#omtitt

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset​. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Den här säsongen, som den första, avslutas med en tripp till en alternativ tidslinje. (Jag räknar in det här avsnittet med det avslutande Tears då de går in i varandra). Och man må väl tycka både si och så om saken. Men jag hade inte föredragit fantasy/science fiction om jag inte gillade att spåna kring vad som kunde ha hänt.

Och det här avsnittet visar upp två intressanta saker: vad som hänt om planen att kombinera Ordens-magin med Bekännelse-magi hade lyckats och vem Cara skulle ha varit om hon inte tagits av Mord’Sith. (Vi får också se en mer intressant sida av Dahlia där denne inte är besatt av Cara). Och på sätt och vis är det intressant, om än att RichardPlusKahlan-intrigen inte bjuder på några överraskningar.

Zedd snöar in totalt på att ställa världen till rätta igen. Kanske vet han att den utopi som målas upp i det här avsnittet är dömd att falla ihop någon gång. Speciellt sedan Richard (som vanligt) inte kunnat ta det svåra beslutet utan låter i sin naiva nonchalans Darken Rahl leva (dock då under Orden-magins makt). Och partiet där Richard/Kahlan och Zedd jämför storys må vara nödvändig men ack så trist (vem behöver en klippshow nu liksom).

Måste nämna hålet i storyn också: I förra avsnittet avslöjade Darken att han var/blev den första av the Keepers banelings. Satt under Richard kontroll och därmed inte kunna döda/skada någon så borde han kanske inte ha kunnat leva så länge som ett år? Eller fick han en annan deal kanske?

Och även om många kanske gillar tanken att visa upp en värld där Richard och Kahlan inte måste avstå från varandra så är pluttignuttigheten dem emellan inte något som för avsnittet framåt.

Intressantast är dock Cara givetvis, och det är kul att se Tabrett Bethell få flexa sina skådespelarförmågor genom att spela en alternativ variant på den hon redan spelar. Och visst kan man läsa in en del i att hon som icke-mord’sith är en lärare (hon kidnappades ju av sin lärare så man kan ju bara spekulera i vad som hände Nathir) och enligt Leo är en riktig uppdragsgivare/slavdrivare (ordet taskmaster kan lämpligt nog också översättas som tuktomästare). Sedan gillar jag att man plockar in Leo för ett fin avrundning, även om man givetvis kan läsa in ett visst mått av hetero-normalisering i Cara som karaktär samtidigt.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Det här avsnittet om något visar väl kanske med all önskvärd tydlighet att skaparen inte har någon större koll egentligen på vad som komma skall. Och ytterligare ett bevis för att den skapare vi mötte i Creator knappast var ”the real deal”.

Jag menar, ljusets systrar försökte stoppa Richard från att söka efter stenen. ”Skaparen” själv var beredd att direkt avrätta honom för att stoppa honom. Underlig eller hur? När skaparen i realiteten satt upp hela härligheten så att stenen låser in Richard och Kahlan i en magiskt isolerad dal där de skall boota om mänskligheten.

När det gäller sökandet av stenen i kombination med profetior och hur sökandet riggats av skaparen får mig så här 10 år efter seriens premiär att ifrågasätta om Skaparen alls är inblandad i det stora hela? Är det hela bara en väldigt smart genomtänkt plan av ”the Keeper” för att säkerställa att stenen aldrig används i syfte att skydda världen från honom?

Hela grejen kan ju givetvis vara ett test att göra ett slutgiltigt test av sökaren och dennes intentioner.

Något som talar för den här teorin är att Asa har en lätt falsk och manipulerande framtoning avsnittet igenom. Asa är en man som vet betydligt mer än vad han låter påskina i avsnittet (det är jag övertygad om).

Hur som haver är Richards och Kahlans äventyr i jakten på tårarnas sten (och kanske framför allt att få ut densamma från dalen i fråga) intressant.

Sedan har vi den andra delen av historien. Att Cara skulle fått barn med Darken Rahl kom som en skruvboll, och av någon anledning har jag aldrig haft något emot det som en förevändning att dela upp team Seeker. Jag gillar dessutom tanken på att Mord’Sith ibland tillåts utveckla speciella vänskapsband med varandra.

