätter.   

Kanske SKA det va såhär? Den tanken har också slagit mig. Att jag valt att vara mer udda för att jag varit en i mängden förut? Att lösningen sitter i MIN utveckling. Kanske. Jag vet verkligen inte. Jag vet mest att jag inte vill va såhär isolerad längre. Jag vill prova va människa jag också.  

Nytt erbjudande hos http://www.bornsheep.com/superhot-windows-pc-fps-pussel-shooter-spel-gratis-normal-pris-32kr-epic-games-store/

SUPERHOT (Windows PC - FPS, Pussel, Shooter Spel) - GRATIS - Normal Pris 32kr @Epic Games Store