#oeic

Ordföranden för OEIC (Föreningen för europeiskt mellanstatligt samarbete) Philip Lerulf skriver på SvD Brännpunkt tisdag 17 februari 2015 om hur EU-kommissionen finansierar tankesmedjor och projekt som förespråkar fortsatt politisk och ekonomisk integration. På så sätt hoppas man kunna överbrygga glappet mellan EU-eliten och väljarna, enligt Lerulf som skriver vidare:

Allt fler gillar EU, visar den senaste EU-barometern. 39 procent av de tillfrågade medborgarna i medlemsländerna har en positiv uppfattning av den Europeiska unionen. 22 procent är negativt inställda. Det här är givetvis mumma för EU-kommissionen. Kommissionens kommunikationsdepartement, generaldirektoratet för kommunikation, har nämligen satt upp målet att minst hälften av EU:s befolkning skall gilla EU år 2020. Men det är inte reella förändringar av den förda politiken som skall göra dig och mig mer välvilligt inställda, utan ren och skär propaganda. Genom att finansiera tankesmedjor och enskilda projekt som förespråkar fortsatt politisk och ekonomisk integration inom unionen föreställer sig kommissionen att man skall kunna överbrygga det glapp som bevisligen existerar mellan EU-eliten och väljarna om EU:s framtida inriktning.

Det är stora pengar som EU-kommissionens generaldirektorat ”Kommunikation” (snarare bättre namn Propaganda) hanterar. Under åren 2007–2013 betalades motsvarande drygt 2 miljarder svenska kronor ut via programmet ”Europe for Citizens” vars syfte var att  föra Europa nära dess medborgare och göra det möjligt för dem att fullt ut delta i byggandet av Europa.

I rapporten Till varje pris, som tankesmedjan OEIC presenterar påvisas att merparten av dessa pengar går till att finansiera etablerade och uttalat pro-europeiska tankesmedjor (det vill säga de förespråkar att EU skall ta över alla politikområden och att det politiskt beslutsfattandet skall centraliseras till Bryssel). Europe for Citizens är alltså inte ett försök att stödja en fri och öppen diskussion om EU:s framtid (om nu någon skulle vara naiv att tro det). Tvärtom handlar detta om att köpa sig favörer i den politiska debatten genom att starkt gynna vissa politiska grupperingar och åsikter. Bland stödmottagarna märks organisationer som Notre Europe, European Movement och Union of European Federalists. Tillsammans fick enbart dessa tre organisationer 85 miljoner kronor under 2007–2013, pengar som bland annat har använts för att kunna ha en aktiv närvaro i Bryssel – lokaler, personal, representation och produktion – och för att på plats försöka påverka lagstiftare och beslutsfattare. Organisationernas starka finansiella beroende till EU-kommissionen är mycket talande, de är inte ens i närheten av att ha en medlemsskara som tror på deras sak och som med sina medlemsavgifter kan finansiera organisationernas verksamhet.

Om EU ger pengar till Europarörelsen borde de väl också dela ut pengar till bland annat Nej till EU i Sverige, Folkrörelsen mot EU i Danmark, Campaign against Euro-federalism i Storbritannien med flera. En del av dessa sistnämnda skulle nog inte ta emot några EU-pengar av principskäl, men de har aldrig fått frågan.

Men det finns också risk för vänskapskorruption med utdelningen till dessa EU-applåderande organisationer som idag får EU-pengar. I ledningen för de största mottagarna sitter nämligen främst personer som tidigare haft höga positioner inom EU-maskineriet: tidigare kommissionärer, EU-parlamentariker, ministrar från enskilda medlemsländer och tjänstemän från kommissionen. I flera fall innehar enskilda personer flera styrelseplatser samtidigt. EU-kommissionen anser att den här verksamheten skall fortsätta och vid årsskiftet inleddes en ny sjuårig programperiod av ”Europe for Citizens”. Fram till 2020 öronmärks drygt 2 miljarder svenska kronor till nya aktiviteter som skall få oss att gilla EU. Europe for Citizens är en demokratisk anomali och innebär en oacceptabel hantering av våra gemensamma resurser. När EU-kommissionen använder skattebetalarnas pengar för att försöka påverka deras attityd och inställning till EU:s framtida inriktning (det vill säga försöker övertyga skattebetalarna om att bygga en EU-superstat är en bra sak) är man inne på politikens uppgift. Vi skulle i Sverige aldrig acceptera att ett av den svenska regeringens departement skulle förespråka att all makt skall samlas i Stockholm, att det kommunala självstyret skall undergrävas och kommunernas beskattningsrätt urholkas och dessutom betalade ut skattemedel till en rad tankesmedjor, fackförbund och andra organisationer för att dessa skulle opinionsbilda för den saken. Men när det sker på EU-nivå verkar ingen reagera.