En av de mest roande delarna i det här avsnittet är någto Darken Rahl säger och hur det str i bjärt kontrast med vad han själv gör. Han säger nämligen till Cara att: — Oh, poor Cara. You actually believe the Seeker would stop his quest simply to save you. You’re not that important.

Vilket givetvis talar emot hans eget agerande här där han gör sitt yttersta för att vinna tillbaka Cara till sin sida. Inte viktig? Darken Rahl lägger ned en massa tid och energi (inklusive att sluta fred med mörkrets systrar och kasta ett ben åt the Keeper) med den enda avsikten att vinna henne tillbaka. Och då Cara är en av de smartaste i serien så torde denna motstridighet knappast gått henne förbi. Inte heller att hennes band till Richard, Kahlan och Zedd verkar göra henne starkare och motståndskraftigare mot Rahls försök att knäcka och vinna henne tillbaka. Eller att alla andra Mord’Sith verkar bete sig som Bambi på hal is utan en fast hand att hålla i.

Dahlia har sin egen agenda här, och precis som sina övriga systrar så verkar hon inte fungera helt utan en stark ledare. Så hon håvas in av Rahl och hennes ambition/besatthet av Cara används för att snärja den senare in i Rahls nätverk igen. Och jag tror att det enkom är den mörka magins effekt att bandet inte splittras helt.

Även om jag personligen föredragit att intrigen avlöpt utan att Cara knäcktes och att hennes och Zedds flykt från Rahl var äkta (och inte bara ett spel för galleriernas i avsikt att vinna stenen från sökaren) så gillar jag att vi in i det sista tvingas tveka kring vem Cara nu är lojal emot.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Det här är lite av ett favoritavsnitt, visserligen kan jag hålla med Cara om att det kanske finns viktigare saker att göra än att fira Richards födelsedag – men man måste ju få slappna och boota om ibland också.

Inledningsscenen där Cara lagar mat är riktigt rolig, och hennes kulinariska färdigheter har luftats i något tidigare avsnitt.

Ens jag som jag ställer mig undrandes till, lite grann iaf varje gång jag ser det här avsnittet är huruvida det verkligen är rätt att ersätta en dag för att minnas offren från en massaker till att hylla den ende som överlevde… Just den detaljen har aldrig klingar riktigt rent hos mig. Kanske ville stadens ledare smöra lite extra för Richard. Insmickrande känns det iaf.

Caras beteende under själva trollerishowen är lite roande, speciellt sedan Kahlan mer eller mindre tvingar upp henne på scen för att sedan hamna under strålkastaren själv. Och det måste väl vara lite pinsamt av en mord’sith att åka dit på ett magiskt trick.

Cormac verkar vara en bruten man, som snöat in sig helt på hämnd. Jag är rätt säker att Team Seeker med glädje och lust hade nystat i det här problemet om det förts på tal även på ett smidigare sätt. Och felet här är kanske inte att alla inte bedömdes lika, felet egentligen är väl att man dolde att somliga faktiskt behövdes för att upprätthålla ordningen också. Även om det där med stadens största bidragsgivare kändes direkt smaklöst och med all säkerhet är anledningen till att man försökte dölja det från första början.

Scenerna inne i kryptan mellan Kahlan och Cara tillhör avsnittets bästa, speciellt Caras lugna tillkännagivandet att hon betraktar Kahlan inte bara som bekännare och modersbekännare utan även som en vän. Kuligt nog med en paus som lämnar det öppet att tolka att Cara möjligen letade efter ett mer passande ord men slutligen valde ett mindre laddat.

Det är också intressant givetvis hur samma diskussion som uppstår i staden kring ”taggarna” som används att välja ut män till armen uppstår inne i kryptan mellan Kahlan och Cara. När Cara säger ”sluta låtsas som om mitt liv är värt lika mycket som ditt” rymmer det flera dimensioner, inte bara en profetia som säger att Kahlans bultande hjärta skall rädda världen från undergång.

Nygaax är ett intressant monster och bidrar till att ge lite energi åt berättandet (även om det där med en dags luft var fullt tillräckligt). Men man kan även lätt ifrågasätta varför Cormack sätter en sådan komplicerad plan i verket när han hade Nygaax:en tillgänglig. Den lär ju ha framstått som ett mer pålitligt alternativ än att tvinga sökaren döda folk. (Eller: javisst ja, vi försökte ju få det här att framstå som rättvisa inte hämnd).

