Plankan och maran
Det sitter i huvudet. Slutar man göra plankan nÀr kroppen ger upp blir det inte mÄnga minuter. Man ligger helt enkelt i en hög pÄ golvet innan man hinner fatta vad det var som hÀnde. Och var det nÄt som vi inte ville skulle hÀnda under Stockholm marathon sÄ var det att klappa ihop i en hög pÄ marken. Fast otÀnkbart var det förstÄs inte, mÄlsÀttningarna kanske inte var av det försiktigare slaget, Ellen siktade pÄ att sÀnka sitt personbÀsta med 1 timma och 20 minuter och jag var besatt av tretimmarsgrÀnsen.
Omöjliga mĂ„l var det dock inte, trĂ€ningen var gjord och Ă€ven om man alltid vill ha gjort nĂ„gra pass till sĂ„ tvivlade vi inte pĂ„ grunden, uthĂ„lligheten var vi trygga med, men frĂ„gan var tempot? Ăvrig förberedelsehysteri tog vi ganska lĂ€tt pĂ„. Sömn och mat och dryck och klĂ€der och skor och... det skulle vĂ€l ordna sig? DĂ€remot var det vĂ€rt att lĂ€gga ner lite energi pĂ„ det mentala. Tröttheten och smĂ€rtan kommer att komma, dĂ„ gĂ€ller det att vara beredd, med mantran och positiva affirmationer och allt vad det heter.
En intressant utmaning var dock det hĂ€r med att göra ett individuellt lopp. Det ĂR ju mycket roligare att springa tillsammans. Men ivĂ€g till olika startgrupper med olika mĂ„l i sikte bar det. "Vi ses i mĂ„l Ă€lskling!"
42195 meter senare sÄ gjorde vi det. BÄda sanslöst nöjda och sanslöst knÀckta pÄ helt egna sÀtt. Vi hade sannerligen fÄtt vÄr beskÀrda del av maratonsmÀrtan de sista kilometrarna, men nÀr man gÄr i mÄl och har klarat maran sÄ spelar inget sÄnt nÄgon roll lÀngre. Fast vi kunde sÄklart inte lÄta bli att analysera vad som hade hÀnt. Ellen: -Klockan funkade inte sÄ jag rÄkade nog springa för fort i tvÄ mil... Johnny: -Jag missade colan och fick bara tag i varmt kaffe... -BÄda vaderna krampade och jag hade sendrag i fötterna... -Jag tog heeelt slut, hade ingen kraft att lyfta pÄ fötterna över huvud taget, det var bara att bryta... -Jag försökte ta sikte pÄ nÀsta gatlykta, bara jag tar mig dit, men det gjorde ju lika ont ÀndÄ... -Jag provade mantran och rÀkna andetag och affirmering, men jag orkade inte helt enkelt.. -Men sen började jag tÀnka pÄ plankan! -Va? Jag ocksÄ!
I plankan handlar det bara om att inte sluta. Om att vara sÄ vaken och fokuserad sÄ att kroppen inte fÄr en chans att lÀgga sig ner, för ger man den det minsta utrymme sÄ ligger man direkt i en hög pÄ golvet och fattar inte vad som hÀnde. Och under de sista kilometrarna av Stockholm marathon sÄ betalade sig vÄr gemensamma plankantrÀning. Vi slutade inte. Vi fortsatte. Med lÄtarna frÄn plankanlistan i huvudet sÄ fortsatte vi att sÀtta en fot framför den andra, fast kroppen egentligen hade gett upp. Vi sprang vid olika tidpunkter, i olika fart och med olika mÄlsÀttningar. Men ÀndÄ gjorde vi det tillsammans och löste det pÄ samma sÀtt med gemensamma erfarenheter. Och vi klarade mÄlet. BÄda tvÄ.
/Johnny