I åratal har en del EU-kritiker i Sverige förespråkat och utövat röstbojkott i EU-parlamentsvalen. Det är bara det att det inte enbart är resultatlöst, detta är rent kontraproduktivt mot EU:s kritiker och demokratin. EU-federalisterna som blir valda bryr sig inte ett dugg om valdeltagandet, bara de får sina positioner. Richard Corbett, brittiska Labour, en av de värsta EU-federalisterna som har suttit i EU-parlamentet valdes 1996 i ett fyllnadsval i en fattig del av Liverpool med 11,3% valdeltagande. Han kämpade för att EU skall ta över allt och vägrade lyssna på en mycket EU-kritisk opinion i sitt land.

När valdeltagandet i EU-parlamentsvalen 2009 sjönk under 50% argumenterade Corbett att deltagandet sjunkit mer i andra val så han menade att det var inget argument att använda mot att EU-parlamentet skulle få mer makt.

Corbett har dock fel, EU-parlamentsvalen har tappat mest i valdeltagande.  Se t.ex. tabell 11 i Föreningen för Europeiskt Mellanstatligt Samarbetes (OEIC) skrift The lowest of the low - Turnout in the European Parliament elections in comparison with all other elections and referendums in the European Union 1979-2009.

I EU-valet 2009 förlorade Corbett sitt mandat till en extremist. Det gick alltså bara från en dålig situation till en än värre.

I Slovakien har man i de två EU-parlamentsval som hållits haft valdeltaganden under 20%. De slovakiska EU-parlamentarikerna röstar lika glatt för ökad EU-överstatlighet som de flesta andra i EU-parlamentet.

Generellt sett har många som sitter i EU-parlamentet åsikten att EU-kritiker kan stanna hemma och har inget i Bryssel att göra. De anser att det skall vara en tummelplats för de som vill bygga Europa Förenta Stater. Röstbojkotter är de bara tacksamma för ty då kan EU-federalisterna bygga åsiktsmonopol.

Det enda sättet att ständigt påminna EU-federalisterna i EU-parlamentet om att de är politiskt dödliga och kan petas i nästa val är genom att rösta in EU-kritiker i EU-parlament. Då finns det politiska konkurrenter som kan påminna EU-federalisterna dagligdags att de inte har folken med sig när de kräver till exempel direkt EU-beskattning av medborgare och företag.

I årets val kan vi bara se två rumsrena alternativ som är öppet skeptiska till hur EU-institutionerna fungerar – Junilistan och Vänsterpartiet. Tillsammans täcker de utan att behöva konkurrera med varandra, en ganska stor del av den demokratiska vänster-högerskalan. EU-kritikers röster behövs i EU-valet och dessa väljare bör titta närmare på dessa två ovannämnda alternativ om de verkligen vill motarbeta EU-superstaten och verka för en kritisk genomlysning av vad EU-institutionerna verkligen håller på med.

Den EU-kritiker osm inte röstar ger sin passiva röst till EU-federalisterna så de kann fortsätta bygga EU med egen beskattningsrätt, en utveckling av euro med en styrning av EU-ländernas finans- och  budget politik, bygget av en EU-armé och så vidare. Tänk efter före – det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen har skapat detta elände av ja-sägare i majoritet i Bryssel.

En ny skrift som tankesmedjan OEIC tagit fram i samarbete med Junilistan ger ett antal exempel på EU:s detaljreglerande till exempel förbudet mot lakritspipor som såg ut att vara på gång ett tag i samband med att EU tröskade sig igenom tobaksdirektivet.

EU:s detaljstyrning versus Sveriges devis ”regler är till för att följas” orsakar också en kulturkrock. Sverige verkar i början av EU-medlemskapet ha haft ”vi skall vara bäst i klassen”- självhävdelsebehov. ”Flexibel som en svensk” blev direkt Sveriges devis i Bryssel. Antagandet och tillämpningen av Personuppgiftslagen byggd på ett EU-direktiv ledde till att vi fick ett rättegångsfall med en kyrklig församlings hemsida, som ansågs bryta mot personlig integritet.