Cormack visar sig dock kanske inte direkt haft avsikten att låta Kahlan och Cara dö – jag menar varför skulle han annars markera området där de befinner sig på en karta?

Avsnittet slutar med att Cara tar tillbaka vad hon sagt i kryptan. Och av Kahlans reaktion att döma så kom det lite som ”det där borde jag kunnat räkna ut på förhand”.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Ännu ett sådant där avsnitt som innehåller en del intressant (hela intrigen med Kaledabra) och även starten för säsongens lite större sidointrig: "Boxes of Orden" (eller Ordens askarna på svenska?). Sedan fylls avsnittet ut av en lite mjäkigare intrig med Shota som använder magi för att låta Gryff ta Richard plats i ödets dödsdom lite senare i avsnittet.

Därmed inte sagt att avsnittet i stora lag är tråkigt. Tvärt om det finsn en del intressanta detaljer, som Bronwyns tysta protester mot "D'haras sak", att glädja sig åt. Jag blir samtidigt lite fashinerad över en detalj i avsnittet som inte riktigt går hem hos mig: idén att Kahlan inte reagerade tidigare. Borde inte hon med sina krafter sett att Richard talade sanning när den senare sade att han var Richard och inte Gryff?

Det är en lustig detalj så här i början av serien: Zedd och Kahaln är ruskigt arroganta ibland. Och båda borde iaf här kanske ha vetat bättre.

Jag gillar avsnitt med mer direktverkande framtidsvisioner, främst för att det i princip alltid är svårt att riktigt veta huruvida den första versionen var utan påverkan eller ej. Shota är iag en rätt intressant karaktär och som jag gärna sett att man använt i en större utsträckning i serien än vad man kanske gjorde. Hon skall ju komma att visa sig vara inte fullt så ondskefull som Zedd antyder här -- om än att hon alltid jobbar efter sin egen agenda.

Så klämmer Kahlan ur sig till slut varför ett förhållande mellan henne och Richard är så farligt, synd bara att det inte är rätt person som får höra det. Bridget Reagan gör f.ö. ett bra jobb med med att undvika att scenen blir ett lökigt intermezzo. Sedan gör ju Jason Smith ett bra jobb givetvis med att förmedla att Gryff vet precis vilken storlek på rövhålet han är.

Som sagt, ett avsnitt som liksom sina föregångare kanske inte är helgjutet men nu börjar iaf serien få upp värmen. Och mellanavsnitten till trots, så kan jag sakna den här typen av berättande där varje avsnitt har en start, slut och mittemellan. Och inte bara mittemellan delen eftersom säsongen är en 20 timmar lång film.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Den här serien börjar verkligen med en rivstart, dr vi kommer in i handlingen direkt där Kahlan och Deneee börjar närma sig gränsen mot Westland. Det blir en högoktanig (eller blir det höghavrig?) inledning där vi snabbt inser att något stort är på väg att hända i en värld där något är allvarligt fel. 

Jag har aldrig läst böckerna, när mitt intresse för dem växt fram (iom den här serien) så var de mer eller mindre borta från hyllorna. (Tillsammans med översättningar av fantasy i största allmänhet). Det går ju givetvis att läsa dem på engelska om andan skulle falla på.

En sak som jag har varit irrierad på är hur öppningen i barriären beter sig, den hålls öppne  väldigt länge efter Kahland (vilke är ologiskt) men sluts direkt efter soldaterna (ännu märkligare). Nattflyt (minns inte vad Night Whisp översattes till nu) borde ju ha vetat att Kahlan jagades av personer som defensivt ville henne illa. Jag gillar dock att barriären är så pass tjock som den är -- man hade ju annars väntat sig att den pga magin inte skulle vara mer än en tunn slöja.

Jag har alltid fascinerats av Michael i det här avsnittet. För visst är det lite udda hur lätt han har att tro på en helt främmande människa utifrån och mer eller mindre döma sin bror på förhand? Michael framstår i det här avsnittet som en väldigt bitter man, och det måste ligga mer bakom än att Richard är “adopterad”. Det är också märkligt hur han kan a den position han har och samtidigt vara så naiv.

Samtidigt har vi plotten Kahlan-Zedd-Richard, visst blir det lite småkul när Kahlan nästan går i taket när hon inser att Zedd i princip inte gjort något för att förbereda Rickard, och lite kan man väl hålla med. En del av mig misstänker nog att Zedd tog med sig Richard till Westland i avsikt att Rickard inte skulle behöva återvända till D’Hara och sitt öde. Vi får ju reda på längre fram i serien att Zedd har mer än en anledning att skydda Richard från omvärldens fasor. Det enda som inte riktigt sitter i den scenen är när Richard vaknar och frågar “Vad talar ni om, och vad är en sökare?”, leveransen av repliken låter lite teatraliskt inövad. Men kanske skall man inte lasta en då oerfaren skådespelare för mycket.

Jag gillar lite hur man vågar låta saker och ting skava mellan karaktärerna, det är lite lite av en standard annars att sällskap av den här typen “hittar varandra” väldigt snabbt. Men här låter man faktiskt karaktärerna vara lite irriterade på varandra. Plus Zedds entre. Någon har verkligen njutit av friheten att inte behöva vara en trollkarl av första orden. :lol:

Överlag försöker man sätta upp brädet för serien (och första säsongen) låta oss få en känsla för karaktärerna och den uppgift som ligger framför honom. Och man navigerar den malström som jag brukar kalla “beginning”-story riktigt väl. Bakgrunden kommer i korta små doser utan att ta överhanden och fokus ligger hela tiden på främst soldaternas jakt på Kahlan och Kahlans sökande efter Zedd och Richard.

Avsnittet slutar med att vi får möta säsongens stora skurk: Darken Rahl (eftersom min erfarenhet av den svenska upplagan är begränsad så kommer jag nog tendera använda de engelska namnen). Och man inser givetvis vilka krafter som drabbat samman i Westland när denne vaknar av en mardröm om det.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Det är lätt att glömma att människor, även om de för det mesta behandlas som ren kanonföda, sällan är rakt igenom goda eller onda. Kanske är det därför som jag gillar det här avsnittet, det ger oss en lite mer dynamisk bild av Darken Rahls soldater. Tillsammans med Carver Dunn visar oss Kapten Ensor att en armés gråzon kan vara omfattande.

Man är heller inte rädd för att visa upp det motstående sidan. Garrick uppvisar ett beteende här som är snarare en form av stråtrövare än rebeller, och där man inte tar hänsyn till att det kommer en tid efter kriget med. Och Richard sätter ned foten och meddelar att oskyldiga faktiskt existerar på bägge sidor och att grundplanen fortfarande är att göra sig av med en tyrann.

Legend of the Seeker har ett äldre, alltid avslutande, sätt att berätta en långtgående historia. Sålunda så får vi serverat ett gäng olika intriger här för att påvisa gråzonerna, istället för att detta sprids ut på fler avsnitt. Carver Dunn, och framför allt hans död, är ett av avsnittets mer intressanta intriger. För iom att han blev bekänd och knuten helt och hållet till Kahlan innebär han ju inte längre någon risk, och tekniskt sett är kanske ett oprovocerat anfall på honom en attack i sig på den bekännare som bekände honom.

Sedan måste jag erkänna att jag gillar den nya vapnet som introduceras här. Och hur förödande dess kraft verkligen är. Men visst är det bra konstigt i början av avsnittet hur en liten pojke kan hitta en av dem, ropa om det och ingen av de vuxna synbarligen reagerar? Eller också var tidsramen helt enkelt för kort, den fyras ju av strax efter att den hittas.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Det här är ännu ett av LotS väldigt många avsnitt som sätter upp en jäkligt intressant premiss som hade kommit mer till sin rätt i dagens typ av berättande. Här talar jag kanske främst av Caras del av intrigen.

Även om jag alltid har tyckt att det är lite för enkelt för vagnsföraren att ta Cara av daga i början av avsnittet så är det något jag har överseende med till förmån för de intressanta delarna Cara som baneling innebär.

Jag har aldrig varit särskilt chockad över att det uppstår/uppstått en industri kring de människor som återkommer som baneling och därmed gärna vill ha enkla själar att köpa sina dagar med. Här är kanske första gången dessutom som vi får lära känna baneling som art lite bättre. Det finns en viss logik i att det finns en viss hunger efter att döda associerad med att vara baneling.

En detalj som, morbid nog, alltid får mig att le är ”hon är vek, ge henne en liten en”. Så vitt jag vet så finns ingen form av intern valuta kring själarna. Alla själar som inte redan är bundna till The Keeper är gångbara för ytterligare en dags liv.

Delarna där man får följa Cara (vars karaktär formats kring den disciplin som krävs av en Mord’Sith) och hennes ständiga kamp att hitta ”rätt offer” för att köpa sig mer tid är väldigt intressanta. Och jag hade gärna sett att den delen av storyn fått expandera, här blir det ju väldigt förenklat när Richard aldrig riktigt behöver ta ställning till Caras situation. (Även om det är underförstått att han vill att hon slutar).

Sebastian är en trevlig karaktär att åter stifta bekantskap med. Han påminner mig om Salmonius från HtLJ och XWP. Och samtidigt som det är skönt att man inte överanvände karaktären så hade han gärna fått vara med ett par avsnitt till i serien.

Thaddickus (jag har aldrig fått ihop att han fortfarande lever om Zedd verkligen skulle ha varit och studerat i den gamla världen) gör också ett bejublat inhopp. Skall vi snacka HtLJ och XWP igen så har han något gemensamt med Autolycus. Hans tvära kast mellan de moraliska ståndpunkterna är underhållande att se.

En annan detalj som är intressant är Kahlans avslöjande på slutet – att hon antagligen skulle gjort samma sak som Cara och tacka ja till erbjudandet från The Keeper. Det tyder på en Kahlan som klivit ned några pinnhål till från den piedestal hon en gång klättrade upp på. I början av säsongen hade hon säkerligen mer än gärna dömt ut Caras beslut utan att tänka på hur hon skulle ha reagerat i samma situation.

Skuggvattnet då? Intressant liten plotdevice. Annat kan man inte säga, och kanske var det lika bra att det försvann redan nu från storyn. Det skulle annars ha varit en för enkel lösning. (Även om jag tvivlar på att de få doser som Sebastian och Thaddickus faktiskt lyckades sälja skulle ha gjort så stor skillnad att det faktiskt skulle märkas så tydligt som Rahl insinuerar).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.

Shota kanske borde ta sig en snabbflukt i vattenskålen nästa gång innan hon sparkar igång sina stora planer. Egentligen borde jag väl gnälla över det hela, men jag är så road i det här avsnittet att Shota nästan orsakar en katastrof genom att helt enkelt inte lyssna på tips från sin egen bok. Kanske tog hon i från tårna, kanske var det inte meningen att minnesförlusten samtidigt skulle eliminera all Zedds erfarenhet och visdom. Men visst är det en roande detalj att Shota här inte hade tålamod nog att kolla utfallet på sina egna planer (men tjuvkikar på alla andras).

Det märks också att det måste ha gått en längre tid mellan det här avsnittet och förra, för det finns en nivå av tillit mellan Richard/Kahlan och Cara i det här avsnittet som inte fanns tidigare. Som mord'sith är Cara givetvis den enda av dem som är rätt utrustad för att jaga en hormonstinn gammal trollkarl med minnesförlust.

Sedan kan man ju ha åsikter att Zedd kanske borde ha kollat frukten först innan han stoppade i sig den. En ensam frukt på ett i övrigt dött träd borde någon, kanske till och med skogsmänniskan Richard, kanske reagerat mer på?

Salindra spelas f.ö. av en svenska, Helena Mattsson.

Att Zedd i sin ungdom led av både hybris och arrogans får vi ju prov på i fler avsnitt (längre fram), dock så är det i större kvantiteter här. Likaså graden av hur lättmanipulerad Zedd är. Kanske för att det är magi inblandat, att balansen helt enkelt rubbades?

Det lustiga med hela intrigen att Shota uttalat en profetia om att Richard är fel sökare och att Zedd måste utse en ny är lite märklig. Vi får aldrig veta några riktiga detaljer om det utan skall vara lita på Shotas ord i frågan. Men hon satar ju en hel del på det här kortet att manipulera Zedd att utse en ny sökare. Märkligt är det, speciellt sedan när vi hamnar i ett läge där Zedd faktiskt på riktigt utser en ny sökare -- så drar kompassen iväg dem direkt till Richard.

En detalj i säsong 2 som ja kanske aldrig blir riktigt klok på.